Annons

Eton aliveLjudet av Storbritannien i full fart mot brexit

Jason Williamson och Andrew Fearn.
Jason Williamson och Andrew Fearn. Foto: Andrew Cotterill/TT

Bakom Sleaford Mods huliganiga brittiskhet döljer sig sig en oemotståndligt intelligent och empatisk symbios av post-punk, grime, politisk poetry slam och skicklig improvisationsteater.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1
Bild 1 av 1

Eton alive

Artist
Sleaford Mods
Genre
Pop
Musikbolag
Extreme eating/Border
År
2019

Betyg: 4 av 6

Graham Coxon looks like a left-wing Boris Johnson”, utbrister plötsligt Jason Williamson på Sleaford Mods femte regelrätta album och jag fnissar till.

Jag gör också en liten minnesanteckning att just den raden, tillsammans med den vitsigt politiska albumtiteln, nog utgör en praktisk vattendelare om man ska kunna – eller ens vilja – tillgodogöra sig Sleaford Mods överhuvudtaget.

Ler man en smula åt liknelsen mellan Blurs gitarrist och Tory-politikern Johnson – och spontant tycker att ”Eton Alive” är en vansinnigt underhållande titel – så kan man enkelt och smidigt ta sig vidare in i den väldigt speciella Nottingham-duons värld. Om inte så kan det bli lite besvärligt.

Vid en slarvig anblick framstår Sleaford Mods som en humorkonstellation, en grov karikatyr av överdrivet fotbollshuliganig brittiskhet med Benny Hill eller Steptoe & Son som betydligt närmare släktingar än någon hyfsat modern popmusik.

Annons
Annons

Men skrapar man lite på ytan och ger Jason Williamsons lyrik och Andrew Fearns bedrägligt skelettartade laptop-arrangemang aningen mer tid så utkristalliserar sig en oemotståndligt intelligent och empatisk symbios av post-punk, grime, politisk poetry slam och skicklig improvisationsteater.

Jason Williamson är, i synnerhet på scen, en lika teatral uppenbarelse som någonsin Freddie Mercury. Det är bara det att han strävar i motsatt riktning och Sleaford Mods har en förmåga att se ut – och låta – som två måttligt framgångsrika tjack-becknare i valfri medelstor engelska stad.

I deras fall säger därför sällan en bild nödvändigtvis mer än några ord: Williamson är före detta socialarbetare, gift tvåbarnsfar och nykter alkoholist. Fearn är ett mer tystlåtet kapitel men lever med sin pojkvän i Nottingham och skapar elektronisk musik under mängder av pseudonymer utanför Sleaford Mods.

Rent musikaliskt är framåtrörelsen från 2017 års ”English Tapas” till ”Eton Alive” minimal men den finns där.

Ekon av The Fall, John Cooper Clarke, den skräckslaget rabblade sista minuten av The Jams ”Down in the tube station at midnight” och The Streets är ständigt oundvikliga referenspunkter men inflytandet från 2019 i form av kontroversiell drill, grime och den just nu pågående renässansen för drum’n’bass är högst påtaglig.

Annons
Annons

Och i några överraskande stunder sjunger Williamson istället för att rabbla, då låter han stundtals snarlik REM:s Michael Stipe om än bakom en svårgenomtränglig East Midlands-dialekt.

”Big Burt” är det närmaste de kommer en nästan bruce springsteenskt episk beskrivning av Brexit-erans Storbritannien. Textens överviktige huvudperson avfärdar Drake och allt som är nytt. Löftet om Det Förlovade Landet visar sig blott vara ännu ett återförenat britpop-band som, precis som Burt själv, har blivit tjocka och orkeslösa.

I sitt egna gränsland mellan satir och gravallvar hotar alltid ett slagsmål att bryta ut när Sleaford Mods tonsätter en klasskamp som lyser med sin frånvaro. För att ingen riktigt orkar lyfta ett finger.

De erbjuder inga lösningar och tar heller egentligen inte någon ideologisk ställning. Williamson och Fearn observerar bara omgivningen i upptakten mot Brexit och gör det med ett nihilistiskt eftertryck i varenda noggrant utmejslad formulering.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons