Annons

Karl Steinick:Ljuv musik och psykisk sjukdom

Egentligen var det litteraturintresset som dominerade i familjen Schumann. Men mamma gillade att sjunga och Robert var så musikalisk att han fick ett piano när han var tio. En ny bok ger en inträngande bild av kompositören och gör upp med psykoanalytiska spekulationer om hans psykiska lidande.

Under strecket
Publicerad

Målning föreställande en komponerande Robert Schumann.

Foto: TTBild 1 av 1

Målning föreställande en komponerande Robert Schumann.

Foto: TTBild 1 av 1
Målning föreställande en komponerande Robert Schumann.
Målning föreställande en komponerande Robert Schumann. Foto: TT

Den 11 maj 1831 gör Robert Schumann en anteckning om att han är sjuk. Han måste ha haft sina misstankar när han dagen därpå uppsökte doktor Glock, en god vän, som snabbt kunde ställa den korrekta diagnosen. Syfilis var ingen ovanlighet vid den här tiden. Varje läkare tog sannolikt emot mängder av patienter som uppvisade det karakteristiska sår som utgör tecken på smitta. Kunskaperna om sjukdomens orsaker och förlopp var emellertid, som för de flesta åkommor, dåliga och behandlingsmöjligheterna ringa. Kurer fanns att tillgå, vanligen baserade på kvicksilver och arsenik, men resultaten var inte de bästa. Eftersom första och and­ra stadiets sår läker ut kunde patienten tro sig vara botad när de synliga tecknen på sjukdom var borta.

Annons
Annons

Det fruktade tredje stadiet med neurologiska symptom, mentala störningar och dödlig utgång, inträder först många år ­efter smittillfället och drabbar dessutom endast en tredjedel av de smittade. Schumann tycks ha tillhört denna grupp och 1854 omhändertogs han för sluten vård på den anstalt där han ett par år senare avled. Han hade hemsökts av ångest, vanföreställningar och hallucinationer. Insikten om att hans psykiska hälsa vacklade fick honom att be om att bli omhändertagen och efter ett självmordsförsök fanns ingen annan utväg.

Att det verkligen var syfilisen som förorsakade den store kompositörens själs­liga sammanbrott kan inte bevisas eftersom inga säkra diagnosmöjligheter fanns vid mitten av 1800-talet, men alla tecken pekar i den riktningen. Schumanns läkare, doktor Richarz, noterar 1855 att patienten uppgivit att han haft syfilis, men det för­anleder inga skriftligt belagda antaganden om att detta skulle vara bakgrunden till Schumanns tillstånd. Inte heller obduktionsprotokollet innehåller några sådana noteringar.

Under de år som gått sedan Schumann 1856 lämnade det jordiska har spekulationerna kring hans sista period i vansinnets mörker varit många. Han var ju ett av de stora romantiska genierna och han måste förstås ha haft ett stråk av galenskap inom dig redan från barnsben.

Barndomen ja, upp på divanen med honom, psykoanalytikerna har krävt att få några ord sagda i saken. Den senaste levnadstecknaren, John Worthen, är inte så lite förargad på allt detta. Han ser som en av sina främsta uppgifter i Schumann: Life and Death of a Musician (Yale University Press, 496 s) att dika ut det mytologiska träsket. Schumann var ingen romantisk gränsgångare, ständigt vacklande mellan genialitet och galenskap, tills han slutligen föll offer för sin själsjukdom. Han var ett friskt barn och hade en relativt lycklig uppväxt. Han var psykiskt stabil och även när han i vuxna år led av allt mer besvärande fysiska krämpor arbetade han idogt och var ingalunda obalanserad, om än lite deprimerad emellanåt.

Annons
Annons

Worthen hävdar att de flesta som har skrivit om Schumann har tolkat hans liv utifrån slutet och därmed inte förmått se hur det egentligen var. Hans egen biografi, som skall lägga allt till rätta, är hållen i en nyktert saklig ton och undviker spekulationer. Det saknas inte källmaterial eftersom Schumann själv, liksom många av hans samtida, gjorde flitigt bruk av pennan. Brev och dagböcker vittnar om vardagsliv och tilldragelser, arbete och umgänge, läsning och lyssning. Inte minst det sistnämnda var givetvis av betydelse för en man som Schumann, därtill gift med en av tidens mest uppburna pianister, Clara Schumann.

Någon närmare analys av musiken erbjuder trots det inte Worthens framställning. Författaren är professor i litteraturvetenskap, expert på D H Lawrence, och han nöjer sig med livet och döden. Verket kan man däremot fördjupa sig i med hjälp av The Cambridge Companion to Schumann (Cambridge University Press, 302 s), redigerad av Beate Perrey.

Robert Schumann föddes den 8 juni 1810 i den lilla sachsiska provinsstaden Zwickau. Med sina 7000 invånare kunde den inte uppvisa något överväldigande kulturliv, men Roberts far drev bokförlag och han var verksam både som skribent och översättare, samt redigerade en tidning, så hemmet var knappast andefattigt. Sonen kunde botanisera fritt i faderns välfyllda bibliotek. Det tidigt väckta litteraturintresset skulle han bevara hela livet och han kom själv att ägna sig åt både skrivande och tidskriftsutgivning.

Musiken intog ingen framträdande plats i familjekretsen, även om modern tyckte om att sjunga, men när Robert visade sig ha fallenhet för sång och musik sändes han till den lokale organisten för lektioner. Även om de inte var på högre nivå väcktes intresset och när Robert var i tioårsåldern lät fadern köpa in en flygel från Wien, vilket onekligen får betraktas som en storslagen uppmuntran.

Annons
Annons

Trots både begåvning och håg var musiken inte något tänkbart alternativ när Robert, efter faderns död, skulle välja yrkesbana. Bröderna hade tagit över familje­företaget och deras musikaliske lillebror begav sig till Leipzig för att studera juridik. Han skrev in sig i mars 1828 och gav sig omgående i kast med studentlivet. Några föreläsningar bevistade han inte, däremot tycks han ha studerat krogmiljön ingående. Att dricka för mycket nöjde han sig inte med att göra under de vilda ungdomsåren, men inget tyder på att han skulle ha varit alkoholist. Begiven på musik som han var kom han genom vänner att vinna inträde i Leipzigs salonger. Han fann också en pianolärare, Friedrich Wieck, som vid sidan av sin instrumenthandel hade skapat sig rykte som en framstående pedagog.

Sin främsta elev hade Wieck funnit på nära håll. Dottern Clara skulle just fylla nio när Schumann mötte henne första gången, men hon hade tagit lektioner sedan hon var fem och spelade redan i kyrkor och på musikaliska soaréer i privata sammanhang. Den lilla storögda flickan var ett barn, samtidigt en musiker i vardande. Hon var envis och enormt begåvad, tydligen heller inte utan självkänsla. Hon noterade i sin dagbok efter ett framträdande att hon hade gjort färre fel än sina äldre manliga medspelare. Om Roberts uppväxt var tämligen normal kan Claras snarast beskrivas som extraordinär. När hon var fem tvingades hon säga farväl till sin mor som lämnade hemmet för att gifta om sig med en av familjens vänner. Clara och två bröder hamnade i faderns vård och de fick några år senare en styvmor. Friedrich Wieck må ha varit en god pedagog, men något större förstånd på barns behov hade han inte. Hans koleriska temperament gjorde knappast hemmet mer harmoniskt.

Annons
Annons

Om Clara, som även hade ett skarpt intellekt, bar drag av vuxen redan i unga år hade den nio år äldre Schumann inte så svårt att finna barnet inom sig och han underhöll syskonen Wieck med spökhistorier och lekar. Efter en tids lika misslyckade studier i Heidelberg fick Robert sin mors välsignelse att ägna sig åt musiken istället för juridiken. Wieck hade försäkrat modern att han på några år skulle kunna göra en fram­stående konsertpianist av hennes son.

Så blev det nu inte, Clara däremot tog han med sig ut på bejublade turnéer runtom i Europa och hon var redan innan hon blivit tonåring bättre än Robert, och de flesta andra, någonsin skulle bli. Hon komponerade också, men på det området överträffades hon snabbt av Robert, vars pianoverk hon var den första att spela, till den begynnande tonsättarens stora förtjusning.

När Clara så blivit 16 och Robert 25 förbyts vänskapen i kärlek. En handskada, förvållad genom alltför nitiskt bruk av ett träningsinstrument avsett att stärka fingrarna, har fått Robert att ge upp musikerplanerna och ägna sig åt att komponera för piano istället för att sträva efter att bli konsertpianist. Clara fortsätter att turnera, i faderns regi, och därmed befrämja sin karriär. Hon är inte längre ett underbarn, utan en virtuos i nivå med de främsta. Ett par med framtiden för sig, utan tvivel.

Friedrich Wieck är dock av en helt annan uppfattning och blir när han får reda på vad som pågår rasande bortom vett och sans. Schumann är inte den svärson han hade tänkt sig, om han alls tänkte sig någon. Clara var hans skapelse. Han hade uppoffrat sig, under år av sitt liv hade han bekostat resor och andra utgifter, ingen skulle komma och göra hemmafru av hans dotter.

Annons
Annons

Det dröjde tills 1840 innan Clara och Robert kunde gifta sig och det skedde först efter en rättsprocess mot Wieck, som vägrade att ge tillstånd till äktenskapet. Worthen skildrar detaljerat åren från den första kyssen till bröllopet och han följer de bägge vidare genom framgång och motgång. Året då äktenskapet ingicks skrev Schumann otaliga sånger och följande år började han arbeta symfoniskt. Hans rykte som kompositör spred sig i Europas musikkretsar. Wiecks farhågor att dotterns karriär skulle ödeläggas av det äktenskapliga livet kom på skam. Trots att Clara födde åtta barn fortsatte hon att ge konserter. Samlivet tycks onekligen kunna beskrivas med klichén om själsgemenskap, utan att det därför skulle ha varit oproblematiskt i mer världsliga avseenden. Utgifterna var ofta större än inkomsterna, de senare var dessutom oregelbundna eftersom Robert inte lyckades få de tjänster han hoppades på. Slutligen flyttade han med familjen till Düsseldorf där han hade fått en post som musikchef, men det blev ett misslyckande. Han hade länge plågats av fysiska krämpor och drabbades nu också av psykiska besvär.

Det tragiska slut, som Worthen varnar oss för att använda som tolkningsmall för hela livet, var en utdragen historia. Den kan dock skildras helt kort. Schumann tillbringade sina sista år på en anstalt för mentalt sjuka. Här levde han under för ­tiden relativt goda omständigheter, med eget rum och tillgång till piano. I överensstämmelse med vad som ansågs vara god vetenskap och beprövad erfarenhet förbjöd den behandlande läkaren, doktor Richarz, Clara från att besöka den sjuke. Hans sinnen kunde uppröras alltför mycket av kontakt med familj och vänner. En del besök tilläts efter hand, bland annat avlade den unge Johannes Brahms, som Schumann hyllat som den nya generationens främsta geni, flera visiter. Clara fick först se sin Robert igen just innan han dog i slutet av juli 1856. Han blev 46 år. Clara levde ytterligare fyra decennier och fortsatte sin karriär som konsertpianist och pianolärare.

Annons
Annons

Worthen ger onekligen en inträngande bild av den store romantikern, vars pianoverk var så nyskapande att samtiden inte alltid kunde ta dem till sig. Han låter också Clara få den plats hon förtjänar. Han är emellertid inte den förste att lyfta fram syfilisen som orsak till Schumanns sinneslidande och död. Så gör till exempel även Claras levnadstecknare, musikforskaren Nancy Reich och hennes biografi ”Clara Schumann: The Artist and the Woman” (reviderad utgåva 2001) är en utomordentlig studie där perspektivet är ett annat, men historien densamma som hos Worthen. Claras verk för piano, som ju är mindre kända, kan man numera lyssna till i förträffliga tolkningar av Susanne Grutzmann (Hänssler/Profil, fyra cd). Makens musik kommer det ständigt nya inspelningar av. Skivbolaget Hyperions utgåva av hans sånger, avsedd att bli komplett, har nyligen nått cd nummer 10 och pianomusiken upphör aldrig att locka till nytolkningar.

Livet och döden, som Worthen granskar ingående, kommer sannolikt inte heller att sluta intressera Schumannlyssnarna och även om denne senaste skildrare strävat efter att göra upp med alla myter kan man misstänka att en och annan i sin tur kommer att försöka sig på en uppgörelse med Worthens utpräglat realistiska porträtt.

Karl Steinick
Karl Steinick är frilansskribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons