Annons

Fleet FoxesLjuvligt när Fleet Foxes visar sitt mästerskap

Fleet Foxes Robin Pecknold under en tidigare spelning i år.
Fleet Foxes Robin Pecknold under en tidigare spelning i år. Foto: William Philpott/AP

Utan yviga gester lyckas den amerikanska kvintetten Fleet Foxes blåsa upp sin musik till arenarock. SvD:s Dan Backman fastnar för sju sånger där bandet visar sitt mästerskap i folkrockens mer esoteriska skola.

Under strecket
Publicerad

Fleet Foxes

Genre
Konsert
Var
Annexet

Fleet Foxes på scen och skiva är inte riktigt samma band. På scen får varken Robin Pecknolds ljusa röst eller den delikata stämsången samma framskjutna position som på Seattle-bandets tre album. Det är på gott och ont: intimiteten och den finstämda folkrocken som så väl ackompanjerar hipsterkulturens vurm för gamla tider försvinner till viss del, men det kompenseras av den kraft som genereras av hög volym och ett mer extrovert utspel.

Fleet Foxes kanske inte är något arenarockband men de klarar ändå av att blåsa upp sin musik till det formatet. Och det utan några stora yviga gester. Den sympatiska Robin Pecknold, som i egenskap av låtskrivare, sångare och gitarrist står i centrum, säger inte mer än han behöver men är bra på att se oss i publiken och plockar roat upp alla kommentarer. Han är långt från den introverta dysterkvist som ibland syns i sångerna och spelar spontant några takter ur två Dungen-låtar. På frågan om han gillar det svenska bandet blir svaret: ”Do I like Dungen? Yes, they are by far the best band in the world.”

Annons
Annons

Fleet Foxes då och nu är inte heller riktigt samma sak. När det tredje albumet ”Crack-up” kom i början av sommaren hade gruppen haft en paus på sex år. Robin Pecknold tog en timeout från musiken för att slöjda och studera och när gruppen kom tillbaka var det med långa flerdelade låtar och en musik som till vissa delar tagit några kliv bort från den renodlade indiefolkrocken. Ett antagligen nödvändigt kliv för att undvika stagnation.

Ibland är det lite knöligt och långrandigt, ibland helt ljuvligt.

Konserten börjar i den änden, med de två låtar som inleder ”Crack-up”. Det är kanske ingen idealisk inledning men de tvära kasten och det monotona manglandet anger en kompromisslös attityd och får den efterföljande ”Grown ocean” att med sin mer uttalat vackra melodi lösa upp de knutar som präglat de inledande låtarna.

Fortsättningen av konserten, den första av två, följer det mönstret. Ibland är det lite knöligt och långrandigt, ibland helt ljuvligt. När ”Your protector” plockas fram kommer konserten in i en fantastiskt snygg fas. Den bibehålls över nya kompositioner som ”Mearcstapa” och ”On another ocean (January/June)” och går i mål med ”Blue ridge mountains”.

Det finns naturligtvis annat värt ett hedersomnämnande men det är här, i de sju sångerna, som Fleet Foxes visar sitt mästerskap i folkrockens mer esoteriska skola. Tillsammans med band som Midlake – som varit inaktiva allt för länge – har de tagit folkrocken från 70-talets Laurel Canyon till 00-talets hipstermössor och, som nu, vidare till mer progressivt postrockiga territorier, med plats för spräck på basklarinett.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons