Annons

Män kan inte våldtasLo Kauppi gör Tikkanens våldtäktsdrama aktuellt

Nils Wetterholm, som spelar sonen Jockum, och Elisabet Carlsson som Tova i ”Män kan inte våldtas” på Södra teatern.
Nils Wetterholm, som spelar sonen Jockum, och Elisabet Carlsson som Tova i ”Män kan inte våldtas” på Södra teatern. Foto: Sören Vilks

Kan män våldtas? Drygt 40 år före metoo skrev Märta Tikkanen sin roman om en kvinna som vill hämnas. Lo Kauppi har som första regissör fått göra en scenversion och hon lyckas delvis skapa en iscensättning som drabbar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Elisabet Carlsson som hämnande Tova och Sven Ahlström som våldtäktsmannen Martii.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Män kan inte våldtas

Genre
Teater
Regi
Lo Kauppi
Medverkande
Elisabet Carlsson, Sven Ahlström, Nils Wetterholm, Angelika Prick, Christer Fant, Eva Stenson
Var
Kulturhuset Stadsteatern på Södra teatern
Text
Märta Tikkanen

Dramatisering: Lo Kauppi. Scenografi: Erik Radix. Kostym: Marika Åkerblom. Ljus: Tobias Hallgren

Våldtäkt är ofta framför allt en våldsam och oerhörd akt av förnedring. Den framkallar vanmakt och känslan av att blottas och bli penetrerad av en vän som plötsligt blivit en främling. Det mest intima hos en själv blir nersmutsat av ett brutalt djur. Skammen, och förödmjukelsen. Singelmamman Tova Randers står inte ut, hon bryter samman och skriker ur sig all underordning.

Hela 44 år har gått sedan finlandssvenska Märta Tikkanen, idag 83, skrev sin debattroman ”Män kan inte våldtas”. Den blev enormt omtalad delvis därför att bibliotekarien Tova vill hämnas – utan betänkligheter som en annan Medea. Hon gör det genom att förgripa sig sexuellt på sin våldtäktsman, medelklassmannen Martti som verkat så bildad och verserad. Lo Kauppi har nu som allra första regissör någonsin fått göra en egen scenversion.

Hemlösa Kulturhuset Stadsteatern spelar stycket på Södra teatern, mot en abstrakt men effektiv scenbild. Också här blir texten en brandfackla: om vad som konstituerar eventuella skillnader mellan könen, om vilka åsikter vi har om könsrollernas karaktär men också vad våldtäkter gör med den som drabbas. Med minnen som aldrig slutar skära eller hur tilliten till andra skadas. En våldtäkt är inte en åsiktsskillnad om vem som velat göra vad. Den kan också vara en förintelseakt.

Annons
Annons

Elisabet Carlsson som hämnande Tova och Sven Ahlström som våldtäktsmannen Martii.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1
Elisabet Carlsson som hämnande Tova och Sven Ahlström som våldtäktsmannen Martii.
Elisabet Carlsson som hämnande Tova och Sven Ahlström som våldtäktsmannen Martii. Foto: Sören Vilks

Lo Kauppi har flyttat denna Helsingforsroman med alla sina lokala gatuangivelser till Stockholm av idag. Hon har läst av tiden, uttryck och trender helt perfekt och ofta med en komisk släng. Scenerna kastas om varandra, skådespelarna byter ålder och roll på en sekund. Elisabet Carlsson är dock Tova hela tiden. Först den bussiga mamman som tampas med myndighetsbyråkrater, sedan tonårsmamman som har att ta hand om två grabbar och så singelmamman som fyller 50 och går på finrestaurang en kväll och råkar träffa Martti. Han som bara dricker rökig whisky.

... det solkiga kvinnoföraktet under ytan, men också det unkna maktutövandet under själva akten.

”Män kan inte våldtas” är stundtals mycket pedagogiskt upplagd. Här visas hönsiga mödrar och medsystrar, fäder som tycker att barn socialiseras bäst genom att slåss. Sonen Jockum blir ett slags skärningspunkt mellan olika livshållningar – Nils Wetterholm ger honom fin närvaro. Sven Ahlström spelar brodern, 14-åringen, med en energi som är rolig och obehaglig om vartannat men det är som våldtäktsmannen Martii han imponerar mest: det solkiga kvinnoföraktet under ytan, men också det unkna maktutövandet under själva akten. Han lyckas också mycket starkt förmedla hur rollen förminskas av Tova när hon hämnas. Martti blir en mycket sorglig bit mekanisk lust.

Självklart tänker publiken på metoo och kulturprofilen, på rättegångarna och på alla möjliga och omöjliga debattartiklar som kom därefter. Även om uppsättningen har ett svagt slut och ibland blir rapsodisk, eller alltför långsam, så ger tiden och alla dessa händelser den fördjupning.

Elisabet Carlsson låter Tova vråla ut sin smärta. Hon börjar skada sig själv, skapa fysisk smärta åt den psykiska plågan. Då blir iscensättningen inte bara ett inlägg, en pedagogisk manual. Då bränner den också till. Djupt och på allvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons