Annons

Göran Eriksson:Löfvenallians med inbyggd brist på tillit

Stefan Löfven tar makten med ett oprövat och gränsöverskridande regeringsunderlag, omgiven av fiender och yttre faror. De fyra partier som förändrar svensk politik utgör en bräcklig ny maktallians – och det värsta hotet kommer inifrån.

Under strecket
Publicerad

Isabella Lövin (MP), Stefan Löfven (S), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L).

Bild 1 av 1

Isabella Lövin (MP), Stefan Löfven (S), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L).

Bild 1 av 1
Isabella Lövin (MP), Stefan Löfven (S), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L).
Isabella Lövin (MP), Stefan Löfven (S), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L).

Alliansen är död. Hur länge lever den nya alliansen, med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna?

Svaret på den frågan avgör vilken plats den 16 januari 2019 kommer att få i den svenska politiska historien. Det finns många drömmar om den här dagens betydelse, men alla kan inte besannas.

Läggs nu grunden till en helt ny politisk maktstruktur, där Socialdemokraterna – det här är Stefan Löfvens dröm – blir det naturliga maktpartiet, där borgerligheten slits sönder och ärkefienden Moderaterna förpassas ut i kylan?

Eller är detta i stället liberalismens verkliga partipolitiska genombrott – om Annie Lööf får drömma – som återupprättar Centern som statsministerparti?

Eller föddes kanske det nya konservativa block som Jimmie Åkesson drömmer om, den 16 januari 2019?

Annons
Annons

Alla scenarierna är möjliga, men samtliga förutsätter att Stefan Löfvens och Annie Lööfs – för att nämna de två centrala aktörerna – nya rödgrönblå projekt blir något sånär livskraftigt och långlivat.

Och det finns rätt många hot mot att den blocköverskridande Löfvenliberalismen ska bli en succé. Vi kan gå igenom några av dem här.

  • Vänsterpartiet

Jonas Sjöstedt valde som väntat att släppa fram Stefan Löfven som statsminister, men det var ett försåtminerat besked:

Om regeringen Löfven genomför de liberala reformerna av arbetsrätten och hyresmarknaden som Centern och Liberalerna har drivit igenom, så hotar Sjöstedt att försöka medverka till att fälla regeringen i en misstroendeomröstning.

Det kan säkert bli ett allvarligt hot för regeringen, när besluten väl ska genomföras 2021. Men det illustrerar också det psykedeliska tillståndet i svensk politik:

En socialdemokratisk statsminister som genomför reformer han egentligen inte tror på, skulle fällas av Vänsterpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna. Och Kristdemokraterna och Moderaterna, som egentligen vill genomföra förslagen.

  • JA eller DÖ

129 dagar efter valet har regeringsfrågan nu alltså fått ett svar, som Stefan Löfven vill döpa till ”januariavtalet”, JA. Många minns säkert situationen för fyra år sedan, och hur sex partier i mellandagarna 2014 räddade sig från ett nyval med hjälp av decemberöverenskommelsen, DÖ.

Den lösningen blev inte ens ett år gammal, eftersom Kristdemokraternas riksting röstade för att partiet skulle hoppa av, hösten 2015. Det finns förstås avgörande skillnader mellan DÖ och JA. Framför allt är JA-uppgörelsen resultatet av en politisk förhandling – som innehåller 73 punkter – medan DÖ var en konstruktion som innebar att man i praktiken överlät makten på motståndarna.

Annons
Annons

Likheten är förstås bräckligheten, det finns ingenting som garanterar att de deltagande partierna orkar stå emot trycket. Beslutet om JA är inte fattat av någon kongress, men sådana är på väg i alla deltagande partier. Socialdemokraterna har sin kongress i mars och Miljöpartiet i maj.

Vad händer till exempel om Liberalerna fallit långt under riksdagsspärren i opinionen när partiet har landsmöte i november – och dessutom kanske byter ut Jan Björklund? Säger de fortfarande ja till JA?

  • Den inre fienden

Twitterarméns M- och KD-plutoner har dammsugit arkiven på Annie Lööf-citat där hon uttalar sig kritiskt mot Stefan Löfven. De bevisar förstås inte att ett framtida samarbete mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet inte kan fungera, men illustrerar ju de starka inbyggda spänningarna i Löfven-liberalismen – och att det finns en betydande brist på tillit mellan deltagarna.

Det är förstås ett problem som blir större när samarbetet utsätts för yttre tryck, vilket det rimligen kommer att göra under en fyraårsperiod där prognoserna pekar på en vikande konjunktur.

  • Strateger utan strategier

Flera JA-partier kommer att förlora stöd i opinionen, vilket kommer att sätta press på samarbetet.

Många S-tänkare brukar förorda att partiet borde locka väljare genom att vrida politiken åt vänster, och skapa en hårdare politisk konflikt på höger–vänster-skalan. JA innebär väl snarare att den konflikten tonas ned, när Socialdemokraterna gör en rad liberala kompromisser.

Men JA-uppgörelsen präglas inte heller av den tuffa linje i migration- och rättspolitiken som Socialdemokraterna i stället gick till val på. Det ser alltså ut som Socialdemokraterna nu förlorat båda sina kända strategier för att vinna väljare.

Man ska komma ihåg att det skulle ha varit en lätt sak att göra en liknande problemlista för en KD-M-regering, under ledning av Ulf Kristersson.

Och allt kan förstås gå bra för den nya Löfvenliberala regeringen. Under slutet av förra mandat perioden fick ju Stefan Löfven till exempel stå ut med att riksdagen stoppade regeringens skatteförslag. Så borde det inte bli nu.

Problemet med det mer psykedeliska JA-upplägget är väl i stället att Stefan Löfven tvingas lägga fram skatteförslag, som Socialdemokraterna helst själva skulle vilja stoppa.

Efter reklamen visas:
Hannes Delling: ”Sjöstedt la in en katapultstol i sitt ja”
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons