Annons

Anders Burman:Lögnen är en naturlig del av det politiska spelet

Hannah Arendt var en av 1900-talets viktigaste tänkare som vi har all anledning att läsa i dag.
Hannah Arendt var en av 1900-talets viktigaste tänkare som vi har all anledning att läsa i dag. Foto: Fred Stein / TT

Politik är en av de mest upphöjda verksamheter vi kan ägna oss åt även om mycket av den bygger på lögner, hävdade den politiska filosofen Hannah Arendt. En ny bok sammanfattar hennes författarskap och lyfter särskilt fram hennes analyser av de problem och tendenser vi alltjämt brottas med.

Under strecket
Publicerad

I tider av fake news, då presidenten i världens mäktigaste land inte drar sig för att tala om alternativa fakta, är det lätt att få för sig att dagens politiker ljuger grövre och mer systematiskt än någonsin. Hannah Arendt påminner i essän ”Sanning och politik” från 1967 om att så knappast är fallet, utan att konflikten mellan sanning och politik är lika gammal som den är komplicerad. I själva verket står politiken närmare den manipulerande lögnen än den sanning som är som den är, hävdar hon: ”Lögner verkar inte bara höra till demagogers hantverk, utan också till politikerns och till och med statsmannens.” Om politik är att vilja, som Olof Palme brukade säga, är det svårt att komma ifrån att lögnen är en ofrånkomlig del av det politiska spelet.

Denna på många sätt problematiska men inte särskilt uppmärksammade dimension av politiken har säkert ­bidragit till att det alltid funnits filosofer, vetenskapsmän och byråkrater som velat göra politiken till ett tekniskt hantverk. Det var något som redan Platon var inne på ­under antiken, och i dag återfinns samma tendenser hos till exempel vissa akademiker inom ”March for science”, den globala rörelse som startade 2017, delvis som just en reaktion på uppenbart lögnaktiga uttalanden av Donald Trump. Man borde låta dem som har de rätta kunskaperna styra, tänker man då. Den bångstyriga och bedrägliga politiken måste tämjas genom att underordnas tekniken, ­vetenskapen och ytterst sanningen. 

Annons
Annons

Arendt vägrar acceptera den slutsatsen. Även om politiker gör klokt i att lyssna på forskare och andra experter insisterar hon på att politiken som sådan inte får reduceras till en fråga om teoretiskt vetande och tekniska lösningar. Till saken hör att Arendt trots sina oroande reflektioner kring lögnen uppfattar politiken som en av de mest upphöjda verksamheter vi kan ägna oss åt. Politik är som hon ser det djupt förankrad i den mänskliga pluralitetens faktum och uppstår i det som ligger mellan människorna. Samtidigt är det där, i offentligheten och det politiska mellanrummet, som vi tydligast kan träda fram som unika varelser. Med andra ord är det genom tal och handlingar som människan kan visa vem – inte bara vad – hon är. Men det som framför allt utmärker det politiska handlandet är ­enligt Arendt att det sätter igång processer som ingen i förväg kan veta hur de kommer att sluta. Politiken rymmer med nödvändighet ett moment av oförutsägbarhet och risktagande.

Essän om sanning och politik är en av de Arendttexter som den amerikanske filosofen Richard J Bernstein diskuterar i ”Varför läsa Hannah Arendt idag”? Den av Henrik Gundenäs elegant översatta boken är utgiven på Daidalos, det förlag som varit piggast på att för en svensk publik tillgängliggöra texter av och om Arendt. Tidigare har förlaget gett ut ”Totalitarismens ursprung”, ”Människans villkor”, ”Mellan det förflutna och framtiden”, ”Den banala ondskan” och ”Om våld”. Nu är det bara att hoppas att de också låter översätta ”On revolution” och ”The life of the mind”. Då skulle samtliga huvudverk av Arendt – som allt tydligare framstår som 1900-talets viktigaste politiska teoretiker – finnas på svenska.

Annons
Annons

Som titeln antyder har Bernstein som ambition att lyfta fram de sidor av Arendts breda författarskap som fortfarande – drygt fyra decennier efter hennes död 1975 – ­utmärks av sin aktualitet. Bokens huvudtes kan sägas vara att Arendt urskilde och analyserade många av de tendenser och problem som vi alltjämt brottas med, men att hon också kan hjälpa oss att förstå politikens värdighet och ­betydelse. Om just ”Sanning och politik” framhåller Bernstein att Arendt visar hur farligt det organiserande politiska ljugandet faktiskt kan vara och att det finns stora likheter mellan sådana lögner och totalitära regimers metoder. 

Här knyter han an till ett resonemang som Arendt förde om att hon levde i mörka tider, där den politiska utvecklingen i väst inte saknade paralleller till det som samtidigt skedde i totalitära stater som Sovjetunionen. ”Om den ­offentliga sfären är till för att kasta ljus över människornas angelägenheter genom att ge dem ett framträdelserum där de i ord och handling kan visa vilka de är och vad de kan uträtta”, skriver hon i ”Totalitarismens ursprung”, ”då sänker sig mörkret när detta ljus släcks genom ’förtroendeklyftor’ och ’osynliga regeringar’, av tal som inte drar fram ­saker och ting i ljuset utan sopar det under mattan, av ­maningsord av moraliskt eller annat slag som under sken av att försvara gamla sanningar förvandlar all sanning till meningslös platthet”.

Till de stora förtjänsterna med ”Varför läsa Hannah Arendt idag?” hör att den inte bara får läsaren att vilja gå tillbaka till Arendts egna texter, utan framför allt att Bernstein trots bokens blygsamma omfång på bara 137 sidor lyckas belysa stora delar av det omfattande författarskapet. Boken består av nio korta kapitel som vart och ett tar fasta på ett särskilt tema. Förutom om lögnens roll i politiken handlar det om sådant som flyktingars situation, antisemitismen, den banala ondskan, den amerikanska revolutionen, det personliga ansvaret liksom möjligheterna att återerövra en genuin politik där vi handlar gemensamt. 

Annons
Annons

Även om den strukturerande principen i boken är tematisk följer de ämnen som tas upp en grov kronologisk ­utvecklingskurva. De första kapitlen behandlar Arendts texter om flyktingskap, statslöshet och mänskliga rättigheter som hon skrev under sina första år i USA. När hon kom dit 1941 hade hon i princip varit statslös sedan hon lämnade Tyskland i samband med Hitlers och nazisternas makt­övertagande 1933. Under en kortare tid hade hon också ­varit internerad i ett koncentrationsläger i Frankrike, men till skillnad från många andra lyckades hon fly därifrån och senare även ta sig från Europa. Amerikansk medborgare blev hon först 1951.

När Arendt reflekterar kring statslöshet och flyktingskap gör hon det således med utgångspunkt i sina egna erfarenheter. Hon redogör för den nedbrytande process som många flyktingar tvingas gå igenom när de fråntas sitt medborgarskap och förlorar sitt hem och inte sällan sitt yrke och kanske rentav språk. I en av sina mest drabbande texter, uppsatsen ”Rätten till rättigheter” som i bearbetat skick även ingår i hennes magistrala totalitarismbok, visar hon hur människor som förlorar sitt medborgarskap i praktiken också förlorar sina medborgerliga rättigheter. Men det avgörande är det som händer då de inte tillåts höra till något samhälle överhuvudtaget. ”Det visar sig”, skriver Arendt, ”att människan kan förlora alla sina så kallade mänskliga rättigheter utan att förlora sin essentiella kvalitet som människa, sin mänskliga värdighet. Endast förlusten av samhället i sig fördriver henne från mänskligheten.” Mot den bakgrunden argumenterar Arendt för en grundläggande rättighet som hon kallar rätten till rättigheter och som består av varje människas rätt att höra till en politisk gemenskap. Det är ett resonemang som tyvärr inte förlorat sin aktualitet sedan det formulerades för 70 år sedan. Som Bernstein påpekar är linjen fortfarande tunn ”mellan att beröva människor rätten till rättigheter och att beröva dem livet”. 

Annons
Annons

Ett av boken mest intressanta kapitel handlar om Arendts inställning till sionismen. Hon har ­berättat att det var först i samband med den upptrappade antisemitismen i Tyskland under åren kring 1930 som hon blev riktigt medveten om att hon själv var jude. Genom organisationen Ungdoms-Alijah arbetade hon senare i Paris med att rädda judiska barn och ungdomar från Europa till Palestina, och i samband med det besökte hon själv landet 1935. Däremot var hon starkt kritisk till det sätt på vilket staten Israel skapades och utvecklades efter andra världskriget. Hon förespråkade en tvåstatslösning och lade fram ett originellt förslag på hur de båda staterna delvis skulle kunna styras gemensamt genom någon form av lokalt självstyre och ett stort antal blandade judisk-arabiska råd. Det uppfattade hon som ”de enda realistiska politiska åtgärder som så småningom skulle kunna leda till Palestinas politiska befrielse”, med tillägget: ”Än är det inte för sent.” 

Numera är det helt klart för sent för sådana lösningar och frågan är om de inte var det redan när hon skrev sin uppsats 1948. Med dagens israeliska bosättare och ockupation av Gaza framstår Arendts förslag närmast som utopiskt. Hon skulle dock själv flera gånger återkomma till rådstanken, mest utförligt i samband med Ungernrevolten 1956. Under revoltens 12 dagar utvecklades ett omfattande demokratiskt rådssystem. Precis som vid tidigare revolutionära händelser, som Pariskommunen 1871 och ryska oktoberrevolutionen 1917, gick ungrarna spontant samman i råd av olika slag. Vid sidan av de rena revolutionsråden uppstod råd för författare och konstnärer, studenter, militärer, ämbetsmän, arbetare och så vidare. Människor som vanligtvis stod långt från varandra politiskt och socialt möttes här för att diskutera gemensamma politiska angelägenheter och tillsammans handla och försöka skapa någonting nytt. Med Arendts ord var det fråga om ”samma organisering som under de senaste dryga hundra åren upprättats varje gång som ett folk, i fem dagar eller några veckor eller månader, tillåtits att följa sina egna politiska initiativ utan en regering (eller ett partiprogram) som ­påtvingas dem ovanifrån.”

Annons
Annons

Det ungerska experimentet blev dock kortlivat. Efter mindre än två veckor krossandes det skoningslöst av Röda Armén. Tiotusentals ungrare dödades, ryska stridsvagnar invaderade Budapest och en ny sovjettrogen regering inrättades. För Arendt framstod Ungernrevolutionen inte desto mindre som en bekräftelse på människors förmåga att skapa någonting nytt och den oförutsägbara kraften i politiska händelser. Och visst kan man fortfarande betrakta den rådsdemokratiska modellen som ett löfte om ett alternativt sätt att organisera politiken. Även om det kanske inte kommer till rätta med de systematiska lögnerna och vår tids stora demokratiska underskott i politiken visar det på det önskvärda med ett mer livaktigt politiskt liv. Det är ­något som enligt Arendt kräver att vi sluter oss samman och handlar gemensamt. Att inspireras till det är en anledning så god som någon att läsa Arendt idag.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons