Annons

My brilliant friendVilka ansikten! Lila och Lénu trollbinder igen

Ludovica Nasti och Elisa del Genio som Lila och Lénu i HBO-serien som fått heta ”My brilliant friend” i Sverige.
Ludovica Nasti och Elisa del Genio som Lila och Lénu i HBO-serien som fått heta ”My brilliant friend” i Sverige. Foto: HBO Nordic

När Elena Ferrantes Neapelsvit blir tv-serie skildras samma klasskillnader, könsroller och fattigdom som i de framgångsrika böckerna. Allt detta bildar bakgrund till berättelsen om Lilas förhäxande dragningskraft på Lénu.

Under strecket
Publicerad

”’My brilliant friend’ må vara förlagan trogen i mycket, men tv-serien är också väsentligt annorlunda, ett självständigt konstverk”, skriver Therese Eriksson.

Foto: HBO Nordic Bild 1 av 1

My brilliant friend

Regi
Saverio Costanzo
Genre
Drama
Manus
Elena Ferrante, Francesco Piccolo, Laura Paolucci, Saverio Costanzo
Medverkande
Elisa Del Genio, Ludovica Nasti, Margherita Mazzucco, Gaia Girace

Seriestart. Visas måndagar på HBO Nordic.

Betyg: 4 av 6

Två små flickor ringer på en dörr. De är rädda för mannen som bor därinne – Don Achille – men den djärva av dem, Lila, har bestämt sig. Deras dockor har försvunnit i hans källare, och hon vill ha dem tillbaka. Innan någon öppnar tar Lila Lénus hand; ett sällsynt ögonblick av tillgivenhet och beroende, i en relation där rollerna oftast är omvända. De kramar varandras händer. Hårt.

Vilka ansikten! De är fullständigt trollbindande. Det är vad som genast som slår mig när jag ser de första avsnitten av ”My brilliant friend”, dramaserien baserad på första delen i Elena Ferrantes mäktiga romansvit. Elisa Del Genio och Ludovica Nasti, som spelar Lénu respektive Lila som små skolflickor, rymmer allt i sina anleten och blickar; hela historier utspelar sig där. Det är fängslande, närmast överväldigande. Särskilt eftersom jag på sistone, efter två säsonger framför ”The handmaid’s tale” där omotiverat mycket speltid upptas av långa tagningar på huvudpersonens ansikte, tänkt att ”feja i närgången närbild” har spelat ut sin roll som effektivt grepp. Som man misstar sig.

Annons
Annons

Det är ju här, i dessa två barnansikten (längre fram i två unga kvinnors), som allt äger rum. Filmatiseringen av Ferrantes roman är lojal och följsam mot originaltexten, här görs inga större avsteg från storyn; efter fyra av säsongens sammanlagt åtta avsnitt har man hunnit fram till romanens exakta mitt. Men dramaserien har ett verktyg som litteraturen saknar: blicken som säger mer än tusen ord. Och i Lilas ögon, i hennes uttryck och uppenbarelse, återfinns det som också är romansvitens själva fundament; Lilas förhäxande dragningskraft på Lénu.

Århundradets kärlekshistoria – så kunde man benämna vänskapen mellan Lénu och Lila. Det är efterkrigstid i Neapels fattigkvarter och där växer flickorna upp. Runt dessa två utspelar sig ideligen olika dramer, inte sällan våldsamma, och i böckerna konstruerar Ferrante en värld där klasskillnader, könsroller och vad det är att växa upp i fattigdom i ett italienskt samhälle under den här tiden, gestaltas med små, men tydliga, gester.

Samma sak sker i dramaserien. Lénu och Lila navet, deras relation det centrum som förpassar allt det andra i Lénus liv till periferin. Allt det andra – från hennes framgångsrika skolgång till försiktiga flörtar och förälskelser i unga pojkar – sker med deras vänskap som utgångspunkt.

”Alla intensiva relationer mellan människor är fulla av fallgropar som man måste lära sig att undvika om man vill att relationen ska bestå”, konstaterar en åldrande Lénu (Elena) mot slutet av Neapelkvartettens sista del. Och vänskapen med Lila  är onekligen en historia beströdd med fallgropar. Små och stora. Men, för Lénu bleknar resten av världen när Lila inte är i närheten; hennes upplevelser och erfarenheter måste göras utifrån detta ”vi” för att överhuvudtaget få färg.

Annons
Annons
Efter reklamen visas:
My brilliant friend

I Saverio Costanzos tv-drama åskådliggörs detta i Lénus likgiltiga, håglösa, ja rentav färglösa uppenbarelse, när Lila försvinner på egna äventyr. Först när hon kommer tillbaka gnistrar det igen, först då får Lénus förehavanden konturer och mening. Det är tydligt redan i dramats två första avsnitt, men blir än mer påtagligt i fortsättningen, när Lénu och Lila spelas av Margherita Mazzucco och Gaia Girace (återigen en sällsynt lyckad rollbesättning).

”Jag måste börja om med att bli något, men för min egen skull, som vuxen, oberoende av henne”, konstaterar Lénu mot slutet av romansvitens tredje del: ”Den som stannar, den som går”. Vid det laget börjar det bli svårt att hålla räkningen på hur många gånger hon beslutat sig för olika variationer på temat ”bli fri från Lila” och denna vänskap, med dess ofta sneda maktfördelning och miljoner fallgropar. Lila är geniet, men Lénu är den som får möjligheten att göra klassresan. Lénus värld grånar utan väninnan, men Lila är bara där om hon känner för det.

Ändå återvänder de, gång på gång, till varandra. Att vänskapen med, och kärleken till, Lila är vad som verkligen gör Ferrantes Neapelsvit så extraordinär har redan konstaterats tusen gånger om, men tål att upprepas. Inte minst eftersom det är ovanligt att ett livslångt beroende av en relation skildras så nyanserat; så på samma gång smärtsamt och underbart.

Elena Ferrante skapar en värld i sina romaner. Hennes stilistik må vara enkel, närmast deskriptiv, tonen ofta saklig och lätt distanserad. Men: hon ger liv åt en tillvaro, ett parallellt universum, där läsaren får vistas, en plats där allt bara pågår. Den förflyttningen till en helt annan värld är en av litteraturens mest magiska förmågor. Är den överhuvudtaget möjlig att överföra till dramaseriens form?

Annons
Annons

”’My brilliant friend’ må vara förlagan trogen i mycket, men tv-serien är också väsentligt annorlunda, ett självständigt konstverk”, skriver Therese Eriksson.

Foto: HBO Nordic Bild 1 av 1
”’My brilliant friend’ må vara förlagan trogen i mycket, men tv-serien är också väsentligt annorlunda, ett självständigt konstverk”, skriver Therese Eriksson.
”’My brilliant friend’ må vara förlagan trogen i mycket, men tv-serien är också väsentligt annorlunda, ett självständigt konstverk”, skriver Therese Eriksson. Foto: HBO Nordic

”My brilliant friend” må vara förlagan trogen i mycket, men tv-serien är också väsentligt annorlunda, ett självständigt konstverk. Här förvandlas den breda epiken till ett kammarspel. Det kan låta smula tillspetsat, visst, men ett av de mest ögonblickliga intrycken är hur sceniskt detta drama är. Kvarteret är kulisser i gråbrunt, statisterna i bakgrunden framstår som rekvisita snarare än som ett levande stadsmyller att tro på. ”My brilliant friend” ligger teatern närmare än romanen, med sin utstuderade estetik – bleka grå, bruna, gröna färger med enstaka utspridda färgklickar – och med en ständigt underliggande påminnelse om att detta är en fiktion, ett skådespel.

Där författaren är ordrik, är ’My brilliant friend’ knappare.

Inte precis den där världen att uppslukas av, alltså. Men, greppet ger ”My brilliant friend” dess självständighet, och – faktiskt – en berättelse att tro på. Det sakliga och avskalade har förvisso sitt ursprung i Ferrantes odramatiska och icke-poetiska prosa, men där författaren – som för övrigt är en av tv-seriens fyra manusförfattare – är ordrik, är ”My brilliant friend” knappare. Den är koncentrerad, på ett sätt som påminner mer om Elena Ferrantes tidiga romaner, som ”Dagar av ensamhet” och ”Plågsam kärlek”, än om Neapelkvartetten.

”My brilliant friend” renodlar och förfinar. Kulissestetiken blir som ett visuellt understrykande av berättelsens kärna, att allt är en fond mot vilken vänskapen med Lila utspelar sig. Lénus och Lilas magiska, dramatiska, nyckfulla, förälskade universum – det är den verkligt viktiga världen. Nästan den enda.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons