Annons

Lokko: Här är årets tio bästa album

Björk.
Björk. Foto: All over press
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Bild 1 av 1

1 / 11

1) Grime 2015

Ingenting i år var stoltare, tuffare eller vitalare än den brittiska grime-explosionen. Till slut klev det musikaliska smatterbandet från engelska storstadsförorter ut ur alla sina forna skuggor och komplex och fann sin egen unika röst. Dj-duon Elijah & Skilliam har kurerat ”Grime 2015” och mangrant samlat trupperna: Skepta! ”Shutdown”! ”Step 2001”! Stormzy! ”London Living”!
Mitt 2015 – och en stor del av det kommande året – i en våldsamt fuktskadad liten laxask.

Annons
Annons

2 / 11

2) Section Boyz – Don’t Panic

Sex kids från Croydon gjorde årets mixtape. Eller debutalbum. Kalla det vad du vill – i avsaknad av regelrätta album från Skepta och Stormzy vrålade Section Boyz bara ”Lock Arf!”och – boom! – bet av en imponerande tugga från grimens förväntade kronjuveler.

Annons
Annons

Björk

Foto: Splash News Bild 1 av 1

3 / 11

3) Björk – Vulnicura

Björk
Björk Foto: Splash News

”Blood on the tracks”, ”Blue”, ”Tunnel of love” och ”Vulnicura”. En så smärtsamt vacker berättelse om slutet på en kärlek som Björks har få motstycken i musikhistorien och även om jag stänger av, med blott hennes lyrik som sällskap, är det lika mycket en litterär bedrift.

Annons
Annons

Roots Manuva

Foto: All over press Bild 1 av 1

4 / 11

4) Roots Manuva – Bleeds

Roots Manuva
Roots Manuva Foto: All over press

Lika oväntat som fulländat. Omgiven av Adrian Sherwood, Four Tet och ett knippe finast möjliga symfoniska soulsamplingar var engelsmannens överraskande återkomst lika musikaliskt supermodern som den var textmässigt dagsaktuell.

Annons
Annons

Kendrick Lamar

Foto: Scott Roth/AP Bild 1 av 1

5 / 11

5) Kendrick Lamar – To Pimp a Butterfly

Kendrick Lamar
Kendrick Lamar Foto: Scott Roth/AP

Det går liksom inte argumentera mot funken när den är som, eh, funkigast. Och som mest politisk. Precis som D’Angelo strax innan honom så skjuter Lamar funkens fundament rakt in i framtiden.

Annons
Annons

Vince Staples

Foto: Jack Plunkett/AP Bild 1 av 1

6 / 11

6) Vince Staples – Summetime 06

Vince Staples
Vince Staples Foto: Jack Plunkett/AP

I nästan larvigt hård konkurrens med Rae Sremmund, Future och Fetty Wap gjorde ändå Staples från Long Beach, Kalifornien, 2015 års bästa renodlade hiphop-album som dessutom lyckas bete sig som en mycket nära släkting till Ryan Gattis briljanta roman ”Sex dagar” (”All involved”).

Annons
Annons

Kamasi Washington

Foto: Jarno Kuusinen / All Over Press Bild 1 av 1

7 / 11

7) Kamasi Washington ”The Epic”

Kamasi Washington
Kamasi Washington Foto: Jarno Kuusinen / All Over Press

Mer än något annat tänker jag på Chicago-arrangören och producenten Charles Stepney, mest känd för den orkestrerade souljazzvägg av enorma körer och den illusion av fullständig frihet han klädde The Rotary Connections sånger i.
Kamasis saxofon tar, nästan ett halvt sekel senare och över de tre hela album som ”The Epic” utgör, vid just där de tystnade.

Annons
Annons

Young Thug

Foto: Splash News Bild 1 av 1

8 / 11

8) Young Thug – Barter 6

Young Thug
Young Thug Foto: Splash News

Egentligen är det ett ofattbart mirakel att en så originell konstnär som Atlantas Young Thug är så stor. Han beter som befann han sig i en klaustrofobisk feberdröm utan utväg. Det gör mig en smula orolig för Young Thugs hälsa men jag kan inte låta bli att älska varje sekund.

Annons
Annons

Jamie Xx

Foto: Emma-Sofia Olsson/TT Bild 1 av 1

9 / 11

9) Jamie Xx – In Colour

Jamie Xx
Jamie Xx Foto: Emma-Sofia Olsson/TT

”Colour” stavas med ett ”u”. Sällan har utmärkt musiksmak transformerats till en så karakteristiskt utmejslad värld som den Jamie Xx tar med mig till. Till synes direkt ur hjärtat annekterar han oljefat, dancehall, grime och tårögd techno med en avundsvärd självklarhet.

Annons
Annons

Jason Williamson i förgrunden.

Foto: Valerio Berdini/REX Bild 1 av 1

10 / 11

10) Sleaford Mods – Key Markets

Jason Williamson i förgrunden.
Jason Williamson i förgrunden. Foto: Valerio Berdini/REX

Jason Williamsons klasskampspoesi är precis lika besviken, ilsken och sarkastiskt frätande som på 2014 års ”Divide & Exit ”. Den är det för att ingenting – absolut ingenting – sedan dess har rört sig ens en ynka millimeter mot en rättvisare värld.

Annons
Annons

11 / 11

Följ SvD:s Spotifylista med den bästa musiken just nu

Annons
Annons
Annons
Annons