X
Annons
X
Analys

Göran Eriksson: Lööf måste knäcka ryggen på Kristersson

En regering med Alliansen och Miljöpartiet – eller en regering med Moderater och Socialdemokrater. För att Annie Lööf ska nå någon av sina målbilder måste hon knäcka ryggen på flera andra partiledare. På onsdag kan hon börja med Moderatledaren Ulf Kristersson.

Annie Lööf måste knäcka ryggen på flera partiledare för att nå sina mål, skriver SvD:s Göran Eriksson.
Annie Lööf måste knäcka ryggen på flera partiledare för att nå sina mål, skriver SvD:s Göran Eriksson. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Gruppterapin med talmannen förde inte Annie Lööf närmare sitt mål.

Kanske kan mer klassiska psykiatriska verktyg fungera? I riksdagen handlar det då inte om tvångströjor, elchocker och psykofarmaka, utan om voteringar och det mest verksamma av allt: hotet om ett extra val.

På onsdag röstar riksdagen om Moderatledaren Ulf Kristersson ska bli Sveriges nästa statsminister. De signaler som Centerledaren Annie Lööf – och Liberalernas Jan Björklund – nu sänder ut förstärker bilden av att de kommer att rösta nej till sin egen statsministerkandidat.

Annons
X

En blågrön regering skulle inte få majoritet, utan vore till och med mindre än S och SD.

Just den paradoxen bidrar till att många undrar vad Centerpartiet egentligen vill? En ofta underskattad metod för att förstå politiska partier är att lyssna på vad de faktiskt säger. Metoden har brister, för det är ju inte ovanligt att politiker tänjer på sanningen.

Men en fördel är den här: ett parti som avviker från sin uttalade linje måste kunna motivera varför. Verkligheten bör därför inte ligga alltför långt ifrån retoriken.

Så här ser det ut vi om vi tillämpar lyssningsmetoden på Annie Lööf och Jan Björklund. På en pressträff i början av oktober berättade Lööf om sin plan B.

– Mitt andrahandsalternativ är en samlingsregering med ett eller två allianspartier och så Socialdemokraterna.

Hon exemplifierade sedan med en regering med Moderater och Socialdemokrater – eller en samlingsregering med hela Alliansen och S.

Och så här utförlig var Jan Björklund den 13 oktober om sina alternativ, när han för första gången offentligt sågade Ulf Kristerssons regeringsplaner.

– Det första är en bred koalition med Alliansen och Socialdemokraterna i en regering. Det andra är en tysk variant där S och M bildar regering. Det tredje är Alliansen och MP i samarbete.

Senare har också Annie Lööf lyft fram Alliansen plus Miljöpartiet, och i den senaste talmansrundan förklarade hon sig vara beredd att ta på sig sonderingsuppdraget för att undersöka vilka möjligheter det finns för ett sådant samarbete.

Här nedanför kan vi alltså se början på Centerns prioriteringslista:

  • En blågrön regering med Alliansen och Miljöpartiet – som måste släppas fram av Socialdemokraterna.
  • En regering med Socialdemokrater och Moderater, där ett eller flera Allianspartier antingen ingår eller utgör stödpartier.

Faller Ulf Kristersson så har Annie Lööf flyttat processen ett steg närmare ett nyval.

En stor fördel ur Centerns synvinkel är att de här modellerna, om de alls går att genomföra, inte skulle krossa Alliansen som politisk kraft. Men det finns många bra invändningar också:

  • En blågrön regering skulle inte få majoritet, utan vore till och med mindre än Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Därför skulle SD alltid kunna fälla dess budget, genom att rösta på Socialdemokraternas budgetmotion.
  • En S+M-regering har avvisats av både Stefan Löfven och Ulf Kristersson, som väl får anses ha något att säga till om i det fallet. Kräftgången för samma regeringskonstellation i Tyskland stärker motviljan.

Men vid omröstningen på onsdag byter den svenska regeringsprocessen karaktär. Samtalsterapin är över och i stället börjar partierna tillfoga varandra skada. Faller Ulf Kristersson så har Annie Lööf flyttat processen ett steg närmare ett nyval.

Nyvalshotet blir sedan mer konkret för varje statsministerkandidat som fälls i riksdagen – om talmannen låter Stefan Löfven försöka igen räknar liberaler och centerpartister med att rösta nej till honom också.

Kalkylen är att de andra partiernas ryggrader kommer att knäckas, när extravalet börjar framstå som en realistisk möjlighet. För att Centern ska lyckas är det här några partipsykologiska strukturer som måste gå sönder, eller förflyttas:

  • Moderaternas självbild som statsbärande parti

Varken i en blågrön eller SM-regering är det särskilt troligt att Ulf Kristersson skulle få statsministerposten – Miljöpartiet har varit tydliga med att man inte sätter sig i en M-ledd regering, och har öppnat för att låta Annie Lööf sondera. Det vore ett högt fall för statsministerkandidat Kristersson – och inte sedan Gösta Bohman har en M-ledare suttit i en regering utan att leda den.

  • Socialdemokraternas självbild som politikens centrum

Stefan Löfven leder Sveriges största parti, och kan med V och MP räkna hem Sveriges största regeringsunderlag. Ändå har partiet små möjligheter att styra processen dit man vill. S hamnar inte ens i opposition så länge Alliansen inte bildar – eller släpper fram – någon form av regering. I veckan föreslog fyra partirävar att S – på vissa villkor – borde släppa fram en alliansregering, för att den inte ska bli beroende av SD.

  • Miljöpartiets smärtgräns

De gröna trodde nog att smärtgränsen för ett gammalt aktivistparti redan hade nåtts i regeringen med Socialdemokraterna. Men det kan nog göra ondare än så – varför inte pröva att ta steget över till en regering med Alliansen?

M, S och MP är alla centrala aktörer om någon av Centerns målbilder i regeringsfrågan ska kunna förverkligas. Och de tre har något gemensamt: Det är de partier som backade i valet 2018. Miljöpartiet var nära att åka ur riksdagen. Tillsammans förlorade de tre drygt 400 000 röster, närmare 9 procentenheter, eller 36 riksdagsmandat.

Alla tre skulle ändå på direkt fråga svara att de inte räds ett extra val – men i det här fallet är det klokt att inte alls tro på vad partierna säger.

Centerpartiet tror dem i alla fall inte, utan spelar på att valets förlorarpartier hellre ger sig in i ett våghalsigt regeringsexperiment, än snart möter väljarna igen.

Men det är ett högt spel för Annie Lööf som också kommer att utsättas för mycket hård press från både höger och vänster, och en troligen allt otåligare väljarkår. Risken finns förstås att det blir Centerns ryggrad som knäcks.

Efter reklamen visas:
Mellan raderna KRISTERSSON ÄNDA IN I KAKLET

Läs även

Annons
X
Annons
X

Annie Lööf måste knäcka ryggen på flera partiledare för att nå sina mål, skriver SvD:s Göran Eriksson.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X