Annons

Loppisfyndet som innehöll SvD:s hela historia

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet
Publicerad

Den gamla väskan var nästan det första jag såg när kom runt hörnet vid Konserthuset. Jag var verkligen inte på jakt efter sekelgamla reseeffekter – när skulle man vara det? – men det var som om väskan talade till mig. Jag bara var tvungen att titta närmare på den.

Varje söndag är det loppmarknad på Hötorget. I stånden syns en blandning av antikhandlare som säljer av bottenskrapet ur uppköpta dödsbon, samlare som finansierar sin egen hobby genom att sälja, skolklasser och enskilda – och priserna kan vara fullt rimliga för att vara i Stockholms innerstad.

Resväskan hade en graverad namnskylt.

Annons
Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Axel Jäderin, stod det. För de flesta säger det namnet ingenting. Inte ens på min arbetsplats – där man borde veta – är namnet allmänt känt. Vi journalister är ju som guldfiskar, helt fast i nuet. Men eftersom jag har grävt en del i SvD:s fantastiska digitala arkiv – enkelt tillgängligt på nätet för alla prenumeranter – reagerade jag direkt.

Axel Vilhelm Jäderin föddes 1850 i Stockholm och var son till poliskommissarie Erik Jäderin, som organiserade Stockholms kriminalpolis. Han hade en bror, Edvard, som blev framstående vetenskapsman, och en syster, Anna, som blev författare och journalist och gifte sig med Hjalmar Branting.

Under studietiden i Uppsala var Axel Jäderin en av August Strindbergs närmaste vänner. Faktiskt porträtteras Jäderin i ”Tjänstekvinnans son”, som ”en stor patriot […] en realistiskt anlagd man med utbildat sinne för statistik, statskunskap och bibliografi […] sträng och skicklig formgranskare […] en pålitlig vän, god sällskapsbroder, hjälpsam och hjärtlig”.

Jäderin tog ingen examen, och gick efter ett misslyckat försök på litteraturens bana till pressen. Han började på Falköpings Tidning, gick vidare till Dagens Nyheter (där han, enligt systern, förvandlades från liberal till konservativ) och därifrån till Stockholms Dagblad.

1884 värvades han dock till ett nytt omsusat tidningsprojekt i huvudstaden. Den drivande var egentligen Oscar Norén, en radikalkonservativ opinionsbildare som gjort sig ett namn som vass polemiker i tidskriften Vikingen, och som statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén betecknade som sin politiske lärofader – vilket säger en hel del om exakt hur konservativ Norén var. Men bredvid ideologen Norén behövdes en ordningsman: och valet föll på Jäderin.

Jäderin blev således Svenska Dagbladets förste ansvarige utgivare och redaktör. Enligt anställningskontraktet skulle han ”huvudsakligen redigera allt vad av tidningens innehåll icke hörer till den politiska och ledande avdelningen, som blivit anförtrodd åt särskild huvudredaktör, ansvarige utgivarens rätt rörande jämväl denna avdelning honom förbehållen att vägra införande av artiklar som synas honom olämpliga”.

Jäderins årslön uppgavs till 5000 kronor. En professorslön låg vid tiden på runt 4000 kronor – så man kan förstå att Jäderin hade råd med en fin resväska.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Oscar Norén var politisk redaktör, men i själva verket var förstås Jäderin inblandad i samtliga delar av tidningen. I ”Svenska Dagbladets historia” (Norstedts, 1960) skriver Ivar Andersson att ”Det var han som höll ihop redaktionen, vakade över notisernas korrekthet och artiklarnas sakliga halt; han försummade säkerligen inte att läsa ledarna och låta Norén veta vad han tyckte om dem.”

I den legendariska veckotidningen Figaro skrev signaturen Jörgen (Georg Lundström) att Jäderin torde vara den flitigaste redaktören i landet, som ”skriver allvarsamma ledare ena stunden, skämtsamma anekdoter och verser den andra, sysselsätter sig än med spannmålspriser, än med litteraturen” och tilldelade honom ”en hedersplats som argsinnad tidningsredaktör”.

Axel Jäderin karikerad när han bläddrar i konkurrenterna.
Axel Jäderin karikerad när han bläddrar i konkurrenterna. Foto: Ur ”Svenska Dagbladets historia”.

Även om Norén var den politiske vildbasaren var Jäderin ingen dununge. Det sades att Jäderin dresserat sin hund att skälla så snart ordet ”frihandlare” nämndes.

”Jäderin var om möjligt ännu mera 'nationell' än Norén”, summerar Ivar Andersson. ”Hans nitälskan för en tullskyddsvänlig politik hade sin grund i övertygelsen att Sveriges framtid skulle byggas på landets naturtillgångar och att den svenska folkstammen måste bevaras mot osunda 'kosmopolitiska' ideer och främmande produkter som konkurrerade med det svenska folkhushållets alster.”

”Men politiken var dock inte allt för honom; tidningen som sådan hade också uppgiften att bestå och förkovras. För den skull fick man ibland vara beredd att slå av på de ideella kraven, att laga efter lägligheten.”

Svenska Dagbladet blev en snabb succé. Redan under första året nådde SvD en upplaga som stod sig väl mot de stora konkurrenterna Dagens Nyheter och Stockholms Dagblad.

Blott efter ett år lämnade dock Norén tidningen, för att fortsätta politiskt i tangentens riktning. Jäderin blev kvar till 1888. Han blev sedermera redaktör för landets första nyhetsbyrå, Svenska Telegrambyrån, och 1904 blev han den förste sekreteraren och kassören för Allmänna Valmansförbundet vid dess bildande – det politiska parti som i dag heter Moderaterna.

”Åtskilliga högermän torde ännu minnas honom som Valmansförbundets trogne hustomte och historiograf, alltid tillhands, outtröttligt vakande över förbundets angelägenheter men föga benägen att släppa fram nya idéer och initiativ”, skrev Ivar Andersson 1960.

”Han var hela sitt liv ungkarl, han fick aldrig tid att gifta sig och tyckte förresten att 'fruntimmer är ena våp', berättar Anna Branting.”

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Axel Jäderin dog i Stockholm 1925.

Och väskan? Ja, den var tom. Men den innehöll ändå hela SvD:s historia, och den svenska politiska högerns därtill.

Handlaren ville ha 350 kronor, men jag fick den för 340.

Annons
Annons
Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet Bild 1 av 4
Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet Bild 2 av 4

Axel Jäderin karikerad när han bläddrar i konkurrenterna.

Foto: Ur ”Svenska Dagbladets historia”. Bild 3 av 4
Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet Bild 4 av 4
Annons
Annons
Annons