X
Annons
X
Recension

Lyrro – Ut & invandrarna Lorrygängets miss – nya filmen inte rolig för någon

RECENSION | "Lyrro – Ut & invandrarna" varken roar eller provocerar. När Lorrygänget ett kvarts sekel efter "Yrrol" uppdateras med några nytillskott blir den fristående uppföljaren mest en jolmig soppa av gamla referenser, klichéer och dåliga skämt om fördomar.

Dorsin, Dalle och Gustafsson – komikerproffs som inte lyckas rädda ”Lyrro”. Foto: Fox/Nordisk Film
Läs mer om Veckans biofilmer

Lyrro – Ut & invandrarna

Regi
Peter Dalle
Genre
Komedi
Manus
Peter Dalle
Medverkande
Peter Dalle, Suzanne Reuter, Henrik Dorsin, Johan Ulveson, Björn Gustafsson

1 tim 29 min. Från 11 år.

Betyg: 1 av 6

Det är inte ofta man ser en film vars enda existensberättigande borde vara att den ska få folk att skratta – och bara skrattar en gång. Men "Lyrro – Ut & invandrarna" lyckas med det.

I föregångaren "Yrrol" från 1994 spelade grekiska mytologiska figurer rollerna som ciceroner och sketcherna, varav ett flertal satirklassiker, presenterades som den blinde profeten Teresias visioner. I uppföljaren är det lösa kittet Maria och Josef som vandrar tillsammans med sin åsna i både tid och rum. De söker efter ett bättre liv – och de ska ta sig till Södertälje. Där är allt enligt Josef möjligt, rättvist och modernt. Väl där får de möta det moderna samhällets småttighet, lättsinne och rasism. Nej, Södertälje var ingenting för dem.

Parallellt löper historien om andra sökare, bland annat ett par spelat av Nour El Refai och Henrik Dorsin som åker på drömsemester till Aruba, filmen utspelas till 50 procent på den västindiska paradisön. Dorsins rollfigur Alexander har sovit i åtta år och hans flickvän är tacksam över att de inte bråkar så mycket längre. Alexander är harmonisk nu, menar hon medan de lägger honom iförd störtkruka på rullbandet in till säkerhetskontrollen på Arlanda.

Annons
X

Oavsett om "Lyrro" bara vill driva med vår samtid, flykt och sökande efter en bättre värld eller om den faktiskt är ute efter att säga någonting om den så misslyckas filmen. Det borde gå tänker jag – ensemblen består av inte bara ett gäng ruskigt erfarna komediproffs med flera underhållande och smarta produktioner bakom sig, utan även nytillskotten Björn Gustafsson, Nour El Refai och Henrik Dorsin.

Efter reklamen visas:
Lyrro

Men de slitna klichéerna av kvinnlig ytlighet, upptrappad hälso- och utseendehets och främlingsfientlighetens fula ansikte är trötta och det är plumpt hela vägen från Södertälje till Oranjestad.

Och det är tyvärr inte ens roligt för dem som älskade sketcherna när en entusiastisk och naiv Dalle med portföljen i knät radar upp uppfinningar för en snäll men uttråkad tjänsteman gestaltad av Claes Månsson. Att han i den här 3.0-versionen snart är folkpensionär och erbjuder Patentverket en flyktingroterare för att hjälpa människor på flykt gör det hela liksom inte mer relevant.

Och så är det det här med Aruba. Vad gör de just där? Och varför? Det är nästintill omöjligt att få bort den beska klimateftersmaken av hela filmteamets 1 800 mil långa tur och retur-resa. Och inte en klimatkompensation i sikte i form av verkshöjd.

Nour El Refai och Suzanne Reuter. Foto: Fox/Nordisk Film

Men det finns ett skämt som glimrar av intelligent satir. När Reuter med sin mest passivaggressiva röst på ett byråkratiskt sammanträde föreslår att män borde betala högre skatt på grund av att de har en aggressiv gångstil och därmed nöter mer på trottoarerna – då skrattar jag. Men för en och en halv timmes sketchbonanza är det på tok för fattigt.

"Lyrro" känns, kort och gott, som en gammal film som inte har åldrats väl. Fast den är ny.

Annons
X
Annons
X

Dorsin, Dalle och Gustafsson – komikerproffs som inte lyckas rädda ”Lyrro”.

Foto: Fox/Nordisk Film Bild 1 av 2

Nour El Refai och Suzanne Reuter.

Foto: Fox/Nordisk Film Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X