Annons

Stefan Eklund:Lotass får världens tomrum att tala

”Nattvakten” av Rembrandt van Rijn (1642).
”Nattvakten” av Rembrandt van Rijn (1642). Foto: TT

Hon är en av de senaste årtiondenas mest prisade och nyskapande författare, ändå befinner hon sig i periferin av den svenska litterära offentligheten. I Lotta Lotass senaste egenutgivna bok är det en tavla av Rembrandt som blir föremål för en essä om ögonblick, mångtydighet och konstnärlig lyskraft. 

Under strecket
Publicerad

När Lotta Lotass skriver essäer söker hon bland allehanda konstverk efter det som präglar hennes eget författarskap; det oavslutade, det splittrade. Som när hon i sin senaste bok, ”Nattvakten”, går i närkontakt med Rembrandt van Rijns kända målning från 1642 med samma namn och konstaterar att den är ”en vidräkning med den enfald, den ovetenhet som kräver åskådliga uttydningar, klara tolkningar och otvetydiga svar”. Hos Rembrandt blir det som till synes aldrig avslutas en ”aldrig sinande kraft”. 

Därmed verkar ett av de senaste årtiondenas mest nyskapande och prisade författarskap i periferin av den litterära offentligheten.

Samma sak kan med emfas sägas om Lotta Lotass romankonst, allt sedan den betydelsefulla debuten ”Kallkällan” (2000). Men det är som essäist Lotta Lotass verkat de senaste åren. Hennes senaste skönlitterära utgivning var ”Örnen” (2014), en prosabok som avslutade den trilogi som tillsammans med ”Sparta” (2010) och ”Mars” (2013) utforskar karga och krigiska miljöer och tider, med språket som sökarlykta. Den säregna trilogin slår med ett vackert poetiskt språk mot det existentiella tomrum Lotta Lotass texter ofta upprättar. Men, och det är viktigt att påpeka, det handlar om ett tomrum som innehåller både hopp och tröst. 

Annons
Annons

Nämnda trilogi, liksom de tre essäböckerna som följt efter dem – ”Horisonter” (2017), ”Fågelperspektiv” (2019) och den nu aktuella ”Nattvakten” – har Lotta Lotass givit ut på egen hand, de tre senaste i enbart 50 exemplar per volym, som hon själv distribuerar till sådana hon vet vill läsa dem. De som blir över skickar hon till Rönnells antikvariat i Stockholm. Ett ställningstagande mot en kommersiell förlagsvärld? Nja, snarare en ovilja att belasta sitt förlag, Bonniers, med böcker som är svårsålda och ibland väcker en hätsk och oresonlig ”obegriplighetsdebatt”.

Lotta Lotass lämnade Svenska Akademiens arbete 2015, något som blev känt först ett par år senare. 2018 gavs hon möjlighet att träda ut ur Akademien även formellt. Därmed verkar ett av de senaste årtiondenas mest nyskapande och prisade författarskap i periferin av den litterära offentligheten. En självvald exil, absolut, men något säger den om nämnda offentlighets allt trängre rum.

De tre essäböckerna är tematiskt intrikata och rika på associationer. ”Horisonter” kretsar kring konstgenren land art som uppstod på 1960-talet. Land art-verken är enorma till sin storlek, utplacerade eller formade i naturen och överblickbara bara från luften i form av flygfotografier. Robert Smithson (1938–73) är en känd land art-konstnär och Lotta Lotass återkommer ofta till hans verk ”Spiral Jetty”, en 500 meter lång spiral gjord av lera, saltkristall och basalt i Stora saltsjön i Utah. Verket syns bara vid vissa vattennivåer, naturens förändringar blir därmed en viktig del av konstverket. Lotta Lotass intresse för att se världen ovanifrån – och för de pionjärer inom flyget som skapade den möjligheten – är väl dokumenterat i romaner som ”Aerodynamiska tal” (2001) och ”Den tredje flykthastigheten” (2004). Att hon fascineras av land art-verkens ständiga förändring har förmodligen med hennes eget skrivande att göra. Den skulpturala känsla dessa stora verk väcker påminner om Lotass egna texter, exempelvis ”Den svarta solen” (2009) och ”Den vita jorden” (2007), romaner som i sina icke-linjära och slumpvist sammanfogade former bara är möjliga att ta till sig från olika perspektiv. Någon definitiv helhet uppnås aldrig, precis som fallet är med de stora land art-verken.

Annons
Annons

Hon citerar också Nietzsches ord om att det inte existerar några fakta där konsten verkar, det finns ”endast tolkningar, världen är alltid ett subjekts tolkning av varat och därmed alltid uppdiktad”.

Fjolårets ”Fågelperspektiv” tar vid där ”Horisonter” slutar, med sin fascination inför flygandet och flygare, samt de författare som strävar åt himlavalven med sina författarskap. Vi hamnar snart hos den bergsvandrande Friedrich Nietzsche och hans sökande efter, med Lotass ord, ”fågelperspektivet som varandes det enda i vilket alla möjliga perspektiv kan inneslutas; först där vidgas blickfånget till sin yttersta gräns”. Nietzscheavsnittet i ”Fågelperspektiv” är oavbrutet intressant. Lotta Lotass gör upp med den nazistiska systern Elisabeths Nietzschebiografi, präglad av ”felaktigheter och egocentrism”, och dyker sedan ner i den process där Edvard Munch målar det berömda Nietzscheporträtt som hänger på Thielska galleriet i Stockholm. Ett omdiskuterat porträtt som, enligt Lotass, inte bara är ett porträtt av Nietzsche utan i ännu högre grad en bild av hans kreativa drivkrafter, hans vilja att se ut över världen från en hög punkt. 

Hon citerar också Nietzsches ord om att det inte existerar några fakta där konsten verkar, det finns ”endast tolkningar, världen är alltid ett subjekts tolkning av varat och därmed alltid uppdiktad”. Här har konsten sin stora möjlighet och det är i denna möjlighet även flera av Lotta Lotass egna skönlitterära texter – ”skymning:gryning” (2005) är ett självlysande exempel – befinner sig; som alternativa världar med samma existensberättigande som de världar vi vardagsvis traskar omkring i.

Annons
Annons

En annan författare Lotta Lotass tar sig an är (förstås) stridspiloten och poeten Åke Hodell, vars experimentella hållning ligger nära Lotass egen, men hon stannar också vid – det är ingen slump – Åke Hodells vilja att, som det står i en av hans dikter, ”försvinna till ett absolut ingenting”. Hon skriver: ”Försvinnandet blir för Hodell, som för Kafka, den till synes enda vägen bort, frihetens enda verkliga flykt- och flygväg.”

Resultatet blir en imponerande genomgång av olika småfåglars kvitter. Exempelvis gransångaren; den låter som när en människa säger ”sill salt salta salta sill salt”

Även Selma Lagerlöf som gjorde folkbildning av fågelperspektivet med ”Nils Holgerssons underbara resa” får en stor plats i boken. Här närmar sig Lotass den kristna tematik som alltid funnits närvarande i hennes eget författarskap, allra tydligast i ”Konungarnas tillbedjan” (2012), denna undersköna roman om tro, gestaltad genom omskapandet av berättelsen om Bibelns tre vise män. Den tron möter vi hos Selma Lagerlöfs rödhake i ”Kristuslegender” som Lotass inlevelsefullt beskriver; hur den grå fågeln färgas röd av Kristi blod sedan den dragit en törnetagg ur Jesus blodiga panna. Samma tro hittar Lotass en grund för hos Olaus Magnus vars ”Historia om de nordiska folken” (1555) bland annat berättar om den mytiske fågeln Caladrius som tar på sig de sjukas plågor. Lotta Lotass tror att det egentligen handlar om en vitpannad strandpipare och lägger till: ”Otvivelaktigt är han som vår Frälsare, ren och obefläckad av världens synd.”

Annons
Annons

Underhållande och gränslöst vitter är bokens beskrivningar av olika fågelläten, där Lotass använder både Alfred Hitchcocks skrämmande fåglar i ”The birds” (1963) och August Strindbergs ingående funderingar i ämnet, tillsammans med mer erkända fågelexperter, som Erik Rosenberg vars ”Fåglar i Sverige” (1953) Lotass kallar för en ”poetisk klassiker”. Resultatet blir en imponerande genomgång av olika småfåglars kvitter. Exempelvis gransångaren; den låter som när en människa säger ”sill salt salta salta sill salt”. Jag hörde gransångaren själv häromdagen och jo, det stämmer. ”Fågelperspektiv” är en rik bok, nästan omöjlig att sammanfatta, en titt i källregistret säger det mesta, bredden är imponerande. Det gäller även ”Horisonter” och ”Nattvakten”, Lotass är i ständig dialog med en mängd andra författare.

Den nu aktuella ”Nattvakten” kretsar mer kring ett specifikt konstverk än de två tidigare essäböckerna. Rembrandts målning var ett beställningsverk från ett medborgargarde och ursprungstiteln ”Officerare och manskap i kapten Frans Banninck Coqs och löjtnant Willem van Ruytenbachs kompani”. Det är först drygt 150 år senare målningen för första gången benämns ”Nattvakten”, på felaktiga grunder dessutom, visar Lotta Lotass. Bokens omslag är en detalj ur övre högra hörnet av målningen, där några pikar syns mot en brunsvart bakgrund. Ett genomtänkt val. Dels är den delen ett av målningens tomrum, något som Lotta Lotass alltid söker, dels speglar hon ofta helheten genom närgångna studier av detaljer. Men helheten är sällan hel, utan snarare som Honoré de Balzac skriver – Lotass citerar honom i ”Varia”, den essäbok Bonniers gav ut 2014: ”Det finns ingenting här i världen som bildar ett enda block, allt är mosaik.”

Annons
Annons

Över 120 sidor får vi veta allt som är värt att veta om målningen. Vilka de avbildade personerna är, hur tavlan har attackerats och delvis förstörts vid flera tillfällen och sedan restaurerats med skiftande resultat, hur den gömdes under andra världskriget, hur den har kritiserats och hur den har givit upphov till andra konstverk, bland annat genom filmaren Peter Greenaway och den tyske konstnären Anselm Kiefer.

Lotta Lotass pekar också på det nyskapande med målningen; att den skildrar ett ögonblick. Den skiljer sig därmed markant från den på den tiden gängse avporträtteringen av ett antal strikt uppställda män. Istället är målningen full av liv. Något händer och det händer nu, i den stund Rembrandts verk skildrar. Lotass skriver: ”Nattvakten stannar inte vid att vara ett porträtt utan fortsätter att expandera, att eskalera i sin ständigt pågående rörelse, en föreställning utan slut, till stora delar oöverskådlig: härav dess sällsamma gåtfullhet, dess enastående kraft.”

Lotta Lotass menar att det är omöjligt att göra en låst tolkning av målningen, den ”flätar oskiljbart samman det konkreta och det abstrakta, samtid och förfluten tid, sinnebild och verklighet.” Därmed befinner hon sig nära sin egen poetik. Hennes prosatexter är lika omöjliga att nagla fast
i en enda betydelse. De befinner sig i rörelse, i dialog med läsaren, precis som den Rembrandt som med ”Nattvakten” ”sökte ett nytt uttryck, ett nytt seende som i större utsträckning skulle engagera och involvera betraktaren.”

Alldeles säkert är att Lotta Lotass i Rembrandt ser en konstnär som skapar med samma drivkrafter som hon själv har.

Lotta Lotass har i tidigare texter refererat till den tyske litteraturvetaren Wolfgang Iser vars idéer om att ”tomrum och luckor i texten sätter igång ett spel med läsaren”. 

Det är med de ögonen hon läser av Rembrandts målning. Hon letar efter de tomrum, den rörelse och de sprickor som finns i ”Nattvakten”. Alldeles säkert är att Lotta Lotass i Rembrandt ser en konstnär som skapar med samma drivkrafter som hon själv har, med samma längtan som hennes egna skönlitterära texter sjuder av, längtan att nå bortom det ”enkelt avläsbara” och att väcka frågor hos betraktaren som är så meningsfulla att de ”förhoppningsvis aldrig får några svar”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons