Annons

Anna SvärdLöwensköldska ringen med liv och kiv

Margit Myhr som Anna Svärd och Hanna Kulle som Thea Sundler på Västanå teater.
Margit Myhr som Anna Svärd och Hanna Kulle som Thea Sundler på Västanå teater. Foto: Håkan Larsson

När Leif Stinnerbom knyter ihop den Löwensköldska säcken går det vilt till i Berättarladan i Sunne. Den dansanta musiken och den precisa koreografin löses till slut upp i ett  kaos som nästan sliter Lagerlöfs historia i bitar. Ändå är iscensättningen en fröjd för öga och öra.

Under strecket
Publicerad

Daniel Lindman Agorander som Karl-Artur Ekenstedt.

Foto: Håkan LarssonBild 1 av 1

Anna Svärd

Genre
Teater
Regi
Leif Stinnerbom
Medverkande
Hanna Kulle, Margit Myhr, Daniel Lindman Agorander m.fl.
Var
Västanå Teater, Sunne
Text
Selma Lagerlöf

Scenografi:Bo Jonzon Musik:Magnus Stinnerbom Koreografi:Jimmy Meurling Kostym:Inger Hallström Stinnerbom

För tredje och sista sommaren bjuder Västanå teater på Selma Lagerlöfs berättelse om de giriga och olycksdrabbade Löwennsköldarna. Det började med en stulen ring och fortsatte med en älskad  och självförgudande präst och hans stolta fästmö,som går honom ur händerna. Nu handlar det väldigt mycket om Thea Sundler, dotter till Malvina Spaak som var med från början.

Thea är en kvinna som det är bäst att undvika, men som litterär figur och roll är hon mumma, något som Hanna Kulle tar väl vara på med snedställt huvud och hysterisk ödmjukhet. Som en orm nästlar hon sig in i äktenskapet mellan prästen Karl-Artur Ekenstedt och den kringvandrande kullan Anna Svärd, som i Margit Myhrs tolkning är lika svårkuvad som förra fästmön Charlotte. Daniel Lindman Agoranders Karl-Artur framstår som ett viljelöst rö som slits mellan kvinnor, med början i mamma,  nu försvagad. Det är intressant att följa relationen mellan honom och Thea, destruktiv,men märkligt ömsesidig. Han använder Jesus för att slippa se sig själv och bli vuxen och hon för att manipulera.

Annons
Annons

Daniel Lindman Agorander som Karl-Artur Ekenstedt.

Foto: Håkan LarssonBild 1 av 1

Olika slags kärlek står i fokus,  med utgångspunkt i Paulus kärlekspredikan i Korintierbrevet. Det vackraste i kärleksväg Karl-Artur gjorde förra sommaren, att ta hand om en skara sockenbarn till salu, upphäver han nu lättvindigt, påhejad av Thea, hans onda genius. Som han själv medger: han älskar Jesus, men hatar människorna.

Daniel Lindman Agorander som Karl-Artur Ekenstedt.
Daniel Lindman Agorander som Karl-Artur Ekenstedt. Foto: Håkan Larsson

Efter paus vidgas perspektivet; det är många trådar som ska löpa samman, och nya kommer till. Ibland erbjuds vi bara tablåer utan fördjupning eller fortsättning. Ett bärande tema är dock det förtryckande patriarkatet, förkroppsligat i Adrian Löwensköld. Richard Forsgren skapar komik av hans frustrerade figur, omgiven av en kvinnovärld, som vågar skratta åt honom. Kvinnorna gör individuella uppror, som Charlotte och Anna, men ger också varann stöd, som Karl-Arturs syster Jaquette. De sociala dansturerna, som stundtals verkar huggna i sten, tar nya vägar, även om det kräver förstörelse på vägen.

Det handlar alltså om det märkligt passionerade förhållandet mellan Karl-Artur och Thea, om kärlekens väsen och uttrycksformer, om uppror mot patriarkatet. Men nu ska också ringen slutas, den som handlar om Löwensköldarna och deras olycksaliga ring. Selma Lagerlöf avslutar sin trilogi i ovisshet, främst på det personliga planet. Men i Leif Stinnerboms och dramaturgen Susanne Markos version tycks det rivas för att ge luft och ljus åt hela samhällsbygget. Adrian skriker, Karl-Artur vrålar och Thea rullar i leran. Det är ett liv och ett kiv. Ovisshet råder även här: vad betyder det när Anna Svärd till sist tycks lyfta ringen i triumf? Det får vi tänka ut själva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons