Annons

Lucka 6: Faran med ensidig bevakning

Under strecket
Publicerad

2017 års politiska debatt har haft en ovanligt intensiv Ond mot God-metodik. Delvis för att de nya konfrontationslinjerna inte följer den höger/vänster-konflikt vi ägnat oss åt de föregående hundra åren, delvis för att det nog får sägas finnas en del illvilja i de strömningar som burit fram Trump, Le Pen och andra. Men vilka är de goda och framförallt, vad om något är det som gör dem goda?

Själv är jag inget Trump-fan, men det är ju omöjligt att missa de uppenbara metodskillnaderna mellan bevakningen av honom och föregångaren Barack Obama. Båda är entusiastiska golfare, men bara den senares svingande beskrivs som ett tidsslöseri. (Huruvida bildsättningen stämmer vet jag inte. Golf kan vara både sport och arbete, beroende på vem man spelar med och varför.) Trump är nog även den första president vars personskydd beskrivits som för dyrt, trots att det är Secret Service som avgör sånt, inte presidentens.

Skälet är förmodligen så enkelt som att pressen gillar Obama mer än Trump, och det må ju vara hänt. Men det blir ett problem när journalister blir så förtjusta i vissa politiker att dessa undantas från bevakning. Det var till exempel inte alls lika kul att skriva om drönaranfall sedan Obama börjat ge order om sådana, jämfört med hur det var på George W Bushs tid. Istället fick vi Barack sjunger, Barack badar, Barack visar sina magmuskler etc, etc. Kanadas Justin Trudeau, Frankrikes Emmanuel Macron och Nederländernas Jesse Klaver är tre andra politiker som bevakas i termer som vi annars förknippar mer med nöjesjournalistik än med tuff politikgranskning.

Annons
Annons

Detta fick Timbrochefen Karin Svanborg-Sjövall att skriva texten bakom lucka nummer 6: ”Varning för pojkbandsliberalismen”. Och oavsett var vi står politiskt borde vi kunna enas om faran med ensidig bevakning, och med politiker som blir så omhuldade att de inte längre avkrävs några besked till väljarna.

”[V]ad är det de goda krafterna egentligen vill, om man skrapar bort slagorden? Vilka politiska kvalitéer, reformer och budskap är det som ska locka tillbaka de väljare som gått över till antietablissemangspartierna?

Av medierna får man få svar. Och vad värre är: vi får det inte av kandidaterna heller.

Emmanuel Macron är på många sätt det kanske mest drastiska exemplet. Han är en kanvas på vilken precis alla kan projicera sina förhoppningar. Han är den vackre mannen som blev rik på investment banking, men vars starka solidaritet med de fattiga ledde honom till den socialistregering som han hann lämna innan socialdemokratin imploderade fullständigt. Nu låter han sina ordmoln blåsa fram och tillbaka mellan andras program. Han vill reformera välfärdsstaten, men inte lika mycket som Fillon. Han vill ha ganska höga skatter, men inte så höga som socialisterna. Han vill ha EU: lagom mycket EU, för han vill också försvara Frankrikes självständighet.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons