X
Annons
X

Lugn för en död skapas bäst på mage – eller med påle

I dag är det dags för en text som tar sikte på folktro, närmare bestämt gamla svenska uppfattningar om gengångare. Frågan lyder: "Hur föreställde sig folk att gengångare betedde sig när de återkom från de dödas rike? Trodde svenskarna att återvändarna var snälla, blott betraktande, spöken, ungefär som i Disneyfilmen Coco, eller menade man att de var livsfarliga gastar?"

Läs mer om Harrisons historia
Bockstensmannen, ett lik från mitten av 1300-talet, som i dag förvaras på länsmuseet i Varberg.
Bockstensmannen, ett lik från mitten av 1300-talet, som i dag förvaras på länsmuseet i Varberg. Foto: IBL

Det senare. I det gamla svenska bondesamhället var man mycket rädd för att de döda skulle återkomma och hemsöka de levande. Förhållandet har analyserats i detalj av etnologer, och många gengångarhistorier har samlats i arkiv för vidare analys. Ett av de mer kända exemplen är Louise Hagbergs forskning. Louise Hagberg (1868–1944) var knuten till Nordiska museet i Stockholm och författare till boken När döden gästar (1937), som handlar om synen på begravning och död i svensk sedvana och folktro. Den följande texten är hämtad från denna bok.

"I Vendel (Uppland) skulle på 1890-talet en hemmansägare i Gryttby ha erhållit ’en hård begravning’. Ovänskap sades ha rått mellan honom och dåvarande kyrkoherden. Vid ett besök, som denne avlade vid mannens dödsbädd, skulle han ha svarat med hårda ord och låtit honom resa utan någon slags försoning. Vid jordfästningen hade sedan prästens liktal väckt ett visst uppseende liksom även valet av begravningspsalm (nr. 454).

På grund av den ovärdiga jordfästningen fick mannen icke ro i sin grav utan började spöka i prästgården. Förutom andra underliga ljud hade det knackat och brakat på vinden, som om det varit eldsvåda, oförklarliga ljussken hade synts, och vissa nätter hördes en skjuts köra upp till trappan utan att några besökande läto se sig. Spökerierna upphörde först, sedan man hade jordfäst om honom. En gång vid midnattstid hade två drängpojkar, som 1923 ännu voro i livet, fått se kyrkoherden jämte en annan präst komma ut från kyrkogården bägge klädda i full prästdräkt och från denna stund hade inga vidare spökerier sedan hörts av.

Annons
X

För att riktigt få lugn för en död och för att denne skulle förbliva i graven, brukade man också gräva upp liket och vända det med ansiktet nedåt, ty då kunde den döde ej resa sig upp igen, han hade då ingen makt längre. I Ångermanland var det en gång en självspilling [en som begått självmord], som gick igen och spökade, och man fick alldeles ingen ro för honom, förrän man tagit och vänt honom framstupa i kistan.

Måhända har detta sätt även kommit till användning vid det gamla Dragsmarks kloster i Bohuslän. Vid för en del år sedan företagna grävningar på den forna begravningsplatsen därstädes lågo alla därvid funna skelett på rygg med ansiktet uppåt med undantag av ett enda, som låg med ansiktet nedåt. Men inte ens det är alltid tillfyllest; det kan hända, att de döda vända sig rätt igen, därför att den onde inte låter dem, som ha något rysligt på sitt samvete, få vara i fred. Och då är det ingen annan råd än att begrava dem i djävulens namn (Lappland).

Ibland när det spökade ihållande, måste man gräva upp den döde och driva en påle genom hans kropp. I Enslöv (Halland) fanns det förr ett kärr, som var föremål för allas fasa, enär nattetid skrik och jämmer därifrån hördes, så att de omkringboende aldrig fingo någon ro. Det sades, att under ett krig skulle en gång en främmande fientlig ryttare ha narrats dit ned av sockenborna och omkommit eller mördats. För att få lugn måste man till sist ’binda’ spöket genom att driva en stor påle genom bröstet på skelettet, varefter spökeriet också upphörde.

Och i Skåne var det en gång en trollkäring vid namn Gertre Jeppa, vilken var alldeles vådlig till att trolla och göra allt möjligt ont. Hon blev så gammal, att folket trodde, att hon aldrig skulle dö, så att de skulle bli av med henne. Det påstås, att de till slut hade haft prästen till att med läsning mana ned henne i en vattensump, ’Hamnahöl’, och så hade de drivit en stor påle tvärs genom hennes kropp rakt ned i botten på sumpen, för att hon inte skulle kunna komma upp igen. Men så hände det en gång, att några personer kommo dit och rörde vid pålen, och då hörde de en röst som sade: ’ricka på, ricka på, så att jag kan bli lös’, och det skulle ha hörts i många år efteråt.

I Hästahagen i Årnböke (Halland) finnes ett litet kärr, som vanligen kallas ’Gastavrån’. Där i kärret huserade för en 75 år sedan en gast, varav det väl fått sitt namn. Mitt i detta kärr var en kolossal ekpåle neddriven, så att blott en del av övre änden var synlig, och det sades, att den, som vidrörde denna påle, blev sjuk. Ja, det hände till och med att en gammal gumma blev svårt sjuk, blott för att hon en gång för en person hade utvisat platsen. Så var det en bonde där i närheten, som inte trodde på spöken och dylikt utan som tog sig för att draga upp den beryktade gastapålen ur kärret och kasta den avsides. Men strax blev det i det närliggande bokhultet ett väldigt dån, och mannen blev också i detsamma så sjuk, att han ej tycktes ha lång tid kvar att leva. Man tog då reda på pålen, som åter drevs ner på sin förra plats, och den sjuke blev genast kry igen. Nu synes ej pålen mer men väl märkena efter pilar och riskvistar, som av förbigående fordom kastades vid pålen. Än i dag hyser folk en viss rädsla för det stället, som de ej gärna närma sig."

(Louise Hagberg, När döden gästar: Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning, Stockholm 1937, s. 633–635.)

Mycket av det Hagberg skildrar förekommer också i skildringar av folktro i andra länder. Hit hör uppfattningen att vampyrer och andra gengångare kunde motarbetas genom att man lade dem på magen i graven eller genom att man stack en påle genom deras kropp. Väl att märka var pålen inte till för att förgöra vampyren på det sätt som brukar ske i Hollywoodfilmer, utan för att binda fast monstret vid marken, så att det inte kunde ta sig därifrån.

Det verkligt intressanta är att detta sätt att hantera misstänkta gengångare även kan beläggas arkeologiskt. Både i Sverige och på den europeiska kontinenten har man påträffat gamla lik som lagts på mage eller blivit pålade. Det mest kända svenska exemplet är Bockstensmannen, ett lik från mitten av 1300-talet, som hittades 1936 och i dag förvaras på länsmuseet i Varberg.

Annons
X
Annons
X

Bockstensmannen, ett lik från mitten av 1300-talet, som i dag förvaras på länsmuseet i Varberg.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X