Annons
Recension

Hemmets lugna vråLugn vrå – eller i själva verket en livsfarlig plats?

Kristian Lundberg (född 1966) har gett ut ett trettiotal böcker sedan debuten, flera av dem prisbelönta. Nu är han tillbaka med en ny diktsamling.
Kristian Lundberg (född 1966) har gett ut ett trettiotal böcker sedan debuten, flera av dem prisbelönta. Nu är han tillbaka med en ny diktsamling. Foto: Izabelle Nordfjell/TT

Är hemmet just en lugn vrå – eller är den i själva verket en livsfarlig plats? I sin nya diktsamling rör sig Kristian Lundberg på det mänskliga källarplanet, bland mörkervarelser som Josef Fritzl.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Hemmets lugna vrå

Författare
Kristian Lundberg
Genre
Poesi
Förlag
Pequod Press

52 s.

Titeln på Kristian Lundbergs nya diktsamling, ”I hemmets lugna vrå”, är både ironisk och bedräglig. Det vet alla, att den plats som ska vara den lugnaste, tryggaste för en människa ibland är den allra farligaste – särskilt för kvinnor och barn. Lundberg diktar också om det våld, fysiskt och psykiskt, som sker innanför hemmets väggar, men inte enbart. Han rör sig också bland våldsamma handlingar och utnyttjanden utanför bostäderna, men detta är inte heller blott dikter ur mörkret. Hemmet är inte bara hot utan också trygghet, ibland samtidigt.

I ”Hemmets lugna vrå” tar Kristian Lundberg med läsaren ner i hemmets underjordiska, hemliga rum: källaren. Det är mycket symboliskt, närmast övertydligt, med en plats som så automatiskt för tankarna till det undermedvetna; det fula och låga. Men greppet fungerar eftersom poeten inte bara arbetar med metaforen, utan därtill är mycket konkret. Josef Fritzl går som en skrämmande skepnad genom diktsamlingen, men dikterna leder även tanken till Natascha Kampuschs öde. Vi står i bokstavliga källare:

Annons
Annons
Bild 1 av 1

”Det är ett hus, en källare, en plats

Den är inom dig, den är inom honom, den är precis här

framför blicken på oss, du skall läggas undan, föras bort,

du är ett djur ingenting annat än ett redskap, glöm inte

din funktion, var ingenting annat för oss än det vi kan lämna

bakom oss när vi går, inte ens som ett minne vill vi ha dig kvar”

Vem är detta du? Och vem är jaget, vi:et, som talar? Det är, som brukligt i Kristian Lundbergs poesi, svårt att hålla reda på alla pronomina och vem som är vem. Alla dessa du, vi, han, hon och de, gäckar mig; obestämbara som undflyende skuggor man vill rycka tag i och slita fram i ljuset. Och till skillnad från exempelvis diktsamlingen ”Mörkret skulle vara som ljuset” (2010), där diktjaget tydligt överensstämmer med författaren, är inte heller jaget i ”Hemmets lugna vrå” någon konstant att hålla i handen.

I stället är det som om Lundberg med sina vaga, ständigt skiftande diktjag, ville pröva sig fram, inta olika positioner; offrets såväl som förövarens, medlöparens såväl som den utanförstående författarens. Här skymtar förvisso föräldrarna, som de tidigare porträtterats i författarskapet, förbi, men dikten rör sig konsekvent i större cirklar än den biografiska; från kidnappade flickor vid bensinmackar till Josef Fritzls ojämförligt tyranniska vansinne. En röst som kanske tillhör hustrun, Rosemarie Fritzl, återkommer som ett plågsamt orosmoment: ”Jag tänkte att jag älskade honom / Jag tänkte att det var nödvändigt / Jag visste att min kropp snart skulle brista från insidan (…)”

Det är också detta – rörelsen från det ständiga omtaget av självbiografiskt stoff som präglat delar av Lundbergs författarskap – jag uppskattar mest med ”I hemmets lugna vrå”. Efter framgångarna med den litterärt framstående, moderna arbetarromanen ”Yarden” 2009, skrev Lundberg på sätt och vis samma bok om och om igen – om det samtida klassamhällets och hans egen plats i det – kanske tydligast så i den kompletterande uppföljaren ”Och allt skall vara kärlek” (2011).

Efter de i mitt tycke självupptaget sanningssägande böckerna ”En hemstad” (2013) och ”Det här är inte mitt land” (2014), med sina mässande ”jag ska berätta” respektive ”jag ska förklara”, har jag följt Lundbergs författarskap mindre noggrant; det har helt enkelt funnits intressantare röster som skildrat det moderna klassamhället. Med ”I hemmets lugna vrå”, som i en vidare mening alltjämt skildrar ett samhälle byggt på djupa orättvisor, gör sig Kristian Lundberg poetiskt intressant igen.

Istället för att förklara och postulera, rör han sig prövande genom dessa dikter. Våldet och utsattheten hos de svagaste är fortfarande grundbulten, men här utan vidhängande schematiska analyser och pompösa slutsatser. Istället är det konkreta och bokstavliga här, liksom i ”Yarden”, intimt förbundet med de existentiella frågor som människan ställer inte för att få definitiva svar, utan om och om igen för att hon är – människa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons