Annons

Tranorna kommerLundell gör sin förbannade medborgerliga plikt

Ulf Lundell.
Ulf Lundell. Foto: Pavel Koubek/TT

Jakten på på den stora kicken går vidare och på ”Tranorna kommer” samsas den med smärtsamt uppriktiga beskrivningar av åldrandets – och rockens – vedermödor.

Under strecket
Publicerad

Tranorna kommer

Artist
Ulf Lundell
Genre
Rock
Musikbolag
Rockhead/Warner
År
2019

Betyg: 3 av 6

Det verkar inte så lätt för en åldrande kärleksdåre att byta ut det främsta vårtecknet – den där röda klänningen hon alltid hade på sig – mot ankomsten av en flock flyttfåglar. Men Ulf Lundell gör just det.

”Tranorna kommer” är en tonsättning tillsammans med en skenlycklig blåssektion av hans pågående insändarromansvit ”Vardagar”, de sju sångerna är utvalda från förra årets lite mastigare demosamling ”Skisser” och har fått ny skrud under ganska utmärkt och i sammanhanget modernt överseende av producenten Christoffer Roth.

Rösten har blivit skrovlig som tusan. Sprudlande keltiskt klingande Waterboys-fioler och saxofon-solon förstärker, inte minst i titelspåret, det smått desperata sökandet efter den där kicken med stort K, i vilken form den än behagar att visa sig. Men på något vis måste den ju hittas!

Annons

Medan ett acceptabelt svar förhoppningsvis utkristalliserar sig kan man under tiden alltid ondgöra sig över högerextremismens framfart och gärna understryka sin avsky med slamrig boogierock – den här gången med en välbehövligt poppig Farfisa-orgel – och jättearg blues på lerfötter.

Det jag uppskattar med Lundells politiska lyrik och ilske-boogie är att han får den att framstå som om det är hans – och vår – förbannade medborgerliga plikt att göra vad vi kan, säga ifrån med de medel vi har att tillgå. Var och en efter förmåga. Jag tycker ju om den där springsteenska – och, faktiskt, också wellerska – synen på musiken som ens jobb och där ställningstagandet mot orättvisor och främlingsfientlighet helt enkelt ingår i arbetsbeskrivningen.

Lundell har också förtjänat rätten att inte bara sjunga om sig själv i första person utan också ibland i tredje. Som i rader om nynazisternas annektering av hans egna ”Öppna landskap” och hur han drack sig stupfull när Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur och blev utslängd från den lokala pizzerian.

Det finns något tilltalande i de återkommande och ofta smärtsamt uppriktiga beskrivningarna av åldrandets – och rockens – vedermödor. De kräver faktiskt ett visst mod. För en lat och fördomsfull betraktare gör det lite detsamma vad Lundell gör, reviderar eller säger men det finns fortfarande en framåtrörelse i hans konst. Han försöker navigera mellan gott och ont i en ideologiskt uppfuckad tid. Och i ett avsändar-besatt klimat som kräver att offentliga personer bör vara endimensionella seriefigurer ska man inte hoppas för mycket, i synnerhet inte som strax 70-årig herre.

Har man fått en stämpel så får man ta den, eller vad det heter.

För några år sedan gav den walesiska rocktrion Manic Street Preachers ut ett album som de med lättsam självironi beskrev som ”ett allra sista försök till masskommunikation”. Lundell är, med ålderns rätt, betydligt mer på det klara med att vare sig en romansvit eller ett nytt album kommer att nå en helt ny och ung publik som tänker ägna återstoden av sina liv åt att botanisera sig bakåt genom hans digra livsverk. Det vilar en aningen motvillig acceptans över att han i dag kommunicerar med de redan övertygades krympande skara.

Och även om det förändrar väldigt lite cementerar Lundell just nu, både som författare, artist och till och med som person, bilden av sig själv som det närmaste vi har kommit en svensk Frank Bascombe eller Nathan Zuckerman.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons