Annons

Luttrade invånare nära storbränderna

Närmare hundra eldsvådor och utropat nödläge. Men alla i de brandhärjade områdena i Australien är inte så oroade som myndigheterna vill att de ska vara.

– Orolig? Nej, det har ju knappt hänt något, säger Jim Harper – vars hus ligger 50 meter från en av bergskedjan Blue Mountains större bränder hittills i år.

Under strecket
Martin Yngve / TT
Uppdaterad
Publicerad

Annette och Carrie, mor och dotter, vill inte uppge sina efternamn på grund av risken för plundrare under bränderna.

Foto: Martin Yngve/TT Bild 1 av 2

Rohan Ashcroft (till vänster) med sina kolleger Craig, Greg och Carmen vid den lokala frivilliga brandkåren i Woodford.

Foto: Martin Yngve/TT Bild 2 av 2

Annette och Carrie, mor och dotter, vill inte uppge sina efternamn på grund av risken för plundrare under bränderna.

Foto: Martin Yngve/TT Bild 1 av 2

Rohan Ashcroft (till vänster) med sina kolleger Craig, Greg och Carmen vid den lokala frivilliga brandkåren i Woodford.

Foto: Martin Yngve/TT Bild 2 av 2
1/2

Annette och Carrie, mor och dotter, vill inte uppge sina efternamn på grund av risken för plundrare under bränderna.

Foto: Martin Yngve/TT
2/2

Rohan Ashcroft (till vänster) med sina kolleger Craig, Greg och Carmen vid den lokala frivilliga brandkåren i Woodford.

Foto: Martin Yngve/TT

Hazelbrook i Blue Mountains, ett samhälle på knappt 5 000 personer, uppe i skogen, 600 meter över vattnet och två timmars resa från Sydneys röktäckta operahus.

Och bara två kilometer från en av de många, många bränder som just nu plågar delstaten New South Wales.

Inte för att det märks på ytan. I stans livsmedelsbutik är det vanlig tisdagslunk, ingen som storhandlar eller bunkrar upp vatten och nödproviant.

– Det var det inte ens i fredags när det började brinna, säger Joanne Conner som handlar lite lunch.

– Vi tar det ganska lugnt. Det enda som hänt är att det inte är lika många turister just nu.

Och så farligt var det ju inte i helgen. Och det var ju en bit bort.

Hazelbrook har genom åren växt in i grannsamhället Woodford. Men skogen är aldrig långt borta och mellan de flesta husen, nästan alla enplansvillor i kolonial stil, står gröna träd. En gnista på fel ställe och stora delar av samhället skulle stå i lågor.

I fredags hände just det. Någonting tog eld och i den torra marken spred sig lågorna över 77 hektar innan brandkåren fick stopp på dem.

Annons
Annons

Men om oron finns är det få som vill visa det. Men beredda är de, helt enligt räddningstjänsten RFS uppmaning ”stay alert, stay informed, stay safe” är de allra flest just alerta, informerade och i trygghet. Eller åtminstone upplevd trygghet.

– Det känns inte som någon större fara. På andra sidan gatan fick de evakuera, men vi slapp på den här sidan. Det är klart att vi håller utkik och hjälper varandra, men vad ska vi göra? I slutändan är det bara att hoppa in i bilen och köra om elden kommer, säger Jim Harper lugnt.

Men alla har inte bott i bergen lika länge, och visst finns det de som följer räddningstjänstens uppmaningar och flyr stan.

– Vi har bara bott här i några år och det här är den första stora varningen för oss. Det brann på andra sidan vägen, kanske 100 meter bort, men vi var inte oroliga för huset. Det stod brandbilar på rad mellan oss och elden och för att komma till oss hade flammorna fått ta sig förbi dem, så vi kände oss lugna, säger Annette och Carrie, mor och dotter som inte vill uppge sina efternamn för den stora oro många faktiskt visar – risken för plundrare.

– Vi har hört mycket historier, och det är lite skrämmande. Men nej, vi känner ingen som drabbats av just det, säger Carrie och lastar in en barnstol i bilen.

– Vi tvingades evakuera och hade inte mer än kläderna vi hade på oss. Vi fick komma tillbaka i söndags men ska åka nu igen, till mamma, det känns lugnast med den lilla.

Att Annette och Carrie och Joanne och Jim inte är oroliga beror till stor del på Rohan Ashcroft och hans kolleger i den lokala frivilliga brandkåren Woodford Rural Fire Brigade, som sedan 1923 stått för mycket av närområdets brandbekämpning.

– Visst, det är tufft, men vi måste ju hjälpas åt. Min pappa var brandchef och nu tar jag vid. Och min syster hjälper till när hon kan, det är många släkter här som har den traditionen, säger Rohan Ashcroft, som själv går i sista året i skolan och kan hjälpa till i dag för att alla skolor i området är stängda.

Alla i kåren är frivilliga, vissa tar semester för att kunna vara med, andra får ledigt med lön av sina chefer. Och några, som Rohan, går i skolan. Just den här dagen arbetar 18 av de dryga 30 lokala frivilliga i samhället aktivt mot bränderna.

– Alla kan inte jobba hela tiden, det är tungt arbete och vi är ju inte heltidsanställda. Men vi får så mycket hjälp från andra kårer över hela Australien och till och med Nya Zeeland. Det är en fantastisk känsla. Och när det brinner hos dem hjälper ju vi till där.

Efter reklamen visas:
Sydneybor andas ut efter brandkaos
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons