Annons

Männen i mitt livLyckat grepp att lista alla sina sexuella relationer

Sofia Rönnow Pessah, född 1989, arbetar som asylrättsjurist i Stockholm. ”Männen i mitt liv” är hennes litterära debut.
Sofia Rönnow Pessah, född 1989, arbetar som asylrättsjurist i Stockholm. ”Männen i mitt liv” är hennes litterära debut. Foto: Alexander Mahmoud

Vi skrattar ofta åt kvinnor som vill ha sex. Sofia Rönnow Pessahs roman om Sonia, som redogör för alla män hon någonsin har legat med, gör tvärtom – tar huvudpersonens smärta på allvar och skrattar åt männen i stället.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Männen i mitt liv

Författare
Sofia Rönnow Pessah
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

256 s.

Varje sexuell relation blir en siffra, varje möte med en man utgör en del i en följd, ett mönster. Så är det för Sonia, huvudperson och berättare i Sofia Rönnow Pessahs debutroman ”Männen i mitt liv”. Boken följer Sonia från tonåren, via studentåren i Lund och utomlands, till påbörjad karriär. Hela romanen berättas genom Sonias sexliv. 

Scener som består av sexuella möten och relationer med män staplas efter varandra, övriga aspekter i livet fungerar bara som bakgrund. Det är ofta Sonia som tar initiativ till att ligga. Ibland blir det lustfyllt och kul, ofta blir det inte det. Sonias självhat är starkt, utan männens bekräftelse känner hon sig värdelös.

För att komma runt självhat så krävs handlingar som har sin rot i något annat än den känslan. Men Sonia når inte dit, är fast i ett mönster. Männen dövar självhatet eller bekräftar det. Det blir ett avbrott från sex- och relationsscenerna när Sonia söker läkarhjälp för depression. 

En bit in i boken tänker jag att det är logiskt att Sonias berättelse enbart handlar om situationerna med män. För det är bara inför dem hon verkar finnas, inte inför sig själv. Värdet hon får i deras blick är dock litet och förgängligt, ”de reducerar en till objekt så det känns som att man ser bra ut”, förklarar hon.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det är ofta Sonia som tar initiativ till att ligga. Ibland blir det lustfyllt och kul, ofta blir det inte det.

Greppet, alltså att skriva fram Sonias liv genom sexet, är lyckat. Begränsningen rymmer komplexitet. Sonia är både maktlös och har makt, kan utnyttja och blir utnyttjad. Gränserna kring nöje, samtycke, sexmissbruk och övergrepp uppenbaras och ifrågasätts.

Rönnow Pessahs språk är fångande, har högt tempo och inga onödiga detaljer. Sexskildringarna är varken erotiska eller pornografiska. Det finns inte mycket intrig, snarare bygger dramat på ackumuleringen av händelser.

Författaren är särskilt skicklig på att skriva fram korta skeenden. Smärtpunkterna blottas. Jag känner starkt med Sonia när hon betalar en taxi för att inte känna sig köpt, när hon blir kär i en kille bara för att han behandlar henne relativt väl. När hennes pojkvän säger att han är rädd att han ska slå henne och när den äldre, framgångsrike mannen närmar sig med charm och lögner. När Sonia gång på gång inser att hon inte vill, men ändå fortsätter ha sex. När ingen frågar om hon vill fortsätta.

Männens hänsynslöshet fördjupar och förstärker Sonias självdestruktivitet, skulle kunna vara dess ursprung. Men boken letar inte efter orsaker, psykologiserar inte, utan undersöker snarare situationer och mönster. Framförallt skildrar den konsekvenserna av upprepningen, av att sexuella möten där Sonia inte värdesätts händer om och om igen. Scenerna blir efter ett tag förutsägbara, men inte på det tråkiga sättet, utan det klaustrofobiska. 

En hemsk pojkvän har ett porträtt på ärkesvinet Charles Bukowski på väggen, vilket är illavarslande, men också något att fnissa åt. Vilken klyscha.

Hoppet upprätthålls tack vare Sonias humor. Till exempel har en hemsk pojkvän ett porträtt på ärkesvinet Charles Bukowski på väggen, vilket är illavarslande, men också något att fnissa åt. Vilken klyscha. Ingen ställer frågor till Sonia, men hon sammanfattar syrligt vad alla killar berättar om sig själva, som att de ”önskar de kunde satsa på musiken”. Ett engångsligg tar strypgrepp på Sonia utan samtycke, men blir löjlig av att han efteråt nynnar på Peps Perssons ”Oh boy”. Någon annan ser ”söt ut på ett inte särskilt minnesvärt sätt”.

Jag tycker om den här humorn eftersom den tydliggör vem berättelsen är lojal med. Inför läsaren gör Sonia det som hon så plågsamt sällan annars gör: står på sin egen sida. Populärkultur skämtar ofta om kvinnor som vill ha sex, inte är spinkiga, tafsas på och super (tänk Bridget Jones), men Rönnow Pessahs bok gör tvärtom. Den tar Sonias smärta på allvar och låter oss skratta åt männen istället.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons