Annons

Per Gudmundson:Lyckligtvis stod Italien för vinet

Under strecket
Publicerad

Vykortet | Bryssel

”Enhörningens hemlighet” publicerades som följetong i Le Soir 1942 och översattes till svenska 1961. Där hittar Tintin ett modellfartyg på loppmarknaden. Han köper det för 50 franc, och det blir inledningen till ett äventyr som sträcker sig över två album och inte minst fördjupar bilden av kapten Haddock, som dittills mest fått framstå som inte mycket mer än en törstig sjöbuse.

Platsen finns i verkligheten. Varje dag är det loppis på Place du Jeu de Balle i stadsdelen Marolles i Bryssel. Är man där tidigt på morgonen, när handlarna packar upp sina lådor, ska man tydligen kunna fynda. Jag är på plats 08.30. Uppåt hundra säljare. Några ser ut att ha hela dödsbon, andra är specialiserade på metall, textil eller böcker. Men jag har inte lyckan med mig. Ingen La Licorne.

En viktig detalj med Tintin är att han är journalist. Men läsarna får bara i undantagsfall se honom utföra några som helst journalistiska arbetsuppgifter. Inga intervjuer. Inga presskonferenser. De livfulla äventyren, som har fängslat generationer i över ett halvt sekel, uppstår när han sysslar med annat.

Annons
Annons

Det ligger något i det.

Bryssel är en märklig stad. Hela stadsdelar är fullkomligt själlösa, med bara myndighet på myndighet på myndighet längs gatan. Den särskilda EU-projektsarkitekturen – som väl ska signalera framsteg, enighet, mångfald och skaparkraft – är mer avskräckande än inbjudande. En promenad på fel plats erbjuder en upplevelse av fransk förvaltningskultur i botten, ett belgiskt kolonialt storhetsvansinne ovanpå, toppat med hela Europas samlade konferensbudgetar.

Det hela är liksom inte ägnat att väcka förståelse för EU-samarbetet.

EU-kommissionens tjänstemän och experter må föredra läget inom migration, ekonomi, försvar, klimat och energi med all den saklighet och balans som kan krävas. EU-parlamentarikerna må vara oändligt ambitiösa och entusiastiska i sina hjärtefrågor. Och kommissionärerna besjälade av ansvaret. Man får ändå ofta bara en känsla av monumental byråkrati.

Vi journalister fick möta svenska handelskommissionären Cecilia Malmström. Hon berättade om hur förutsättningarna för frihandelsavtal hade ändrats i och med Donald Trumps tendens att använda handel som tillhygge snarare än som smörjmedel. Å andra sidan öppnades övriga marknader allt mer. Tydligen har Japan gått med på att sänka sina höga tullar på pjäxor. En stor framgång för europeisk vintersportindustri.

Vi fick träffa kommissionären med ansvar för EU-budgeten, Günther Oettinger. Han försvarade med frenesi varje skattekrona som hämtats in från medlemsstaterna. Han är kristdemokrat av den tyska typen, som kan låta slående likt en svensk socialdemokrat. Ska Europa kunna konkurrera måste det få kosta. Mycket.

Det sistnämnda var under en så kallad arbetsmiddag. Restaurangen låg i EU-kvarteren, snett över gatan från kommissionen och erbjöd – helt utan ironi – finskitaliensk crossover.

Inte ens EU:s mest hängivna funktionärer kan väl vilja ha något sådant? Ändå är det där vi hamnar. Finskitaliensk crossover.

Lyckligtvis var det Italien som stod för vinet.

Men kommer man bara ett par kilometer bort så finns ju Europa där. Det där Europa som vi har byggt EU för. Och ibland tyvärr ovanpå.

På ett litet torg som sjuder av vanligt mänskligt liv redan innan skolan har början. Där Tintin hittade Enhörningen. De varnar för ficktjuvar fortfarande. En handlare har ett dammigt gammalt plommonstop. Har Dupondtarna blivit bestulna igen?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons