Annons

Håkan Lindgren:Lycksökarnas fynd stöper om vår historia

Himmelsskivan hittades i Nebra utanför Leipzig.
Himmelsskivan hittades i Nebra utanför Leipzig. Foto: TT

Den så kallade Himmelsskivan, som hittades i centrala Tyskland 1999, skiljer sig så mycket från allt som tidigare var känt om europeisk bronsålder att den närmast kan betecknas som en provokation.

Under strecket
Publicerad

Himmelsskivan från Nebra är ett nyckelhål genom vilket vi kan få en skymt av Europa för 4 000 år sedan. Gradvis framträder handelsvägar, astronomiska kunskaper och en antydan om den tidens samhällsskick. Historien om skivan avslöjar hur mycket man visste redan på bronsåldern, samt hur mycket som modern vetenskap kan utvinna ur ett enda föremål.

Skivan tillverkades omkring 1800 f Kr. Den är gjord av brons, stor som en lp och två kilo tung. Guldinläggningar avbildar stjärnhimlen, en månskära, tre bågar samt en sol eller möjligen en fullmåne. Sju av de gyllene punkterna anses föreställa stjärnbilden Plejaderna. Varför har Plejaderna återgetts så tydligt att de går att känna igen 4 000 år senare, medan övriga stjärnor inte utgör några identifierbara stjärnbilder, och verkar ha satts dit som dekoration? För övrigt är skivan helt fri från ornament. Här finns inga djur eller flätmönster. Himmelsskivan är ”saklig som ett vägmärke”, kommenterar den tyske astronomen Wolfhard Schlosser.

Efter tvåhundra år lades den i jorden. Varför? Någon gravgåva var det inte frågan om. Skivan grävdes ner stående, tillsammans med två svärd, två yxor och två armringar. Den låg bara ett par centimeter under markytan när den hittades 1999, av två lycksökare med metalldetektor. De trodde först att de hade stött på locket från en plåthink. Skivan fick en rejäl repa från deras yxa.

Annons
Annons

”Om världshistoriens äldsta avbildning av himlen hade upptäckts i Egypten, Mesopotamien eller det gamla Grekland hade ingen höjt på ögonbrynen”, skriver Harald Meller, delstatsarkeolog i Sachsen-Anhalt, där skivan hittades. Men i Europa, i en region som romarna 2 000 år senare beskrev som befolkad av barbariska stammar? Himmelsskivan skiljer sig så mycket från allt som tidigare var känt om europeisk bronsålder att Meller betecknar den som en provokation. Han har under 15 år lett ett internationellt forskarnätverk som studerat skivan. Tillsammans med vetenskapsjournalisten Kai Michel har han skrivit boken ”Himmelsskivan från Nebra. Nyckeln till en svunnen kultur i Europas hjärta” (övers: Joachim Retzlaff; Daidalos).

Efter att den kommit upp ur marken förde skivan en minst sagt osäker tillvaro. Den som upptäcker ett fornfynd i Sachsen-Anhalt måste enligt lag överlämna det till staten. De båda upphittarna sålde skivan illegalt, varpå den bytte händer ytterligare en gång. I museikretsar har den varit känd sedan 1999, när en säljare visade ett foto för en museichef i Berlin och krävde en miljon mark. Därefter försvann den ur sikte tills den bjöds ut till försäljning 2002, denna gång i Schweiz. Meller deltog i den polisaktion som slutligen säkrade skivan. Därefter gällde det att spåra upp hela kedjan av mellanhänder tillbaka till de ursprungliga upphittarna: om fyndplatsen inte är känd har mycket av det som skivan kan berätta gått förlorat.

Det visar sig nämligen att skivan hör hemma just på den plats där den hittades – Nebra i centrala Tyskland. Håller man den horisontellt beskriver guldbågen på skivans högra sida var på horisonten solen går upp under året, från vintersolstånd till sommarsolstånd. På vänster sida har det suttit en liknande båge, som beskriver solens nedgång. Står man på Mittelberg, där skivan grävdes ner, stämmer bågarna överens med solens rörelser, skriver Meller och Michel. Bågen längst ner är, i deras tolkning, en båt som solen färdas i under natten.

Annons
Annons

Modern isotopanalys får de gamla metallerna att tala. Kopparen i bronset kommer från Österrike; tennet och guldet från Cornwall, mer än 100 mil bort. Bronsålderns handelsvägar blir synliga. Det syns också att smeden som fäste den första stjärnan har gjort ett vanligt nybörjarfel innan han blev säkrare. Bågarna och båten har tillkommit senare. De är gjorda av annat guld; en stjärna har flyttats för att ge plats åt dem.

Säkert är i alla fall att himlakropparnas vandring på himlen var viktig för bronsålderns och stenålderns människor.

Hittar du en forntida kalender kan du dra slutsatsen att den måste ha uppstått i ett samhälle som hade behov av en samordnad tideräkning – det vill säga en relativt välorganiserad stat. Meller och Michel driver tesen att himmelsskivan kommer från ”den första statsliknande bildningen i Centraleuropa”. De kopplar skivan till Únětice-kulturen (2200–1600 f Kr), som i deras tolkning blir viktigare och mer avancerad än man tidigare har trott. Jag tycker mig ana en viss lokalpatriotism när de påstår att Únětice-riket inte var fullt så tyranniskt som rikena i Babylonien och Egypten.

Historieskrivning följer alltid med sin tid. Hur kom jordbruket till Europa? ”Idag vet vi”, skriver Meller och Michel, att jordbruket kom tillsammans med ”flyktingar på jakt efter ett bättre liv”. Vet de det på samma sätt som man vid sekelskiftet 1900 ”visste” vilka överlägsna folkgrupper som var världshistoriens motor? 

”Man måste förstå 1800-talsarkeologernas förkärlek för fantasier”, skriver de, men deras egen text är full av små samtida självklarheter som kanske låter lika fantasifulla i framtiden. På jägar- och samlartiden har människor levt i egalitära grupper där ”beslut framförhandlas”, det är de säkra på. ”Om någon försökte varaktigt styra över andra mötte de motstånd från alla håll.” 

Annons
Annons

Visst, bland kringvandrande samlare kan ingen bli farao – eller för den delen Leonardo da Vinci – men det finns gott om flocklevande djur som visar att sociala hierarkier inte behöver jordbruk eller stadsstater för att uppstå.

Säkert är i alla fall att himlakropparnas vandring på himlen var viktig för bronsålderns och stenålderns människor. Folk som inte har lämnat några spår av skrivtecken efter sig hade total koll på vinter- och sommarsolstånd. En enda dag på året, under vintersolståndet, lyser solen rakt in i den tunnel som leder in i den drygt 5 000 år gamla gravhögen i Newgrange på Irland; många liknande exempel finns.

Hur skulle du gå till väga om du levde på den tiden och ville avgöra vilken av årets dagar som var den kortaste? Meller och Michel går konstigt nog inte in på det, men det är stimulerande att fundera över frågan på egen hand. Klockor fanns inte, men du skulle inte behöva någon. Den första metod som faller mig in är att mäta hur långt upp på himlen solen går innan den vänder neråt. Vet du när solen färdas den kortaste sträckan på himlen har du hittat årets kortaste dag. 

Att basera sin tideräkning på solen och månen är mer komplicerat än det verkar. 

Varje dag du mäter solhöjden gör du kanske en skåra i trä. I så fall kommer du att upptäcka att ett år är 365 dagar långt. Om ditt bronsåldersspråk inte har ord för så stora tal blir du tvungen att konstruera dem. Därmed tar språk och matematik ett litet steg framåt. När du har blivit van att hantera lite större tal kommer du att se dig omkring med förändrad blick: vad mer finns det som du kan räkna och mäta?

Annons
Annons

Nu har du en kalender med 365 dagar. Det första du upptäcker härnäst är att solen och månen inte går i takt. Eller rättare sagt: solens och månens cykler ligger irriterande nära varandra, utan att passa ihop. Om ett år hade bestått av 360 dagar hade allt varit perfekt. Då får du tolv månader på vardera 30 dagar, men varken solen eller månen uppför sig på det sättet. Från vintersolstånd till vintersolstånd går det 365,25 dagar; från nymåne till nästa nymåne 29,53 dagar. Varför ligger sol och måne så nära varandra att vi kan föreställa oss en perfekt harmoni, utan att få del av den tillfredsställelse det skulle innebära? Har det funnits en ursprunglig kosmisk ordning som har förstörts? Av vem? Kommer harmonin att återställas i framtiden? Här, om inte förr, kommer mytologi och filosofi in i bilden. Du börjar tänka i större sjok av tid, både före och efter den punkt där du själv befinner dig.

Om du och dina efterkommande fortsätter att använda kalendern kommer ni att märka att en kalender ständigt måste övervakas och justeras. Efter 40 år kommer ditt vintersolstånd att hamna tio dagar för tidigt, om inte skottdagar eller skottmånader läggs in på rätt tillfällen. Att basera sin tideräkning på solen och månen är mer komplicerat än det verkar. 

Astronomen Rahlf Hansen föreslår att skivan visade när en extra månad skulle sättas in. Månskäran är för tjock för att vara en nymåne, menar han. Vart fjärde år befinner sig en fyra dagar gammal måne bredvid Plejaderna, kan man läsa i kilskriftstexter från omkring 500 f Kr; då ska en skottmånad infogas. Visste man det 1 000 år tidigare i en skriftlös kultur? Hansen tror att astronomiska kunskaper har överförts från Babylonien till Únětice-riket.

Annons
Annons

Jag kan inte bedöma Mellers och Michels trovärdighet, men jag kan bedöma deras tonfall. Här skriver ett par män som är uppenbart förälskade i sina egna teorier. Det är inte riktigt vad jag hade väntat mig av två proffs.

Guldet kontrasterar vackert mot den gröna bronsen, men så såg skivan inte ut när den var nytillverkad.

De har en unik historia att berätta, ändå litar de inte på sitt material. De romantiserar och dramatiserar helt i onödan. ”Himmelsskivan helgar landet med sina kosmiska krafter”, får vi veta. Mellers möte med hälarna som ville sälja skivan skildras på ett sätt som påminner om speakerrösten i en flåsig tv-dokumentär.

Det är tvärtom så med en historia av det här slaget att ju mindre detaljer du skriver om, desto mer spännande blir det, åtminstone för mig. Boken lever upp när de berättar om de små korn av tenn och guld som sköljs ur bergen av floder och vattendrag, och anrikas på samma plats. Tennet blandas med guldet under smältningen; andelen tenn gör att den ursprungliga fyndplatsen kan identifieras. 

Guldet kontrasterar vackert mot den gröna bronsen, men så såg skivan inte ut när den var nytillverkad. Den gröna färgen kommer med tiden, när bronsen ärgar. Guld och brons ger ingen användbar färgkontrast; därför tror Meller och Michel att himmelsskivan ursprungligen hade behandlats med en blandning av jäst urin och kopparföreningar. En sådan behandling skulle ha gjort bronsen midnattsblå, och fått stjärnorna att lysa ännu tydligare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons