Annons
Krönika

Sigrid Combüchen:Lysande affärsidé att satsa på åsiktsmarknaden

Sidas generaldirektör Carin Jämtin presenterar sin myndighets årliga opinionsundersökning för pressen.
Sidas generaldirektör Carin Jämtin presenterar sin myndighets årliga opinionsundersökning för pressen. Foto: Claudio Bresciani/TT

Åsikter har blivit en handelsvara och medierna köper opinionsundersökningar utan att reflektera över hur de har kommit till. Hur påverkas demokratin när politik har blivit ett slags cirkus?

Under strecket
Publicerad

En av mina lärare i statskunskap envisades med att uttala ordet democracy democrazy, därtill flytta betoningen från o till a (ey). Vi studenter stirrade in i hans ansikte, men han verkade varken ironisk eller i övrigt språkdöv. Sedermera blev han riksdagsman för Centerpartiet och jag har anledning att tro att han även som katederman på universitetet var demokrat och inte demoknäpp.

Men detta var hans uttal och nu finns skäl att minnas det. Ämnet för dagen är dock inte gasballongerna som flaxar omkring i det publika och kallar sig Ledare i kraft av sin uppblåsthet. Utan i stället om affärsidén ”opinionsundersökningar”. Instituten som utför dem var för inte så länge sedan begränsade i antal och producerade förutsägelser inför parlamentsvalen. Men nu är det många som konkurrerar på denna del av åsiktsmarknaden.

Jo, faktiskt: åsikter är vad man jobbar med och tjänar pengar på. Inte åsikter som någon står för, underbyggda med fakta eller argument, som skapar diskussioner eller dispyter. Utan demografiska åsikter, frammjölkade massåsikter som bildar kurvor och staplar och bygger på ”säker statistik.”

Annons
Annons

Om argumenterade åsikter säger man ”tyckande”, eller proffstyckande. Opinionsundersökningar vill framstå som meteorologi: överblick över tryck och rörelser, naturlagar, beprövade tekniker, opartisk. Det är därför medierna köper varan obesedd, dagligen redovisas gallupresultat som kom de direkt från labbet, frambärande odiskutabel Sanning. Ena dagen siffror på förtroendet för partiledarna, nästa dag staplar över svenska folkets sviktande intresse för bistånd till fattiga länder.

Om siffrorna och staplarna alls diskuteras i nyhetsprogrammen visas i alla fall inget intresse för hur de uppkommit. Hur valdes och ställdes till exempel frågorna? Intressanta avvikelser i svarsschemat? Uppfattade populationen frågeställningen som relevant och hur många avstod från att svara? Självklart kan inte varje rapportering skärskådas på det sättet, men någon gång? Eller vore det kränkande att problematisera folkets röst så som den låter i ett gallupschema?

Jag förutsätter att institutens business går fint, utbudet ökar stadigt. En knapp vecka efter riksdagsvalet 2018 var opinionsundersökarna tillbaka i sadeln och hetsade upp sig över hur utgången skulle ha blivit, ifall valet ägt rum omedelbart efter det att det faktiskt ägde rum. Någon ångervecka och returrätt finns ju inte, men om de funnes – undrade Gallup – kunde du då tänka dig ett politiskt filbyte?

Kan någon i dag tänka sig en medelålders kvinna med glasögon och tråkig frisyr som partiledare?

Nästa val är planerat till september 2022, men genom allmänna och enskilda uppdrag till åsiktskartläggare hålls grytan kokande i ett permanent nu och var månad meddelas utgången av hypotetiska, månatliga riksdagsval.

Annons
Annons

Hur påverkas demokratin av bombardemanget? Man får ju – eller nej, man ges en föreställning om att denna affärssektor gör folkstyret en tjänst, genom fortlöpande grafik över åsiktsjuryns betyg av beslutsfattare. Och framför allt genom galluparnas symbios med inrikesredaktionerna, som lyssnar och sedan informerar oss om vad vi tycker.

Kan politiken fortsätta opåverkad av sådan cirkus? Existerar i dag mandatperioder i vilka ett långsiktigt partiprogram eller en koalitionsöverenskommelse hinner följa sina prioriteringar? De främsta partiföreträdarna spelar ut och spelas ut mot varandra i detaljer, profilerar sig eller placeras i ringhörnor vid konflikter som kan vara faktiska eller sökta.

Ytan är också av betydelse när man sneglar på staplar. Kan någon i dag tänka sig en medelålders kvinna med glasögon och tråkig frisyr som partiledare? Det är litet lättare för en man, men han måste ha utstrålning och retuschera utväxten. Hon bör klä i tajta klänningar och bära klackar som inte står fotbindarna efter. För man måste synas, ses, vara transparent och nå ut för att ta ett par extra förtroendepoäng, också när just inget utöver sådana står på spel.

Förmår individer att hänga med i så ryckig stapelpolitik? Får de i detta bök och stök kanske lust att , bara sådär liksom, sätta kryss för ett parti som ännu interagerar måttligt med de andra och därför tycks avvakta och stå still, utan personligt ansvar?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons