Annons

Lisa Irenius:Lyssna på djuren – snart kan det vara för sent

Kommer knölvalarnas sång att tystas till följd av människans förstörelse av haven?
Kommer knölvalarnas sång att tystas till följd av människans förstörelse av haven? Foto: Michael Dwyer/AP

Vi håller på att förstöra vår planet och utrota en miljon växt- och djurarter. Denna omskakande insikt medför att människan behöver ompröva synen på sig själv och sin omvärld. Böcker som ”Djurens språk” är en hjälp på vägen – läs den i SvD i sommar.

Under strecket
Publicerad

Det är när de skjuter hundarna som katastrofens omfattning blir särskilt påtaglig. Det fjärde avsnittet av den hyllade tv-serien ”Chernobyl”, som skildrar hur en grupp soldater har fått i uppdrag att döda alla djur och fäller hundar som intet ont anande kommer springande när de visslar, har berört många tittare starkt.

Det är som om människans illdåd framträder i än mer smärtsam dager när de också drabbar djuren. Som när vi ser bilder på sälar som strypts av plastnät och valar som dött efter att ha svalt kilovis med plastpåsar.

Den starka empati som djur kan väcka hos människor kan ibland framstå som smått suspekt. I alla fall när människor uppvisar större medkänsla med djur än med andra människor. I en amerikansk studie fick 256 deltagare ta del av falska nyhetsartiklar som beskrev misshandel av människor respektive hundar – och de kände större empati för hundar än för vuxna människor. Barn och hundar framkallade dock ungefär samma nivåer av medkänsla.

Forskaren Jack Levin drog slutsatsen att det handlar om hur sårbara vi bedömer att offren är. Barn och hundar bedöms som mer utsatta än vuxna.

Annons
Annons

Att bilder av utmärglade isbjörnar på krympande isflak har fått människor att få upp ögonen för förstörelsen av klimatet handlar nog också om mer än deras sårbarhet. Bilderna påminner om att vi inte är ensamma på vår planet – och att vårt agerande ödelägger livet för andra arter.

Det är inte bara rimligt, utan helt nödvändigt, att vi nu riktar blicken mot djur och natur och hur de påverkas av människans framfart. Rapporten från FN:s forskarpanel för biologisk mångfald som kom i maj var omskakande läsning. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så många djur- och växtarter hotats av utrotning. Det är inte bara en etisk katastrof, utan kan också bli oerhört kostsamt. Värdet på de livsmedelsgrödor som kan gå förlorade till följd av utrotningen av pollinerare uppskattas till 5559 miljarder kronor.

Hur påverkar denna utveckling människans syn på sig själv och sin omvärld? DN:s litteraturkritiker Viola Bao menade häromveckan att den svenska kulturvärlden bryr sig för mycket om växters själsliv och för lite om klimatförändringarnas materiella, sociala och politiska effekter.

Och visst kan man hålla med Bao om att det ibland slår fel när kulturkritiken ger sig in i naturens värld. Det är lätt att göra sig lustig över studier av maskars drivkrafter och fästingars tidsuppfattning.

Ökade kunskaper om hur djur kommunicerar får konsekvenser för vilken betydelse vi tillmäter dem.

Samtidigt är det i dag många – inom politik och medier såväl som samhällsvetenskap – som fokuserar just på klimatförändringarnas sociala och politiska verklighet. Kulturutövare och humanistiska forskare kan, och behöver, bidra med kulturella, etiska och filosofiska perspektiv. Det inbegriper inte minst frågan om hur vi förhåller oss till andra levande varelser. Insikten om att vi håller på att förstöra vår planet och utrota en miljon växt- och djurarter är så omvälvande att den rimligen bör rubba hela vår världsuppfattning.

Annons
Annons

Riktigt intressant blir det när forskare inom humaniora tar sig an naturvetenskaplig forskning och resonerar kring dess kulturella implikationer. Ett spännande exempel är hur den nederländska filosofen Eva Meijer angriper frågan om djurens språk. Hon argumenterar för att ökade kunskaper om hur djur kommunicerar får konsekvenser för vilken betydelse vi tillmäter dem – precis som det fick konsekvenser när det blev vedertaget att djur kan känna smärta (vilket länge betvivlades).

Om detta skriver Eva Meijer i boken ”Djurens språk”, som snart kommer på svenska i översättning av Johanna Hedenberg. Som SvD-läsare kan du börja läsa den redan nu – boken publiceras som sommarläsning i Svenska Dagbladet, ett avsnitt om dagen med start i dag.

”Jag vill vidga perspektivet på språk. Vi är så vana att se vårt talade språk som facit, men i djurvärlden finns det grammatik i såväl rörelser som färger och dofter”, säger Eva Meijer i en intervju i dagens kulturmagasin.

Oavsett om man håller med om de slutsatser hon drar eller inte, så väcker ”Djurens språk” ofrånkomligen tankar kring hur vi ser på andra arter. Samtidigt ger den en fascinerande inblick i forskning om hur djur kommunicerar. Som hur knölvalshanar sjunger halva året. Varje grupp har sina egna sånger, de sjungs av alla och förändras för varje säsong. Och sångerna rimmar – de slutar på samma ljud.

Sånger som riskerar att tystas av människans förstörelse av haven, och av all plast vi fyller dem med.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons