Annons

Lisa Nilsson - Kvinnan som är jagLyxigt komp lyfter Lisa Nilssons show

Lisa Nilsson – ”Kvinnan som är jag” på Rival.
Lisa Nilsson – ”Kvinnan som är jag” på Rival. Foto: Håkan Larsson

Lisa Nilsson får till en snyggt sammanhållen show när hon adderar småroliga monologer och härlig steppdans till skönsången. Med ett lyxigt komp blir det en bra och trivsam men lite för lång föreställning.

Under strecket
Publicerad

Lisa Nilsson - Kvinnan som är jag

Genre
Show
Regi
och koreograf: Anna Ståhl
Medverkande
Dansare: David Dalmo. Musiker: Mattias Torell, Peter Forss, Per Lindvall, Björn Arkö, Pål Svenre
Var
Rival, Stockholm

Idé, manus: Lisa Nilsson. Textförfattare: Calle Norlén. Kostym: Camilla Thulin

Det kanske började med ”Så mycket bättre”, jag vet inte. Men på senare år har det i alla fall varit många svenska artister som velat berättat sin egen historia från scenen. Lena Philipsson, Peter Jöback och Magnus Uggla har gjort det. Mikael Wiehe drar sin egen och Malmös historia i en musikal, som efter att ha dragit fulla hus i Malmö får sin Stockholmspremiär i april.

Och så har vi Lisa Nilsson. År 2017 turnerade hon med det 25-årsjubilerande albumet ”Himlen runt hörnet”, spelade det från början till slut och drog anekdoter om tillblivelsen.

I uppsättningen ”Kvinnan som är jag” tar hon ett steg till och adderar dans och agerande till sången. Inte så konstigt, då hon på senare år gjort både musikal- och filmroller och även har en dansutbildning i botten. Det sistnämnda kommer till uttryck som ett charmigt och kul steppnummer med David Dalmo, och lite anekdoter från utbildningen.

Det utlovade skådespeleriet blir det inte mycket av. Om man inte ska räkna de många och mer eller mindre regisserade monologerna som agerande. Hon gör dem i alla fall bra. Den mångåriga scenvanan märks i en lugn framtoning och en förmåga att få ihop monologerna och sångerna till en snyggt sammanhållen helhet.

Annons
Annons

Mycket kretsar kring kvinnorollen, objektifieringen, förhållandet till män.

Och ja, nog blir det en snabbspolning av Lisa Nilssons liv: uppväxten på 1970-talet med proggiga föräldrar, framgångarna på 1990-talet, reträtten till familjeliv med bullbak och långkok. Mycket kretsar kring kvinnorollen, objektifieringen, förhållandet till män.

”Kvinnan som är jag” är ingen sensation. Men det är en lagom rolig och lagom allvarlig föreställning. Med ett lyxigt komp – tre av musikerna har varit med sedan 1992 – blir det njutbart med betoning på den popsoul som utgör Lisa Nilssons musikaliska grund.

Men när hon, iklädd silverlaméklänning, gjort rättvisa åt Whitney Houstons paradnummer ”I have nothing” borde det ha varit slut. Det finns ju inget bättre sätt att avsluta en show på.

Istället måste hon, på det så typiskt tvångsmässiga svenska sättet, ta loven av den härliga melodramatik som byggts upp genom att ironisera över texten och sedan gå vidare med en monolog om Tinder. Men snälla, fanns det verkligen inget mer angeläget och kul som Lisa Nilsson och medförfattaren Calle Norlén kunde komma på att babbla om än Tinder?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons