Annons

BongaLyxigt när kungen av semba gästar Fasching

Bonga föddes 1942 och är en av Angolas viktigaste företrädare för semba – populärmusik släkt med portugisisk fado och brasiliansk samba.
Bonga föddes 1942 och är en av Angolas viktigaste företrädare för semba – populärmusik släkt med portugisisk fado och brasiliansk samba. Foto: Thesupermat (arkivbild)

Bonga är Angolas främsta företrädare för musikstilen semba. Trots sina 76 år är han fortfarande aktiv som artist – och visar sig vara en sprudlande scenpersonlighet.

Under strecket
Publicerad

Bonga

Var
Fasching

Kriget påverkade allting. När Angola till slut blev fritt från Portugal efter en lång frihetskamp borde Bonga, eller José Adelinhó de Carvalho, som han egentligen heter, ha firat. Han var en toppidrottare och musiker, och hade utnyttjat sitt kändisskap för att bidra till kampen. Och för det varit tvungen att gå i exil. Men redan innan självständigheten officiellt utropats hade sydafrikanska trupper rullat in, vilket utlöste ett brutalt inbördeskrig. Bonga kom att associeras med fel sida, och fick åter gå i exil.

Kriget kom att vara i närmare tre decennier och splittrade samhället allt mer. Men trots beskyllningar om vilka han sympatiserade med, sådant som präglar ett land i inbördeskrig, kom Bongas storhet att accepteras av de flesta. Musiken han spelade var semba, 1900-talets stora dansmusik i Angola. Det var landets motsvarighet till Ghanas high life och till Kongos soukouss.

... det är också dess största stjärna på en alldeles för liten scen, vilket alltid är en lyx.

Det var den första stora populärmusikgenren i landet, och Bonga är den största semba-artisten, så det är inte någon liten sak när han spelar på Fasching efter att dagen innan ha spelat på Clandestinofestivalen i Göteborg. Inte bara är det två av ytterst få tillfällen som funnits att få höra semba i Sverige, det är också dess största stjärna på en alldeles för liten scen, vilket alltid är en lyx.

Annons
Annons

Bonga är trots sina 76 år fortfarande aktiv som artist, även om de senaste skivorna blickar tillbaka på hans och genrens tidigare storhetstid. Det är också så han bygger sin show, nya låtar i gammal stil som ”Anangola” och verkliga klassiker som ”Mona ki ngi xica”.

Om han framstår som i helt okej form på skiva, så är han närmast sprudlande på scen. Han munhuggs vänskapligt med folk ur publiken på portugisiska, beordrar upp någon annan på scen och kastar sig direkt in i nya låtar, utan en sekunds glipa eller feltajmning. Så ropar han plötsligt tack för idag och och gör en ansats att gå av, men stannar mitt i steget och skrattar.

Bandet, med dragspel, bas, gitarr och slagverk, är utmärkt följsamt och de faller inte i någon av de två vanliga fällorna för konserter med åldrande musiker, den att bli försiktiga och hovsamma mot stjärnan, eller den andra, där bandet gör hela jobbet och centralgestalten blir just det, bara en gestalt.

... en lång räfflad bambustör som man spelar på med en pinne, ungefär som en gurka

Att döma av hans pondus på scen skulle Bonga förmodligen aldrig tillåta det senare. Lyckligtvis har han även det goda omdömet – och är tillräckligt skicklig för att så att säga skapa på samma nivå som musikerna – att vara involverad i musiken på riktigt. I sången, naturligtvis, men ännu mer tydligt i de partier där han spelar dizanka, en lång räfflad bambustör som man spelar på med en pinne, ungefär som en gurka, och som är ett överraskande mångsidigt instrument.

Sedan går han faktiskt av scen, efter en ganska kort, intensiv och stundtals triumfartad konsert. Till slut har Bonga också kunnat återvända till Angola, som sakta börjat röra sig i en mindre auktoritär riktning sedan landets förre president efter trettio år på posten till slut avgick 2017.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons