SvD Perfect Guide
Annons

Lyxvärldens överdrivna service gör mig galen

Foto: Tomohiro Ohsumi
Text: Marcus Dunberg - 25 mars 2017

Bangkok, Thailand. Taxin hinner knappt bromsa in framför hotellet innan den smilande och bockande mannen i uniform hunnit lägga beslag på mitt bagage. Han är också mån om att få veta hur jag mår och hur resan har varit? Sedan ilar han mot entrén, precis framför mina fötter, för att undanröja den potentiella katastrofen: att jag själv ska behöva öppna dörren.

I lobbyn möts jag av en lika smilande och bockade ”concierge” som vill konversera mer om min resa. Receptionen ligger på våning 12, så det blir en ganska utdragen konversation då han insisterar, ja, insisterar, på att slå följe och visa vägen – trots att denna reception är en enkel hissresa bort. Ännu ett smil bakom ett enormt skrivbord – hon bjuder mig att sitta ner mittemot, som om detta gällde så mycket mer än bara en enkel hotellincheckning. Och ja, du gissade rätt – hon är mycket intresserad av hur resan varit.

Fler följdfrågor om Sverige och ”business” eller ”pleasure” under hissresan upp till rummet. Efter den guidade rundturen är jag till slut ensam – i tre minuter innan det ringer på dörren: ett stort smil bärandes ett prydligt arrangerat fruktfat (som jag inte bett om eller är sugen på). Hur mår du, mår du bra idag? Och resan hit, var den också bra?

Annons
Annons

Ensam till slut. Men var är mitt bagage? Jag ringer ner till conciergen som ursäktar sig tolv gånger och försäkrar att det är på väg. 10 minuter passerar. Ingen väska. Efter 15 minuter ringer jag igen. Fler ursäkter. Ytterligare 15 minuter passerar, sedan ringer det på dörren. Fler ursäkter. Jag ger honom några sedlar med orden: ”This is for not asking about my trip”.

Milano, Italien. Tillsammans med min fru besöker jag dambutiker. I samtliga av dem utbyter vi tålmodigt hälsningsfraser med fyra till sju personer ur personalen. De skuggar oss sedan genom lokalen, konstant 30 centimeter bakom. Kaffeandedräkten och parfymdoften hänger över oss. I en butik hittar min fru en klänning. Nej, de har inte hennes storlek, men föreslår fyra andra klänningar som hon inte vill ha. Tre unga kvinnor med stukad engelska är engagerade i uppdraget. Till slut hittar min fru ett par skor. Hon vill gärna köpa dem – det vill säga betala och sedan lämna lokalen. Men så enkelt är det icke. Mer personal måste tillkallas, skorna måste förpackas i lådor, prassligt papper och sidenband. Och kvittot, ett A4-papper, måste printas, vikas och läggas i ett kuvert. Och allt detta under högtidliga förhållanden. Sammanlagt är vi där inne i 45 minuter.

London, England. En butik som säljer hudvårdsprodukter för män. Jag är väl bekant med märket och produkterna och ber att få köpa ansiktstvålen och hudkrämen. Absolut, men har jag provat ögonkrämen eller nattkrämen eller handkrämen eller anti age-krämen eller handtvålen eller scrubben eller …?

Nej tack, bara ansiktstvålen och hudkrämen. Då erbjuds jag en hudanalys. Av tonfallet förstår jag att detta är liv eller död. Nej tack, bara ansiktstvålen och hudkrämen. Precis när jag tror att jag lösgjort mig ur hudvårdsmannens våld överräcker han ett formulär och ber mig fylla i uppgifterna: e-postadressen är extra viktig förstår jag. Jag blir osäker. Personuppgifterna verkar vara ett krav för att få köpa produkterna. Finns det någon hudvårdsmyndighet som bötfäller mig om jag inte uppger e-post och födelsedatum? Snabbt, innan han hinner larma hudvårdspolisen springer jag ut ur butiken och stannar inte förrän jag når närmaste stormarknad.

Annons