Annons

Merete Mazzarella:Må vi aldrig förlora ­konsten att sörja

Itarus Sasakis ”vindtelefon” besöks dagligen av sörjande som vill säga något till någon som dött.
Itarus Sasakis ”vindtelefon” besöks dagligen av sörjande som vill säga något till någon som dött. Foto: NHK

Sorgen är inte nyttig, varför det under de senaste decennierna har funnits en stark tendens att se den som en sjukdom som ska medicineras bort. I sin nya bok konstaterar den danske psykologen Svend Brinkmann att sorgen är en subversiv känsla vars plats i vår tillvaro det är absolut nödvändigt att försvara. 

Under strecket
Publicerad

Svend Brinkmann har tidigare bland annat skrivit anti-självhjälpsboken ”Stå fast. Vägra vår tids utvecklingstvång”.

Foto: Daniella BacklundBild 1 av 1

I en japansk trädgård står en telefonkiosk med en gammaldags trådtelefon i. Men telefonen är inte kopplad, lyfter man luren hör man vindens susning och en porlande bäck. Trädgården tillhör en man vid namn Itaru Sasaki och kiosken skaffade han dit för åtta år sedan efter att en kusin hade dött i cancer. Sasaki använde telefonen för att tala med kusinen och föreställde sig att hans ord kunde bäras av vinden: ”Det blev ett sätt att gradvis få mörkret i mitt hjärta att vika.”

Efter jordbävningen och tsunamin 2011 som kostade mer än 19 000 människor livet var det otaliga japaner som kände sig vilsna med sin sorg och många – mer än hundra i månaden – sökte sig till Sasakis trädgård och vindtelefonen. 

Om detta läser jag i den danske psykologen Svend Brinkmanns nya bok ”Det sørgende dyr” (Klim) – vars utgångspunkt är att sorg är ett existentiellt grundfenomen därför att sorgen finns i skärningspunkten mellan döden och kärleken. Djup sorg upplever man bara om man förstår att den älskade är oåterkalleligt borta, vilket är en unikt mänsklig upplevelse som – trots vad väl mången hundägare skulle säga – skiljer människan från djuren. Sorg är ett uttryck för att ensam inte är stark och därmed är den inte bara en individuell angelägenhet utan lika mycket en samhällelig. Varje samhälle behöver integrera de döda och knyta ihop det förflutna med nuet och framtiden vilket är förklaringen till att det byggts pyramider och andra minnesmärken, kyrkor och kyrkogårdar, att det skrivits testamenten och samlats på minnesföremål.

Annons
Annons

Brinkmann har rönt en betydande internationell uppmärksamhet med ett par populärvetenskapliga böcker men den här gången skriver han i egenskap av forskare i ett större projekt som heter ”Sorgens kultur”. Det betyder emellertid inte att läsaren behöver vara forskare, här finns visserligen en hel del teori men Brinkmann är en god pedagog och metoden – den fenomenologiska – är nog så tillgänglig: den innebär en strävan att förstå sociala och psykologiska fenomen utifrån aktörernas perspektiv och beskriva världen som den upplevs av personerna själva.

Synen på död och sorg har naturligtvis förändrats över tid. Medeltiden oroade sig i första hand för själens frälsning, som det var kyrkans sak att ta hand om, medan den tidiga moderniteten visade ett naturvetenskapligt intresse för liket, som det länge var förbjudet att undersöka närmare. På 1800-talet symboliserade drottning Victorias många decennier i änkedräkt ett nytt, häftigare och mer expressivt sätt att sörja, ja, att dyrka döden och de döda med likmasker och storslagna gravmonument. I början av 1900-talet blev det emellertid igen stramhet och självbehärskning som gällde, inte minst därför att första världskriget krävde uppoffringar av medborgarna och gjorde att häftig sorg uppfattades som ett hot mot stridsmoralen. 

I vår egen tid finns ritualerna kring döden inte längre till för att ge den döda en lycklig resa till livet efter detta, utan fokus ligger på de närmast sörjande och deras psykologiska behov. Det är de som ska få bästa möjliga resa in i framtiden. 

Annons
Annons

Svend Brinkmann har tidigare bland annat skrivit anti-självhjälpsboken ”Stå fast. Vägra vår tids utvecklingstvång”.

Foto: Daniella BacklundBild 1 av 1

Man sörjer också för den andras, den dödas egen skull, man sörjer att det är någon som inte längre finns.

För Brinkmann är känslor och förnuft inte varandras motsatser, också känslor kan nämligen ge oss kunskap om oss själva och världen. Det finns rentav en kategori av känslor som utgör förutsättningen för att vi ska bli sant mänskliga, det vill säga reflekterande varelser som förstår vad som är viktigt i livet och kan göra moraliska avväganden: dit hör ångest, skam, skuld – och sorg.

Sorg är det som följer den första förlamande chocken efter ett dödsfall. Den kan kännas som en amputering – alla de vardagliga vanor man har byggt upp tillsammans med den döda är borta, steg för steg måste man lära sig livet på nytt – eller som ren och skär utmattning eller som i den danska poeten Naja Marie Aidts dikter om förlusten av en son, ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka”: ”Det är en mycket fysisk förnimmelse / Han är inne i mig / Han är inne i min kropp. / Jag bär hans väsen i min kropp.”

Men – och det understryker Brinkmann särskilt – sorgen behöver inte vara självupptagenhet, den gäller inte bara vad man själv har mist eller att ens egna framtidsplaner måste göras om. Man sörjer också för den andras, den dödas egen skull, man sörjer att det är någon som inte längre finns. Det är det som gör att det är möjligt att sörja människor man inte känner, vare sig det nu är prinsessan Diana eller David Bowie. 

Svend Brinkmann har tidigare bland annat skrivit anti-självhjälpsboken ”Stå fast. Vägra vår tids utvecklingstvång”.
Svend Brinkmann har tidigare bland annat skrivit anti-självhjälpsboken ”Stå fast. Vägra vår tids utvecklingstvång”. Foto: Daniella Backlund
Annons
Annons

Att offentliga personer kan sörjas så intensivt kan – tänker jag mig – bero på att det är något man får göra tillsammans. Den privata, enskilda sorgen riskerar idag att bli ensam. Äldre tiders släkt- eller bygemenskaper har visserligen ersatts av sorgegrupper – många av dem digitala – och en del av kyrkans själasörjare finns numera också på nätet men oavsett vad man tycker om digitaliserad tröst betyder förekomsten av sorgegrupper och andra liknande arrangemang att vi andra – vi som inte är drabbade av sorg, inte just nu – kan frestas frånsäga oss vårt medmänskliga ansvar. 

Man må känna sig överväldigad av sorg som om man badade i havet och träffades av en kraftig bölja men sorg är också något som behöver utföras, något som behöver yttre former och just de yttre formerna är långt mindre självklara idag än de varit historiskt sett. Aidt skriver: “Vi skulle önska att man fortfarande gick med sorgband det första året. / Vi skulle önska att man fortfarande klädde sig i svart det första året. / Vi skulle önska att vårt märke var synligt så att andra kunde se vårt märke. / Vi skulle önska att det fanns ritualer. / Så vi skapar ritualer själva.” 

Egna ritualer är det många som skapar idag – Sasakis telefonhytt är ett exempel så gott som något – men vad Aidt efterlyser är något som ska få andra att se och förstå hennes sorg. Inte heller här är hon ensam och det finns de som har det svårare än hon. Idag anses förlusten av ett barn allmänt som den största en människa kan drabbas av. Fast också här finns det nyanser: föräldrar till ett nyfött barn kan känna att deras sorg inte ses som lika stor. De har ju inte hunnit lära känna sitt barn, finns det de som tycker. För mången kan det te sig överraskande att man sörjer en kusin så intensivt som Sasaki gjorde och en god vän vars bror dog i 40-årsåldern kände sig sårad när folk aldrig frågade hur hon kände sig utan bara undrade hur hennes föräldrar hade det.

Annons
Annons

Brinkmann beskriver en uppsättning som den danska performance-gruppen Coreact gjorde 2017, den hette ”Savn” och i sista scenen hör man en gammal kvinna recitera: ”När jag säger eller tänker ditt namn så finns du / Allting slutar när de som älskar dig dör / Så länge de lever är du älskad / Så länge du är älskad finns du.” 

Det är rader som får mig att tänka på en trend i de senaste årens skönlitteratur, nämligen romaner som har jagberättare som befinner sig i ett mellanläge mellan de levande och de döda, det vill säga de har avlidit men kan fortfarande följa med de dödas göranden och låtandet. Ett exempel är finska Laura Lindstedts feministiska ”Oneiron” (2015) i vilken sju kvinnor av sju olika nationaliteter möts och berättar, ett annat George Saunders ”Lincoln i Bardo” (2017) vars utgångspunkt är Abraham Lincolns (historiskt belagda) förlamande sorg när hans elvaåriga son dör. Under faderns täta besök på begravningsplatsen kan gossen se och höra honom och även försöka omfamna honom men själv är han osynlig och ohörbar och borde hellre få komma vidare i detta något som snarast liknar en skärseld full av mer eller mindre olycksaliga andar som inte kan släppa tankarna på jordelivets alla fåfängligheter. 

Vad är vi skyldiga våra döda? Är det vi som behöver dem eller de som behöver oss?

Också Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” om den mördade Kristina belyser sorgens väsen ur ett likartat perspektiv. Kristina minns sina tankar när hennes lillebror drunknade: ”Det gör ingenting att Eskil är död, bara han kommer hem igen till slut. Jag tänker att han skulle kunna få vara död en liten stund. /---/ Men begravningen kommer och går utan Eskil och jag inser att det är någonting som döden vill oss som vi inte känner till, att jag måste förstå vad det är. Jag blir dödens pant.” Hon reflekterar över själva sitt mellanläge: ”Man får vänta här tills man får tillstånd att passera. Den sista gång då någon säger vårt namn på jorden får vi respass. Sedan behöver vi inte hänga kvar här längre, man får tillstånd att sjunka tillbaka in i det som var innan. Evighetens tystnad. Det är det man hoppas på. Det är ändå ingen som älskar mig som pratar om mig längre.” I samma stund är tankarna hos sonen: “Men sedan kan jag inte låta bli att hoppas på att någon ska säga mitt namn, att Valle plötsligt ska säga mamma och mena mig.” Först efter decennier verkar friden vara nära: “Min längtan tillbaka blir svagare, saknaden avtar, här är bara vinden och den svaga lukten av evighet och glömska.”

Annons
Annons

Vad handlar allt detta om?

Det handlar – menar jag – om vår enorma ambivalens inför sorg och död. Vad är vi skyldiga våra döda? Är det vi som behöver dem eller de som behöver oss?

Brinkmann påpekar att sorg är svår att förstå ur ett evolutionärt perspektiv eftersom den inte ger några överlevnadsfördelar och utifrån det resonemanget ställer han den intressanta frågan om inte evolutionspsykologins aktuella anspråk på att kunna förklara det mesta är klart överdrivna. Sorgen är inte nyttig och det är inte minst därför det de senaste decennierna har funnits en så stark tendens att se den som en sjukdom som ska medicineras bort. 

Sorg passar egentligen inte alls in i ett konsumtionssamhälle som vill att medborgarna ska vara konstant produktiva, flexibla och förändringsbenägna, resolut tänka positivt snarare än negativt och över huvud taget avstå från uppehålla sig för mycket vid det förflutna. Sorg är – det är jag, liksom Brinkmann övertygad om – en subversiv känsla vars plats i allas vår tillvaro det är absolut nödvändigt att försvara. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons