Annons

Therese Larsson Hultin:Macrons uttalanden – del i en stor plan

Frankrikes president Emmanuel Macron.
Frankrikes president Emmanuel Macron. Foto: Julien Mattia/TT

Macrons utspel om ett ”hjärndött” Nato är del av den franske presidentens försök att ta över EU:s ledartröja. Angela Merkels minskade makt och hålet efter brexit möjliggör nästa del i Macrons plan: slå ut högerextrema Marine Le Pen.

Under strecket
Publicerad

Macron och Kinas president Xi, flankerade av EU-kommissionären Phil Hogan och Kinas handelsminister Zhong Shan.

Foto: Jason Lee/AP Bild 1 av 3

Tysklands förbundskansler Angela Merkel välkomnas till Elyséepalatset av president Emmanuel Macron.

Foto: Francois Mori/AP Bild 2 av 3

Marine Le Pen efter ett tal i Paris inför EU-valet i maj 2019.

Foto: Thibault Camus/AP Bild 3 av 3

Fransmännen talar gärna om sina presidenter som en ”monarque républicain” – en sorts kunglig president. Någon att se upp till, inspireras av, kanske till och med frukta, men framförallt en person med en auktoritet och kraft de flesta andra demokratiskt valda stats- och regeringschefer bara kan drömma om.

Det var Charles De Gaulle som satte ribban i och med grundandet av den femte republiken 1958, där han gav sig själv enormt inflytande, och som övriga presidenter sedan haft att leva upp till.

Det är alltså inte så konstigt att Emmanuel Macron tog emot den brittiska tidskriften the Economist omgiven av Elyséepalatsets pompa och guldornamenterade ståt. Under en timme lade den 41-årige presidenten ut orden om allt från Nato – försvarsorganisationen som knappast någon kunnat undgå att han kallade ”hjärndöd” – till att varna för att Europas inflytande riskerar att ”försvinna” och att världen håller på att förvandlas till ett ställe där ”muskler” går före regler.

Svaren lät inte vänta på sig. Presidenten fick både medhåll och mothugg på båda sidor Atlanten. Men framförallt lyckades han med det han ville: väcka debatt och markera att det är i Paris de stora tankarna tänks.

Annons
Annons

Macron och Kinas president Xi, flankerade av EU-kommissionären Phil Hogan och Kinas handelsminister Zhong Shan.

Foto: Jason Lee/AP Bild 1 av 1

För Macrons intervju måste ses i ett större sammanhang. Eller närmare bestämt – den utgör bara en del av den virvelvind av diplomatiska och säkerhetspolitiska initiativ som just nu strömmar ut från den franska huvudstaden.

Macron och Kinas president Xi, flankerade av EU-kommissionären Phil Hogan och Kinas handelsminister Zhong Shan.
Macron och Kinas president Xi, flankerade av EU-kommissionären Phil Hogan och Kinas handelsminister Zhong Shan. Foto: Jason Lee/AP

Exemplen på presidentens försök att sätta agendan är många. Som när han på G7-mötet i den franska badorten Biarritz i somras plötsligt bjudit in Irans utrikesminister i ett överrumplande försök att få till en dialog med USA. Eller när han inför samma möte bjöd in den ryske presidenten Vladimir Putin till Bregançon, det fort som är den franske presidentens officiella sommarresidens, och sedan föreslog att Putin skulle släppas in i den internationella värmen igen. (Vilket i sig kan ses som ett försök att dra Putin ur famnen på Kinas president Xi Jinping.)

För att inte tala om Paris Peace Forum, den fredskonferens Macron stod värd för i veckan och där 6 000 delegater försökte diskutera sig fram till en bättre värld. Satsningen på Pesco, EU:s försvarssamarbete och Macrons bebis, som i tisdags presenterade 13 nya projekt. Eller för den delen förra veckans resa till Kina – en av totalt 101 stycken till 50 länder som han hunnit med under sina två och ett halvt år som president.

Det ingår i den franska självbilden att Frankrike är en ledande nation.

Annons
Annons

Tysklands förbundskansler Angela Merkel välkomnas till Elyséepalatset av president Emmanuel Macron.

Foto: Francois Mori/AP Bild 1 av 1

Det som är pikant med den senaste Kinaresan är att Macron enligt egen utsago gjorde den för EU:s skull (även om EU-flaggan vid flera tillfällen lyste med sin frånvaro och kineserna i stället hängt upp den franska trikoloren). Förutom representanter från det franska näringslivet tog han även med sig en grupp tyska bolagschefer och den irländske handelskommissionären. Som jämförelse gjorde förbundskansler Angela Merkel en egen resa till Kina tidigare under hösten, med enbart tyska näringslivstoppar och under tysk flagg.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel välkomnas till Elyséepalatset av president Emmanuel Macron.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel välkomnas till Elyséepalatset av president Emmanuel Macron. Foto: Francois Mori/AP

Angela Merkel är intressant i sammanhanget. Den tyska förbundskanslern befinner sig i slutet av sin resa som ledare för EU:s tyngsta medlemsland och hon beskrivs ofta som allt ifrån trött och ointresserad till en lam anka, för att tala svengelska.

Oavsett vad man anser om den saken så har Merkel fullt upp på hemmaplan. Den tyska regeringskoalitionen med socialdemokraterna knakar och Angela Merkel har varken tid eller makt att driva igenom förändringar i EU, som sedan regeringen i Berlin ställer upp på.

En kunglig president röstar man inte bort.

Likadant med brexit. Macron tillhör de som hårdast drivit att det nu får vara nog med britternas hattande kring utträdet ur EU och som vill sätta stopp för de upprepade framskjutningarna av brexit-datumet. Engelska tidningar är därför fulla med konspirationsteorier om hur Macron vädrar morgonluft och planerar att flytta fram sina positioner som EU:s enda kärnvapenmakt efter att britterna lämnat.

Annons
Annons

Marine Le Pen efter ett tal i Paris inför EU-valet i maj 2019.

Foto: Thibault Camus/AP Bild 1 av 1

Det har de inte helt fel i. Och det för oss tillbaka till den här textens början. För i det ”kungliga presidentskapets” natur ligger också ett visst krav på beundran utomlands.

Det ingår i den franska självbilden att Frankrike är en ledande nation. Och kan Macron ta täten i det maktvakuum Merkel och britterna lämnar efter sig, skulle det stärka presidentens aktier på hemmaplan. Något han är i desperat behov av.

Marine Le Pen efter ett tal i Paris inför EU-valet i maj 2019.
Marine Le Pen efter ett tal i Paris inför EU-valet i maj 2019. Foto: Thibault Camus/AP

Stora samhällsreformer med borttagna förmåner, sänkta bidrag och ett omgjort pensionssystem har tillsammans med de gula västarnas protester satt sina spår. Trots att Macrons popularitetssiffror stigit något, är det ändå bara 34 procent av fransmännen som anser att deras president gör ett bra jobb.

Om två och ett halvt år är det presidentval i Frankrike igen, och då lär Emmanuel Macrons motståndare än en gång heta Marine Le Pen. Alla andra partier ligger i spillror sedan deras förra uppgörelse i valet 2017 och en ledartröja i Bryssel skulle hjälpa Macron att hålla undan den EU- och invandringskritiska Le Pen.

En kunglig president röstar man inte bort. Åtminstone är det vad Macron hoppas.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons