Annons

Rolf Gustavsson:Macron varnar för Europas sönderfall

Valet till EU-parlamentet och brexit inbjuder till utspel om Europas framtid. Frankrikes president Emmanuel Macron föreslår en stor konferens för att diskutera ett program för europeisk pånyttfödelse. Hans debattartikel på 23 språk som är direkt riktad till medborgarna varnar för att Europa sömngångaraktigt går mot sönderfall.

Publicerad
Frankrikes president Emmanuel Macron.
Frankrikes president Emmanuel Macron. Foto: Michel Euler/TT

Sedan flera år visar det europeiska samarbetet symptom på djup kris, men en detaljerad diskussion om olika förslag till reformer blir bara löst prat utan en förnuftig diagnos av krisens natur. Exempelvis är det uppenbart att den kritik för brist på demokratisk legitimitet som riktas mot EU samtidigt avspeglar inrikespolitiska motsättningar i de enskilda medlemsländerna.

Den misstro som riktas mot EU är i många fall också en misstro som riktas mot de etablerade partierna, ibland mot politiken i allmänhet i form av så kallad populism. Regeringsmaktens ställning är i flertalet EU-länder påtagligt försvagad. Därför kan den inre krisen i EU inte övervinnas enbart genom reformer på EU-nivån. Det krävs också analys och reformer på nationell nivå. Detta är en utomordentligt svår pedagogisk uppgift som i regel misslyckas med att förklara kopplingarna mellan den europeiska och den nationella politiken.

I grunden finns det spänningar mellan de materiella fördelar som den europeiska ekonomiska integrationen ger och de nationella politiska begränsningar som följer av anpassningar till det gemensamma samarbetet. Den gemensamma marknadens regler uppfattas som begränsningar av vad som retoriskt kallas nationell suveränitet.

Annons

Men den paradox som går att förklara förnuftigt är att den som medverkar i samarbetet kan utöva större inflytande än den som bara passivt tvingas anpassa sig. I takt med att globaliseringens skärpta konkurrens växer så blir den här suveränitetsparadoxen allt tydligare.

Den insikten når kanske så småningom till och med förespråkarna för hård brexit?

Det finns emellertid mycket skilda uppfattningar om hur det gränsöverskridande samarbetet bäst organiseras. I huvudsak handlar det om två modeller. Den ena är det traditionella mellanstatliga samarbetet mellan självständiga nationalstater. Den andra är den så kallade gemenskapsmodellen som utvecklats inom EU där delar av nationella befogenheter delegeras till gemensamma överstatliga institutioner och där gemensam lagstiftning är det viktigaste instrumentet.

I dagens EU samexisterar båda modellerna efter regler som bestäms av ett internationellt avtal (fördrag). Erfarenheterna har visat att gemenskapsmodellen i regel fungerar effektivast, men kritiseras oftast för bristande legitimitet.

Det underliggande grundläggande problemet är att gemenskapsmodellen bygger på starkt förtroende mellan medlemsländerna. Detta förtroende förutsätter att gemensamma regler efterlevs strikt (om än med ett visst mått av flexibilitet).

Under senare år har det blivit allt tydligare hur EU-projektet av olika skäl bara orkat med att genomföra ofullbordade halvmesyrer, som ett haltande EMU, en Schengen-zon utan gemensam migrations- och asylpolitik och en östutvidgning utan hänsyn till ländernas svaga demokratiska traditioner. Samtidigt har makten allt tydligare koncentrerats till det mellanstatliga Europeiska Rådet, där stats- och regeringscheferna leder samarbetet. Den viktigaste av de gemensamma överstatliga institutionerna, EU-kommissionen, har förlorat rollen som ”integrationens motor”.

Om president Macron lyckas få till stånd den stora konferens han önskar om Europas framtid blir det en helt oundviklig huvudfråga hur pass heterogen den framtida organisationen skall tillåtas bli.

Efter reklamen visas:
Mellan raderna REKORDHÖGT DELTAGANDE I EU-VALET
Annons
Annons

Frankrikes president Emmanuel Macron.

Foto: Michel Euler/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons