X
Annons
X
Recension

Manhattan Beach En New York-berättelse i Dickens anda – maffigt

Jennifer Egans sällsynt efterlängtade nya roman påminner Clara Block Hane om att ett tryggt liv utan hunger och hot är en lyx, och en parentes i historien.

Jennifer Egan (född 1962), är amerikansk författare. Hon skriver även regelbundet i New York Times Magazine. För sin roman ”Huliganerna kommer på besök” tilldelades hon  Pulitzerpriset för skönlitteratur 2011. Foto: Pieter M van Hattem
Läs mer om Vinterns böcker 2018–2019

Manhattan Beach

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

Övers: Niclas Nilsson 505 s.

Det finns de som säger att den tid vi lever i bara är en parantes. Att vi kan lita på rättssystemet, att vi får utbildning oavsett härkomst, att vi inte riskerar svält eller att bli dödade bara för att vi går ut genom ytterdörren – man kan ta det för givet.

Men ser man till mänsklighetens historia är det en lyx och det finns ingenting som garanterar att den kommer att vara för alltid.

Jennifer Egans "Manhattan Beach" är en sällsynt efterlängtad roman, utgiven hela sju år efter att hennes "Huliganerna kommer på besök" gjorde formidabel succé. Den förra boken blev hyllad och Pulitzer-prisbelönad för sin nyskapande form i gränslandet mellan roman och novellsamling – och för sina levande personporträtt. Det senare känns igen i "Manhattan Beach", en maffig berättelse i Charles Dickens anda, med ett myllrande persongalleri och en intrig som gjord för att filmatiseras eller läsas som följetong.

Annons
X

Vi befinner oss i hamnstaden New York strax efter depressionen, under förkrigstiden och mot slutet av andra världskriget – denna tid och plats som utgör den amerikanska välfärdens vagga.

Här i New York byggs och repareras de skepp som ska vinna andra världskriget och här finns möjligheter att lägga grund till en förmögenhet för generationer framöver.

Man kan vara spagge, paddy, svart, jude eller polack, och har man otur är man dessutom kvinna – men man är aldrig bara "människa".

I en effektiv öppningsscen träffas bokens tre huvudpersoner; pojkflickan Anna Kerrigan, hennes irländske far Eddie och nattkrogsimperieägaren och maffiabossen Dexter Styles.

Och man vet nog redan nu att deras liv kommer att få avgörande betydelse för varandra – att de ses igen är givet, frågan är inte om utan när och varför.

"Manhattan Beach" är i mångt och mycket en roman om amerikanska klass-, ras- och könsskillnader. Man kan vara spagge (av italienskt ursprung), paddy (av irländskt), svart, jude eller polack, och har man otur är man dessutom kvinna – men man är aldrig bara "människa".

Med varje etikett kommer ett batteri av fördomar som inte går att göra mycket åt, man får segla i den båt man har och ta de chanser som visar sig.

För den som spelar sina kort rätt ger brytningstiden snabba och stora pengar att tjäna, men som konstateras av Dexter Styles mäktige svärfar har allt ett pris. 

Alla förmåner kostar något.

Och för den som alltför djärvt utmanar sin klass, sitt kön och sitt etniska ursprung blir straffet hårt och skoningslöst. Man kan få en stämpel som säger "depraverad kvinna". Man kan sluta som kanonmat i ett krig långt borta. Och har man högmod nog att försöka vara listig finns det alltid risken att drabbas av det som på svenska kallas "ståplats i Nybroviken".

"Manhattan Beach" har inte förändrat mitt liv och jag kommer inte att minnas den för alltid, men romanen påminner om viktiga saker.

Anna Kerrigan, hon är en fattig flicka vars pappa en dag går ut genom dörren utan att komma tillbaka, och hon drömmer om att bli dykare. Eddie Kerrigan är förstås man, men också ett komplexfyllt barnhemsbarn som är ekonomiskt tyngd av sin svårt handikappade dotter Lydia, Annas lillasyster. Dexter är förmögen och ingift i en fin familj, men hur han än försöker är han en spagge som alltför ofta befinner sig på fel sida om lagen. Såklart är deras öden och förutsättningar väsensskilda, men det fina med boken är att trots arketypiska karaktärsdrag lyckas Jennifer Egan göra dem till riktiga människor, faktiskt inte helt olika varandra.

Det gäller förresten birollsfigurerna också.

Jennifer Egan har sagt hon drabbades av skrivkramp efter framgångarna med "Huliganerna kommer på besök" – och att hon använde väntan på att krampen skulle lossna till research.

Det märks, för resultatet är visserligen inte nyskapande, men här finns en detaljrikedom som är bombastisk.

"Manhattan Beach" har inte förändrat mitt liv och jag kommer inte att minnas den för alltid, men romanen påminner om viktiga saker.

Dels att rätten att inte dömas efter sitt ursprung inte kan tas för given.

Och dels hur mycket bättre det blir när man gör sin läxa.

Det tyckte även Charles Dickens.

Annons
X
Annons
X

Jennifer Egan (född 1962), är amerikansk författare. Hon skriver även regelbundet i New York Times Magazine. För sin roman ”Huliganerna kommer på besök” tilldelades hon  Pulitzerpriset för skönlitteratur 2011.

Foto: Pieter M van Hattem Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X