Annons

”Magdalena Andersson har rätt om finanspolitiken”

Finansminister Magdalena Andersson (S).
Finansminister Magdalena Andersson (S). Foto: Tomas Oneborg

Det är först när en lågkonjunktur blir värre än vanligt som det blir befogat att använda riktade finanspolitiska åtgärder. Just nu gör finansministern rätt som argumenterar för en neutral finanspolitik, skriver Bettina Kashefi och Jonas Frycklund, Svenskt Näringsliv.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | FINANSPOLITIKEN

På senare tid har flera ekonomer och journalister argumenterat för en mer expansiv finanspolitik. Sverige har goda statsfinanser och upplåningskostnaderna är låga. Det har fått vissa bedömare att förespråka en kraftfull stimulanspolitik för att möta den kommande konjunkturnedgången. Årliga budgetunderskott på uppemot 70 miljarder kronor har exempelvis föreslagits av Swedbanks ekonomer. Dessa slutsatser är felaktiga och finansminister Magdalena Andersson har rätt när hon förespråkar en neutral finanspolitik i det här läget.

En ansvarsfull ekonomisk politik kan inte genereras ur modellberäkningar. Ekonomiska beräkningar och analys måste kompletteras med en politisk analys för att bli användbara. När det gäller finanspolitiken är det särskilt uppenbart att så måste ske.

Sverige har just för att upprätthålla trovärdigheten skapat ett finanspolitiskt ramverk. Tanken är att politikerna binder sig vid masten och förbinder sig att inte låta budgetposter skena på det okontrollerade sätt som skedde innan ramverket infördes.

Annons

Ramverket har alldeles nyligen reviderats. Sedan årsskiftet gäller ett nytt lägre överskottsmål och dessutom finns ett skuldankare som sätter en gräns som gör att skulden inte kan bli ”för” låg. Sveriges goda statsfinanser har därmed fått genomslag i en ny mildare regim för finanspolitiken. Den blir med andra ord över tid mer expansiv än den varit tidigare. Svenskt Näringsliv var pådrivande för att få denna omjustering av ramverket till stånd.

Ett ramverk kan justeras med jämna mellanrum, men det bör inte ändras lättvindigt. Att nu riva upp ett regelverk som precis har trätt i kraft är inte seriöst och skulle i praktiken leda till att ramverket inte längre existerar.

Under finanskrisen såg vi en comeback för keynesiansk stimulanspolitik. Det var helt riktigt under en så pass kraftig kris. Men när vi blickar framåt behöver vi integrera kunskap både om hur stimulanspolitik kan fungera bra i vissa lägen och om hur den i många andra fall inte alls ger önskvärt resultat.

Alla bedömare verkar se att vi nu går in i en tydlig avmattning i ekonomin. Men hur snabbt kommer den och hur djup blir lågkonjunkturen? Blir det en vanlig konjunkturnedgång så kommer i första ledet de automatiska stabilisatorerna att börja verka och medföra en stimulans som träder in av sig självt. Exempelvis genom att fler människor får a-kassa och att skatteintäkterna minskar.

Det är först när en lågkonjunktur blir värre än vanligt som det blir befogat att använda riktade finanspolitiska åtgärder. Detta krut bör man spara tills det verkligen behövs. Det är inte befogat att redan nu lägga in något sådant i höstens budget.

Erfarenheterna från krisåren är att stimulanser kan sättas in relativt fort när vi verkligen ser att de behövs. Det blir i ett sådant läge också lättare att skräddarsy åtgärderna så att de gör som mest nytta.

Det verkar dessutom finnas en väl spridd naivitet om att mer pengar in i den offentliga sektorn automatiskt kommer att användas på ett effektivt sätt. Det är med förlov sagt inte i överensstämmelse med fakta på marken. Ett mer rimligt antagande är att mer pengar bara till viss del kommer att användas effektivt och att mycket i praktiken kommer att slösas bort på ineffektiva åtgärder.

Årets budget kommer inte att vara något undantag. Effektiva åtgärder som avskaffandet av värnskatten kommer att kombineras med ineffektiva inslag som friåret.

Självklart kan det till exempel finnas behov av klimatinvesteringar. Men innan man sätter mer pengar på detta bör man göra upp med sådant som redan finns och är ineffektivt. Riksrevisionen har exempelvis analyserat miljöåtgärder inom ramen för Klimatklivet och konstaterat att stödet inte kan sägas generera kostnadseffektiva åtgärder för att minska utsläppen.

På motsvarande sätt har Finanspolitiska rådet visat på stor ineffektivitet när infrastrukturinvesteringar väljs ut. Många lönsamma investeringar genomförs inte och andra mindre lönsamma åtgärder beslutas i stället. Man konstaterar att kostnadseffektivitet har liten eller ingen betydelse för vilka investeringar som genomförs.

Den här typen av ineffektiva beslut återkommer inom de flesta politikområden oavsett om det handlar om arbetsmarknadsstöd, företagsstöd eller kommunala satsningar. Ineffektiviteten kan uppkomma oavsett politiskt styre. Självklart behöver vi inom vart och ett av dessa politikområden se till att slöseri minskar och resurserna används effektivare. Men ett sådant arbete skulle försvåras om budgetrestriktionen togs bort i statens finanser.

Situationen kan förändras, konjunkturutvecklingen inger oro och arbetslösheten har börjat stiga. Det bör därför finnas beredskap för en aktivare finanspolitik runt hörnet. Men just nu gör finansministern rätt som argumenterar för en neutral finanspolitik.

Foto: Pressbilder

Bettina Kashefi
chefsekonom Svenskt Näringsliv
Jonas Frycklund
biträdande chefsekonom Svenskt Näringsliv

Annons
Annons
Foto: Pressbilder Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons