Efter reklamen visas:
Maggio topp

Veronica Maggios stora oro: att hon blivit för hård

Kan man bli vuxen och ändå fortsätta brinna? ”Ibland kan jag oroa mig för att man har blivit lite för hård,” säger albumaktuella Veronica Maggio.

Uppdaterad
Publicerad

Det är en gnistrande septembermorgon, fortfarande nästan sommar. Solen bländar Mariatorget och bara små detaljer återstår inför albumreleasen. Ändå känns allt lite... obekvämt. Inne på filmregissören Måns Nymans kontor fryser Veronica Maggios leende till. Gradvis övergår det i grubbleri medan hon granskar filmen som rullar på skärmarna.

Under natten lades hennes låt ”Fiender är tråkigt” upp på streamingtjänsterna. Som alltid vid midnatt. När de första spåren från nya plattan – ”Kurt Cobain” och ”Tillfälligheter” – släpptes i våras låg hon vaken och svettade sig igenom natten. Uppdaterade frenetiskt för att se till att de dök upp på Spotify och lät som de skulle. Googlade runt. Stressade upp sig själv.

Veronica Maggio.
Veronica Maggio. Foto: Staffan Löwstedt

Förra albumet, ”Den första är alltid gratis”, föddes ur kaos och skrivkramp, så resultatet blev inte helt tillfredsställande. Den här gången är det nya samarbetspartners, nytt sound. Därför känslan av att mottagandet var livsavgörande. Men de där första låtarna fick ett fint mottagande. I SvD skrev Annah Björk att ”Kurt Cobain” är en “självklar megahit”, och första delen av albumet ”Fiender är tråkigt” har mötts av allt från försiktigt positiva recensioner till rena hyllningar.

Annons

Fredagen den 27 september fullbordas den utdragna albumreleasen, och Veronica Maggio somnade lugnt igår kväll. Hon tog sovmorgon till klockan sju och postade ett Instagraminlägg om den nya låten. Sedan kunde hon inkassera lyssnarnas bifall medan hon fick iväg sonen till skolan och åkte över till regissören Måns Nyman, som gjort tre av hennes tidigare videor och nu håller på att klippa kortfilmen som ska släppas tillsammans med det nya albumet.

Veronica Maggios nya album har filmtema. Till varje låt hör en liten videosnutt inspirerad av någon av hennes favoritfilmer, och tillsammans med albumets sista låtar släpptes en längre kortfilm inspirerad av "Bonnie och Clyde".
Veronica Maggios nya album har filmtema. Till varje låt hör en liten videosnutt inspirerad av någon av hennes favoritfilmer, och tillsammans med albumets sista låtar släpptes en längre kortfilm inspirerad av "Bonnie och Clyde".

– Det är superobehagligt att titta på det här för första gången tillsammans med en SvD-journalist, utbrister hon.

– Ja, det är väldigt grovt klippt än så länge, säger Måns Nyman lugnande.

Annons

Hon har svårt att smälta de pratiga dialogerna, det platta ljuset, ångrar att hon bjöd in en journalist att vara med och titta på något så ofärdigt

På skärmarna lockar en gravid Veronica Maggio med sig en ung kille ut på ”Bonnie och Clyde”-inspirerad brottsturné, rånar en bank och hamnar på en sandstrand där hon skjuter blint mot havet med en älgstudsare.

– Vad skjuter du på? undrar hennes medbrottsling.

– Vad skjuter jag inte på?

Annons

På andra sidan skärmen gnisslar den verkliga Veronica Maggio tänder.

– Det är alltid svårt när man tittar på råfilm. Utmaningen är… man vill att det ska se mindre verkligt ut. Det är så svårt att se framför sig nu innan det är klippt och musiklagt och färgerna är rätt...

– Ja, då får man nog ge sig till tåls tror jag, så man börjar i rätt ände bara, säger Nyman.

– Jag vet, jag vet… jag har lite för bråttom.

Måns Nyman visar första, grova klippningen av kortfilmen. Veronica Maggio: "Jag får alltid lite ångest innan det är helt som det ska vara. Det känns bara som att titta på någon hemsk såpa, innan det är färdigt."
Måns Nyman visar första, grova klippningen av kortfilmen. Veronica Maggio: "Jag får alltid lite ångest innan det är helt som det ska vara. Det känns bara som att titta på någon hemsk såpa, innan det är färdigt." Foto: Malin Hoelstad

Fler scener rullar förbi, fragment av Veronica Maggio-tematik: längtan bort, mot något diffust som kanske har med kärlek att göra, eller bara att känna sig på djupet levande. Men hon har svårt att smälta de pratiga dialogerna, det platta ljuset, ångrar att hon bjöd in en journalist att vara med och titta på något så ofärdigt.

Annons

Vi lämnar Måns Nyman ensam med klipparbetet och dricker kaffe på ett stimmigt Café Rival vid Mariatorget. Veronica Maggio berättar om den svåra vägen fram till det nya albumet, som liksom senaste låten heter ”Fiender är tråkigt”.

Jag var väldigt osäker på vilken väg jag höll på att ta, och det blev skakigt. Allt var skakigt

Hennes karriär kan från utsidan tyckas ha varit friktionsfri sedan debuten med singeln ”Dumpa mig” för 13 år sedan, som följdes av fullängdaren ”Vatten och bröd” samma år. Två år senare kom ”Och vinnaren är”, som sålde platina, och 2011 kom det verkligt stora genombrottet med ”Satan i gatan” som sålde trippel platina och fick hela Norden att nynna på ”Jag kommer”. ”Handen i fickan fast jag bryr mig” 2013 blev ännu en storartad framgång (dubbel platina), och 2016 sålde Veronica Maggio ut Stockholms Stadion för en triumfartad jättekonsert. Men maggiomaskineriet hade vid det laget börjat hacka. Albumet ”Den första är alltid gratis”, som kom i maj samma år, fick ett helt okej mottagande. Inte mer.

Veronica Maggio fotograferad i parken på Mariatorget i Stockholm i september 2019.
Veronica Maggio fotograferad i parken på Mariatorget i Stockholm i september 2019. Foto: Staffan Löwstedt

– Det var svårt. Jag hade skrivkramp på förra skivan. Det kändes som att jag försökte forcera fram något nytt, genom att omge mig med ännu fler människor. Det har alltid fungerat för mig som någon sorts energiinjektion, att träffa en ny människa och se vad som uppstår. Så jag tänkte att om jag adderar ännu fler människor så blir det ännu mer… Men så blev det inte. Det blev istället ganska splittrat. Jag var väldigt osäker på vilken väg jag höll på att ta, och det blev skakigt. Allt var skakigt. Det var skakigt privat, mottagandet var lite ljummet…

Inte lika många priser som du var van vid?

– Det låter väldigt bortskämt förstås. Men framförallt när man märker att alla man jobbar med är stressade, att det här har inte riktigt har gått enligt planen. Jag har alltid haft en så stark kompass, vet precis åt vilket håll jag vill. Men jag tappade det helt, jag visste inte alls vad jag skulle göra. Jag åkte bort och försökte skriva, jag kastade bort låtar och var superdålig på att hålla kontakten med dem jag försökte skriva med. Till slut tänkte jag att nä, jag ska nog ta en paus. Det här går för dåligt.

Annons

Det var inte alls kul att inte vara kompis med den sidan av mig själv, som alltid hittar rätt i mörkret

Något oväntat kom ett uppdrag från filmregissören Tomas Alfredson att få allting att vända. Han jobbade med kortfilmen ”Bergmans reliquarium”, ett collage av Ingmar Bergman-parafraser, för SVT:s satsning Bergman Revisited. Filmen behövde ett soundtrack.

Annons

– Det var väldigt skönt att för en gångs skull få ett skarpt uppdrag. Inte det vanliga ”Grattis, du är utlämnad till din kreativitet, ha så kul med det!” Han ville han ha en banger, en hit till sin film, och den skulle vara på engelska. Så han kopplade ihop mig med Joakim Berg, och ur det bara föddes det låtar. Kanske för att jag hade bestämt mig för att ta en paus och inte kände mig det minsta tvingad att skriva musik.

"Jag är väldigt snabb i min vardag, stannar inte upp så mycket förutom när jag skriver. Det är då jag blir nostalgisk."
"Jag är väldigt snabb i min vardag, stannar inte upp så mycket förutom när jag skriver. Det är då jag blir nostalgisk."

Du har sagt många gånger att du älskar det där tomma pappret.

– Jo. Jag har också sagt många gånger att jag aldrig har haft någon skrivkramp, för det har jag aldrig haft tidigare. Det var inte alls kul att inte vara kompis med den sidan av mig själv, som alltid hittar rätt i mörkret.

Annons

Men till slut vågade du lita på kompassen igen?

– Nej, den kändes helt trasig till en början måste jag säga. Men vi skrev väldigt snabbt, och det är alltid ett bra tecken. Och vi hade så sjukt kul hela tiden! Det kändes ofta sådär magiskt som det gjorde när jag vi spelade in ”Satan i gatan”. Vi klickade verkligen. Inget tvingades fram. Men jag oroade mig samtidigt för att … jag skulle ha förlorat den där udden, som man inte riktigt vet vad den är för något.

Vilken skräck.

– Ja, den där tanken: nu är det bara jag som tycker att det jag gör är bra. Det kan ju hända. Men sen kände jag ändå att äh, nu släpper vi det här.

Annons

Kortfilmen med låten ”20 questions”, där Veronica Maggio även skådespelar, premiärvisades på biografen Draken i Göteborg i januari förra året. Den kan ännu ses på SVT Play. Och den gav Veronica Maggio mersmak på filmmediet. Hon hade redan skrivit in sig på en filmmanuskurs vid Linnéuniversitetet där hon lärde sig manusskrivandet från grunden, och påbörjat en långfilm tillsammans med kompisen och regissören Andreas Öhman, som gjort två av hennes videor. Första utkastet är färdigt, men skivproduktion och sommarturnéer har gjort att arbetet avstannat för tillfället.

Är det befriande att hålla på med film, där det inte finns så mycket förväntningar?

– Absolut. Men jag får ändå ångest innan det är helt som det ska vara. Som nu till exempel var det ju plågsamt att titta på någon lång meningslös dialog. Det känns bara som att titta på någon hemsk såpa innan det är färdigt.

I oktober väntar Veronica Maggio sitt andra barn.
I oktober väntar Veronica Maggio sitt andra barn. Foto: Staffan Löwstedt

Inspelningen av kortfilmen ägde rum i slutet av sommaren, på Gotland. Intensiva, roliga dagar, interpunkterade av två små besvikelser. 1: Veronica Maggio ville fylla en simbassäng med maneter, men det fick hon inte på grund av strikta regler kring djurskydd under filminspelningar. 2: Hon hade velat stå där med gevär och gravidmage och röka en cigarett. Men det gick inte att skaka fram låtsascigg i tid.

Det skapar problem i ens liv överlag, att man vill bli gillad.

Måns Nyman antyder att det möjligen var tur att det sistnämnda inte gick att ordna. Att Veronica Maggio rånar banker och kidnappar folk i filmen är en sak, men gravidrökning är en förbrytelse av helt annan art. Så får en förebild inte göra.

Du hade kunnat bli hatad av halva Sverige.

– Jag önskar verkligen att jag var mer av en person som man kunde hata. Men det är jag nog lite för feg för. Alltid när jag skulle kunna välja den utvägen så väljer jag att inte ta den. Det kan jag tycka är tråkigt med mig. Men det kanske kommer på äldre dar.

Är det otäckt när folk inte gillar det du gör?

– Ja, jag har väldigt svårt för att inte vara till lags. Tyvärr, det är en av mina sämsta egenskaper, det skapar problem i ens liv överlag, att man vill bli gillad. Det är inte alls positivt, jag tror det är jättedåligt.

Annons

Vad skulle du vilja ha för drivkrafter?

– Kanske att våga stå för saker som man inte först har kollat av vad de får för reaktion. Samtidigt blir jag alltid misstänksam när folk gör det. Jag kan liksom inte förstå att någon skulle klara att göra någonting bara utifrån sig själv.

Att vilja bli omtyckt är ändå inte världens sämsta drivkraft.

– Nej, men det kan leda till riktigt dåliga beteenden. Jag avundas folk som inte drivs av att vilja bli sedda. Inre drivkrafter känns mer nobla på något sätt. Men jag är ju inte ond... nej, det skulle jag inte säga.

Jag tycker alltid lite synd om mig själv.

Den nya plattan är omisskännligt maggiansk. Även om hon nu är 38 år, förälder och villaägare, har hon fortfarande nära till sitt mer lättantändliga tjugonånting-jag, en till synes outsinlig källa till snygga och såriga texter. Men där finns också spår av något nytt, av trevande försök att acceptera tillvaron, och sig själv.

Annons

– Jag hade en tanke om att jag inte skulle tycka lika synd om mig själv och inte vara lika bråkig i texterna längre. Men det lyckas jag aldrig riktigt med. Jag tycker alltid lite synd om mig själv. Haha. Men jag tyckte om tanken att det skulle finnas en vit flagg med. Att jag kapitulerar inför mig själv, inför den jag är och inför de problem jag har haft i relationer och med andra. Jag kan tycka det blir tråkigt med det där klagiga jaget som hela tiden bara ”Ååh, hur kan det vara så här?”.

”Andra människor kanske tillbringar mer tid med sin familj och hela tiden är närvarande, medan jag hela tiden har det där – ett sökande eller en längtan bort”.
”Andra människor kanske tillbringar mer tid med sin familj och hela tiden är närvarande, medan jag hela tiden har det där – ett sökande eller en längtan bort”. Foto: Staffan Löwstedt

Det klassiska singersongwriter-jaget.

– Exakt! Man kanske inte alltid måste bli så hemskt överraskad av att saker och ting inte blir som man har tänkt sig.

Det känns som att det hänger ihop med att bli vuxen ...

– … eventuellt …

Annons

… som jag gärna vill prata mer om. Jag såg på Instagram att du tog upp Aftonbladets recensent …

– Ja! Som tyckte att jag skulle skriva om bajsblöjor istället för krogköer. Haha, visst var det roligt att alla trodde det var en man som skrev, fast det egentligen var en kvinna?

Jag kom att tänka på när Jens Liljestrand skrev i Expressen att Håkan Hellström borde skriva om att köpa bostadsrätt, inte om att vara underdog. Man kan ju förstå tanken…

– … men det är ju ingen som vill höra en låt om att byta blöjor eller köpa bostadsrätt. Plus att det i mitt fall är åtta år sedan jag bytte blöjor, så det ligger mig faktiskt närmare med krogköer än med blöjbyten om vi nu ska vara petnoga.

En av de starkaste låtarna på nya skivan, ”Där hjärtat satt förut”, handlar om att gå vidare, och om vad det kostar att stänga av känslorna. Kanske handlar den på sätt och vis om att bli vuxen.

Annons

Det gjorde alltid så ont

Jag grät tills allt var slut

Jag undrar vad jag har nu

Annons

Där hjärtat satt förut

Den får mig att tänka på det där ungdomshjärtat där allt kändes så mycket...

– Exakt!

Man har fått så många smällar och så många intryck att man måste avskärma sig.

Och så härdas man. Som du säger, man lär sig att inte tycka så synd om sig själv hela tiden.

– Det är så svårt att definiera också: Vad hör ungdomen till och vad får man ha kvar som vuxen? Får man inte ha någonting kvar från sitt barn- och ungdomsjag? Måste det förknippas så starkt med en viss ålder vilka känslor man får ha, vad som får kännas angeläget, vad man får ha på sig – det känns supertråkigt.

Annons

Vad är svaret på frågan? Vad får man i stället där hjärtat satt förut?

– Ja, ibland kan jag oroa mig för att man har blivit lite för… hård. Att man blir vuxen på fel sätt och slutar bry sig om rätt saker. Att man blir lite kylig. Det är motsatsen till att ha kontakt med sina känslor och omvärlden. Till slut gör det bara för ont. Man har fått så många smällar och så många intryck att man måste avskärma sig. Det är min största rädsla, för då slutar man vara intresserad av att beskriva verkligheten. Om den inte känns.

Du återkommer ofta till temat förändring. Under de 13 år som gått sedan din första platta, hur mycket har du förändrats?

Annons

– Skrämmande lite! Man är ju verkligen den man är, på gott och ont. Det är väl den starkaste känslan tror jag. Man får jobba mer med acceptans än med förändring. Hahaha. Förhoppningsvis gör ens omgivning också det. De som inte orkar med en gallras sakta men säkert ut.

”Ibland kan jag oroa mig för att man har blivit lite för… hård. Att man blir vuxen på fel sätt och slutar bry sig om rätt saker. Att man blir lite kylig.”
”Ibland kan jag oroa mig för att man har blivit lite för… hård. Att man blir vuxen på fel sätt och slutar bry sig om rätt saker. Att man blir lite kylig.” Foto: Staffan Löwstedt

Vänkretsen blir alltmer destillerad.

Annons

– Mer och mer strömlinjeformad, alla är lika risiga. Nej, usch. Men det här yrket har förstås förändrat mig, på gott och ont. Och saker som att få barn och bilda familj. Men det är nog samma skrot och korn i grunden, tyvärr.

Det är ett hål jag har att fylla som jag tydligen inte har lyckats så bra med

Hon berättar om en dokumentär på SVT Play som vi båda har sett, ”Besatt av rikedom”, som handlar om världens besatthet av att hela tiden få mer – inte bara i form av pengar utan i form av, ja, allt. Veronica Maggio känner inte igen sig i dem som strävar efter bokstavlig rikedom – själv är hon nöjd om hon kan köpa den dyra juicen på Coop och bjuda kompisarna på krogen – men hon känner igen sig i fotografen som gjort dokumentären, och hennes insikt att hennes beroende av sitt jobb och sin konst på sätt och vis liknar börshajarnas outsläckliga begär.

– Det är så svårt att sluta lägga ner all den där tiden och energin och tankeverksamheten på musiken. Andra människor kanske tillbringar mer tid med sin familj och hela tiden är närvarande, medan jag hela tiden har det där – ett sökande eller en längtan bort. Jag tror att jag ibland blandar ihop det med ungdom. Eller att jag ser det som skillnaden mellan mig och andra människor. En del recensenter förenklar och säger jag står kvar i den där krogkön jag har sjungit om. Men det är inte det, det är något annat. Det är ett hål jag har att fylla som jag tydligen inte har lyckats så bra med.

Sökandet efter något som du aldrig kommer fram till?

Annons

– Ja, och så i perioder när jag känner att allt börjar bli för lugnt och balanserat, då kan jag känna att jag måste värna om den där rastlösheten. För ur den källan finns det så mycket att hämta. Det är en ständig ”ska jag eller ska jag inte släppa taget?”-känsla. Som att man är rädd att om man går i terapi och löser alla sina problem så kanske man inte har något brinn kvar sen.

”När jag fick barn trodde jag att då skulle jag bara skrida omkring och ha stora, viktiga och bra känslor. Men det inträffade ju inte”.
”När jag fick barn trodde jag att då skulle jag bara skrida omkring och ha stora, viktiga och bra känslor. Men det inträffade ju inte”. Foto: Malin Hoelstad

Ibland önskar man att man kunde vara mer färdig för sina barn.

I dokumentären beskriver sonen till REO Speedwagons sångare hur det är att växa upp som förbisedd son till en totalt självupptagen artist. När Veronica Maggio fick sitt första barn, Bosse, som idag är nio år, fick han snabbt följa med ut på turné och passas in i ett artistliv som hon då inte kände att hon kunde bromsa.

Relaterade du till den där killens erfarenhet?

– Ja, det är klart att... Den där graden av självupptagenhet står ibland i vägen för det som ens barn behöver just här och nu. Det kan jag relatera till. Sen finns det grader i helvetet. Jag tror att han den stackaren har fått utstå otroligt mycket mer. Jag har ändå känslan av att Bosse har haft ganska kul när han har varit med på turné.

Så han kanske slipper börja röka crack som den där killen?

– Ja men exakt. Då måste man nog ha sett ganska många röka crack också. För Bosse är det mer på nivån folköl. Det ska han nog komma över tror jag.

Annons

– Oh my goood! Jo det är, det är Veronica Maggio!

Vi har bara hunnit hundra meter längs Hornsgatan när ett gäng högstadietjejer anfaller med total beundran.

Annons

– Oh my god, det är helt sjuuukt. Du är så himla bra. Du är fantastisk! Fan vad sjukt, det här är det sjukaste som har hänt mig! Jag älskar dig.

Jag kan bli jättesur när någon står och fotar mig på håll på badstranden, det tycker jag är förnedrande.

Veronica Maggio ler varmt, småpratar, reflekterar lite av kärleken tillbaka in i selfiekamerorna, och så försvinner tjejerna lika snabbt som de dök upp, småtjutande, medan Veronica fortsätter prata dokumentärfilm, mitt i resonemanget där vi blev avbrutna, som om inget hade hänt.

Hur känns den där delen av kändisskapet?

– Det där är bara roligt. När det är gulliga, unga personer som har lyssnat på ens musik och är peppade och glada. Sen kan jag bli jättesur när någon står och fotar mig på håll på badstranden, det tycker jag är förnedrande. Det här att bli tittad på utan att någon kommer fram. När de viskar om en på tunnelbanan.

Hur är det att vara så känd att alla nya personer du träffar redan har ett förhållande till dig?

– Det kan bli att man drar sig undan. Till exempel om jag går på fest. Oavsett om det är en vuxenmiddag eller ute på krogen eller om det är kalas med Bosse och andra föräldrar. Det blir som att jag stålsätter mig lite och läser av rummet. Hur intresserade är de av mig? Måste jag vara en sorts talesperson för mig själv? Nej, okej, de skiter i mig, då kan jag vara mig själv. Jag kommer ihåg brytpunkten när jag inte kunde gå ut efter spelningar längre, på vissa ställen, för då fick jag inte vara ifred. Min kompis Jesajah, som är basist, tyckte sig se på mig att jag bara hade tråkigare och tråkigare. ”Kan de inte bara låta dig vara, så kan vi gå ut och ha roligt igen?”

Det konstigaste var ändå när jag stod naken i en dusch på badhuset och en kvinna kom fram och frågade om det var jag som var jag.

Samtidigt är det en del av livet du valt?

– Ja, man har ju valt det i vissa forum. Men en del tycker att man alltid är skyldig att vara redo. Det var en kvinna som kom fram och puttade på mig när jag satt och åt på restaurang en gång. Då sade jag att sådär kan du väl inte göra. ”Jaha”, snäste hon, ”men du har ju själv valt att bli känd!” Hon tyckte att då får hon göra vad hon vill med mig, när som helst. Men det konstigaste var ändå när jag stod naken i en dusch på badhuset, och en kvinna kom fram och frågade om det var jag som var jag. Haha. Där går ändå någon sorts gräns.

Vi passerar Bysistorget och Ingrid Studios, där Veronica Maggio en gång i tiden suttit och skrivit tillsammans med Markus Krunegård, vidare nerför Skinnarbacken. Veronica Maggio bär på en gravidmage i värmen, barn nummer två väntas i oktober. Och den här gången planerar hon en lugnare föräldraledighet.

”Jag slutar aldrig förvånas över att folk fortsätter att läsa kvällstidningar. Det är som att köpa en Trisslott, man vet att man aldrig kommer att vinna. Det kommer aldrig att stå något vettigt, ändå fortsätter man att klicka.”
”Jag slutar aldrig förvånas över att folk fortsätter att läsa kvällstidningar. Det är som att köpa en Trisslott, man vet att man aldrig kommer att vinna. Det kommer aldrig att stå något vettigt, ändå fortsätter man att klicka.” Foto: Staffan Löwstedt

Inför nya plattan, hur känns det med recensioner och mottagande?

– Jag måste säga att jag fortfarande kan leva på det helt bisarra mottagande som jag och bandet fick i maj på Grönan när vi slog publikrekord. Så har det varit i princip hela sommaren överallt där vi spelat. Det är jag så otroligt stolt och tacksam för! Men det där med recensioner är ju oavsett ett gissel alltså. Nu har jag släppt för många skivor också, jag kan inte vinna längre. Förväntningar är fienden. Någon förväntar sig ett indiealbum, någon förväntar sig något super-avantgardistiskt, att jag ska ha utvecklats och skapat en helt ny genre i princip. Man får tänka att jag gör det ju såklart inte för recensenterna, men det gör alltid lite ont, jag kan inte säga något annat.

Tyvärr är man fortfarande en liten, liten person. Usch, det är deppigt alltså

Du får också annat att tänka på snart efter att plattan släpps.

– Ja, gud ja. Det är inte ens i samma värld på något sätt. Det är det som är så konstigt med att vara människa, att man har så många olika fack samtidigt. Man är både en väldigt liten människa och – de där grejerna tar aldrig ut varandra. När jag fick barn trodde jag att då skulle jag bara skrida omkring och ha stora, viktiga och bra känslor. Men det inträffade ju inte. Tyvärr är man fortfarande en liten, liten person. Usch, det är deppigt alltså.

”Jag har liksom inga uppenbara utmaningar eller problem. Jag är blond, blåögd, smal och vanlig. Jag är ingen underdog, det är så lätt att hata mig för det.”
”Jag har liksom inga uppenbara utmaningar eller problem. Jag är blond, blåögd, smal och vanlig. Jag är ingen underdog, det är så lätt att hata mig för det.” Foto: Staffan Löwstedt

Men ganska skönt också, att man inte stelnar helt i en färdig form.

– Det är sant, men ibland önskar man att man kunde vara mer färdig för sina barn. Att man inte var barnslig i förhållande till dem. Det tror jag är riktigt dåligt.

Då kanske de å andra sidan kan känna igen sig?

– Ja, att de slipper känna att de måste leva upp till förväntningarna från någon sorts gud som är helt perfekt. För det kommer jag aldrig att bli. Haha, vad skönt. Så ska jag tänka!

Veronica Maggio.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 11

Veronica Maggios nya album har filmtema. Till varje låt hör en liten videosnutt inspirerad av någon av hennes favoritfilmer, och tillsammans med albumets sista låtar släpptes en längre kortfilm inspirerad av "Bonnie och Clyde".

Bild 2 av 11

Måns Nyman visar första, grova klippningen av kortfilmen. Veronica Maggio: "Jag får alltid lite ångest innan det är helt som det ska vara. Det känns bara som att titta på någon hemsk såpa, innan det är färdigt."

Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 11

Veronica Maggio fotograferad i parken på Mariatorget i Stockholm i september 2019.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 11

"Jag är väldigt snabb i min vardag, stannar inte upp så mycket förutom när jag skriver. Det är då jag blir nostalgisk."

Bild 5 av 11

I oktober väntar Veronica Maggio sitt andra barn.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 11

”Andra människor kanske tillbringar mer tid med sin familj och hela tiden är närvarande, medan jag hela tiden har det där – ett sökande eller en längtan bort”.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 11

”Ibland kan jag oroa mig för att man har blivit lite för… hård. Att man blir vuxen på fel sätt och slutar bry sig om rätt saker. Att man blir lite kylig.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 8 av 11

”När jag fick barn trodde jag att då skulle jag bara skrida omkring och ha stora, viktiga och bra känslor. Men det inträffade ju inte”.

Foto: Malin Hoelstad Bild 9 av 11

”Jag slutar aldrig förvånas över att folk fortsätter att läsa kvällstidningar. Det är som att köpa en Trisslott, man vet att man aldrig kommer att vinna. Det kommer aldrig att stå något vettigt, ändå fortsätter man att klicka.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 10 av 11

”Jag har liksom inga uppenbara utmaningar eller problem. Jag är blond, blåögd, smal och vanlig. Jag är ingen underdog, det är så lätt att hata mig för det.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 11 av 11