Annons

Kung MorotMakt och populism mixas till skummande cocktail

Kung Morot (här sjungen av Sung-Keun Park) med grönsakskollegor och hovet i Krokodynien – Volksopers kör.
Kung Morot (här sjungen av Sung-Keun Park) med grönsakskollegor och hovet i Krokodynien – Volksopers kör. Foto: Barbara Pálffy

Vem är bäst statsöverhuvud – en partykille ur överklassen eller en skrytsam opportunist med morotsrött hår? Jacques Offenbachs bortglömda operett ”Kung Morot” får nytt liv i Wien lagom till kompositörens 200-årsjubileum.

Under strecket
Publicerad

Kung Fridolin XXIV (här Mirko Roschkowski) och Prinsessan Kunigunda (Julia Koci).

Foto: Barbara PálffyBild 1 av 3

Kung Morot (Sung-Keun Park, som alternerar med Sebastian Reinthaller i titelrollen).

Foto: Barbara PálffyBild 2 av 3

Prinsessan Kunigunda (Julia Koci) och Kung Fridolin XXIV (Mirko Roschkowski).

Foto: Barbara PálffyBild 3 av 3

Kung Morot

Genre
Opera
Regi
Matthias Davids
Var
Volksoper Wien
Text
Victorien Sardou

Musik: Jacques Offenbach. Dirigent: Guido Mancini. Scenografi: Mathias Fischer-Dieskau Kostym: Susanne Hubrich. Ljus: Michael Grundner

Med Offenbach-jubileet 2019 har denna kameleontiska och aktuella variant på ”Blomsterfesten i täppan”-temat fått nytt liv på Volksoper i Wien. Här ger man ”Kung Morot” från 1872 parallellt med ”Trollkarlen från Oz”: häxor, övernaturliga väsen och en populistisk folkmassa spelar nyckelroller även i Jacques Offenbachs fyndiga operett med text av Victorien Sardou. Valet av just det här verket är träffsäkert om man vill lyfta fram Offenbachs betydelse som satiriker och hans eklektiska musikaliska begåvning.

I korthet handlar det om Kung Fridolin (Carsten Süss, lyrisk tenor) från det fiktiva landet Krokodynien, som spenderat statskassan på festligheter och vill gifta sig med prinsessan Kunigunda för att betala skulderna med hennes hemgift. Kunigunda (Anja-Nina Bahrmann, koloratursopran) visar sig vara lika opportunistisk som sin gemål, och när Kung Morot och hans stab av diverse rotfrukter (Fru Purjolök, Herr Rädisa och Herr Rödbeta) stövlar in och gör statskupp anammar hon den nye kungens orangeröda hårfärg och blomstergarderob, och vänder ryggen till den störtade Kung Fridolin – precis som resten av folket.

Annons
Annons

Kung Fridolin XXIV (här Mirko Roschkowski) och Prinsessan Kunigunda (Julia Koci).

Foto: Barbara PálffyBild 1 av 2

Kung Morot (Sung-Keun Park, som alternerar med Sebastian Reinthaller i titelrollen).

Foto: Barbara PálffyBild 2 av 2
Kung Fridolin XXIV (här Mirko Roschkowski) och Prinsessan Kunigunda (Julia Koci).
Kung Fridolin XXIV (här Mirko Roschkowski) och Prinsessan Kunigunda (Julia Koci). Foto: Barbara Pálffy

Men Kung Morot (Sebastian Reinthaller, absurt hög buffotenor) visar sig mer intresserad av att äta marmelad än av att regera när han bytt sin jordiga slängkappa mot blå kostym och röd slips av välbekant snitt. Snart slaknar både moroten och hans grönsaksgerilla, medan folket går ut på gatorna för att demonstrera mot den nye tyrannen – och får tillbaka sin kung Fridolin, som förvandlats (kanske) av kärleken till prinsessan Aftondagg och en magisk fyrklöver. Alltihop iscensatt som dragkamp mellan en god ande som liknar Shakespeares Ariel, och en häxa i paljetterad drag.

Kung Morot (Sung-Keun Park, som alternerar med Sebastian Reinthaller i titelrollen).
Kung Morot (Sung-Keun Park, som alternerar med Sebastian Reinthaller i titelrollen). Foto: Barbara Pálffy

Det här är nu inte fullt så galet som det låter. Team Offenbach–Sardou gör sin egen skarpsynta tolkning av makt och populism, socialism kontra monarki vid en tidpunkt när industrialismens fördelar och problem fortfarande var chockerande nya. 150 år senare är analysen fortfarande relevant. I en nyckelkuplett redovisar polischefen Pipertrunck (en elegant Macron-typ med vaxad mustasch och fransk brytning) sin skepsis mot såväl Boris (Johnson) och Donald (Trump) som Sebastian (Kurz, Österrikes förre förbundskansler), och det praktiska i att kunna ställa till med nyval om hårfärgen råkar provocera, eller om en oligark med skumma syften visar sig finansiera ett av partierna i alliansen.

Annons
Annons

Prinsessan Kunigunda (Julia Koci) och Kung Fridolin XXIV (Mirko Roschkowski).

Foto: Barbara PálffyBild 1 av 1
Prinsessan Kunigunda (Julia Koci) och Kung Fridolin XXIV (Mirko Roschkowski).
Prinsessan Kunigunda (Julia Koci) och Kung Fridolin XXIV (Mirko Roschkowski). Foto: Barbara Pálffy

Men ”Kung Morot” är också musikaliskt sett en skummande champagne-cocktail. Smäktande arior som föregriper ”Hoffmanns äventyr”, dramatiska orkestermellanspel à la Wagners ”Siegfried” och körpartier som tävlar med Rossini och Verdi levereras av Volksopers skickliga ensemble, med en tickande insektsmarsch, en visslande lokomotiv-dans och ett vulkanutbrott som höjdpunkter. Invävda i den nippriga handlingen finns (bland annat) anspelningar på Mozarts ”Trollflöjten”, Voltaires ”Candide”, Stevensons ”Robinson Crusoe” och Karl Marx kommunistiska utopi.

Det är riktigt obehagligt när folket i slutscenen drar ner byxorna på den detroniserade Morotsmonarken

Iscensättningen i Wien glittrar av sagokitsch, men ett par problem belyser den polariserande tidsandan – lika aktuell i dag, som när Offenbach på sin tid utsattes för antisemitiska hatkampanjer. Istället för att ta fasta på ambivalensen inför maktens konjunkturskiften väljer regissören nämligen sida. Det är riktigt obehagligt när folket i slutscenen drar ner byxorna på den detroniserade Morotsmonarken, och ännu mer störande när ”den gode vilden” i blackface fångas in med rep och förs hem för att häva den förtrollning som satt Kung Morot på tronen. Men värst är att ingen i publiken reagerar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons