X
Annons
X

Makthungriga släktingar fick furste att korsfara

"Visst handlade det ytterst om girighet och profitlystnad när européerna stack iväg på korståg för att erövra Heliga landet? Religionen var väl snarast en täckmantel för en tidig form av imperialism?"

Läs mer om Harrisons historia
Illustrationen som föreställer Bohemund av Taratanto och den italienske biskopen Dagobert av Pisa under en segling till Puglia (Apulien) i Italien.
Illustrationen som föreställer Bohemund av Taratanto och den italienske biskopen Dagobert av Pisa under en segling till Puglia (Apulien) i Italien. Foto: IBL

Frågeställaren är inte ensam om denna inställning: förr var den vanligt förekommande i analyser av medeltida krigföring i allmänhet och korståg i synnerhet. Men i dag är det få som skriver under på åsikten.

Girighetshypotesen grundade sig i föreställningen att människan i grund och botten alltid har vägletts av materiella begär. Vissa forskare har till och med gått så långt att de hävdat att korstågen på Medelhavet är att likna vid koloniala företag, att korsfararna önskade skaffa sig landområden att behärska och befolka i en tid då Västeuropa plågades av överbefolkning och växande fattigdom. Hypotesens anhängare stödde sig på att medeltida krönikörer nämner att många fattiga anslöt sig till första korståget år 1096 eftersom de plågades svårt av armod.

Nästan ingen korsfarare gick med vinst.

Annons
X

Förklaringen är dock otillräcklig. Andelen fattiga i korstågsarméerna varierade kraftigt från fälttåg till fälttåg: de var talrika år 1096 men få i de påföljande tre decenniernas expeditioner. I regel var det alldeles för dyrt för vanligt folk att delta, vartill kom att dödstalet var högt, liksom kostnaden för att återvända hem när korståget var avslutat. Nästan ingen korsfarare gick med vinst. Flertalet gjorde stora förluster, något de inte sällan insåg att de skulle göra redan i planeringsstadiet. Endast ett par av de ledande korsfararfurstarna, som Bohemund av Taranto, förefaller ha dragit ut i syfte att karva ut sig ett eget furstendöme som kompensation för att han förlorat i kampen mot makthungriga släktingar på hemmaplan.

Därtill kommer att majoriteten av de första korsfararna inte hade en tanke på att erövra egna landområden. De trodde att de skulle ställa sig under kejsar Alexios befäl i Konstantinopel och återerövra territorier åt Bysantinska riket. Först när Alexios hoppade av från projektet och överlät kriget åt västerlänningarna själva inleddes den utveckling som resulterade i upprättandet av katolska riken i Främre Orienten. Inte ens köpmännen i de italienska handelsstäderna Venedig, Genua och Pisa – vilka samtliga knöts till korstågsrörelsen åren 1098-1100 – vägleddes till en början av de egoistiska vinstintressen som är så uppenbara för köpmännens senare verksamhet i regionen. De ordnade proviantering eftersom påven bad dem om hjälp. Dessutom dröjde det till 1100-talets andra hälft innan Syriens och Palestinas hamnstäder blev verkligt profitabla att dominera till följd av en omläggning av handelsrutter. Vid tiden för första korståget fanns rikedomarna snarare att hämta i Egyptens kommers.

Hypotesen att korsfararna skulle ha önskat vinna nytt land åt sig och sina familjer i Syrien och Palestina är särskilt lätt att falsifiera.

Hypotesen att korsfararna skulle ha önskat vinna nytt land åt sig och sina familjer i Syrien och Palestina är särskilt lätt att falsifiera om vi studerar dem var för sig, som individer. Av de tusentals korsfarare som drog ut 1096 återstod på sommaren år 1100 endast omkring 300 riddare och 300 fotsoldater i den del av Främre Orienten som kontrollerades av de kristna. Jonathan Riley-Smith, en av vår tids främsta korstågshistoriker, har identifierat 549 män och kvinnor som tog korset efter påvens första uppmaning, ytterligare 110 som troligen gjorde det och 132 som kanske gjorde det. Av dessa 791 individer bosatte sig högst 104 i Främre Orienten. 15 personer stannade endast i några år innan de återvände hem. Av de 89 som bosatte sig permanent i öster tillhörde 11 individer hushåll som lydde under magnater vilka själva valde att stanna, och 21 var kyrkomän. Det rörde sig alltså om ett synnerligen begränsat antal renodlade kolonisatörer. De allra flesta deltagare dog eller återvände hem.

Även korstågen på Pyreneiska halvön är svåra att tolka ur denna synvinkel. I kungariket Valencia, som erövrades av katalaner och aragonier på 1200-talet, fick huvuddelen av den muslimska befolkningen leva kvar. Deras ställning försämrades inte på allvar förrän i slutet av 1400-talet, då de fördrevs ur landet. Stora områden i nuvarande södra Spanien och Portugal, vilka till skillnad från Valencia förlorade sin muslimska befolkning redan på 1200-talet, överläts till andliga riddarordnar som behövde betesmarker åt fårhjordar. Antalet tillgängliga kristna kolonister var för få för att landet skulle kunna återbefolkas.

Vanligt folk i nuvarande Estland och Lettland övergick inte till att tala tyska under medeltiden.

Däremot finns det visst fog för girighetshypotesen om vi vänder blicken mot norr. Erövringen av Livland i början av 1200-talet bär tydlig prägel av kalkylerande familjeprojekt: här sökte ett antal tyska stormän bygga upp personliga herravälden i skuggan av kristnandet. Men hur många kolonister fick de med sig? Inte många: de flesta som flyttade över Östersjön permanent var köpmän i hansestäderna, inte bönder och fiskare. Vanligt folk i nuvarande Estland och Lettland övergick inte till att tala tyska under medeltiden. I Preussen och i vendernas land gick koloniseringen lättare, men för flertalet återvändande korsfarare var också krigen i Nordeuropa att betrakta som ekonomiska förlustaffärer.

Annons
X
Annons
X

Illustrationen som föreställer Bohemund av Taratanto och den italienske biskopen Dagobert av Pisa under en segling till Puglia (Apulien) i Italien.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X