Annons

Maktkamp bakom Kalmarunionens haveri

I dag består Norden av fem nationer – något som hade kunnat se annorlunda ut om unionen klarat sig. Längst ner Kalmars flagga.
I dag består Norden av fem nationer – något som hade kunnat se annorlunda ut om unionen klarat sig. Längst ner Kalmars flagga. Foto: Per Løchen/TT

Idén var genialisk – att slå ihop Sverige, Norge och Danmark. Men Kalmarunionen stupade när rikets mäktiga drog åt olika håll. De prioriterade helt enkelt sina egna intressen framför folkens.

Under strecket
Publicerad

Dick Harrison.

Foto: TTBild 1 av 1

Dick Harrison.

Foto: TTBild 1 av 1

Fråga: Varför fungerade inte Kalmarunionen? Egentligen var ju idén genialisk: slå ihop Sverige, Norge och Danmark innan språken har hunnit avlägsna sig särskilt mycket från varandra, och få politikerna att samarbeta mot omvärlden. Resultatet hade kunnat bli ett starkt Norden vars folk inte krigat inbördes utan stått starka mot omvärlden. Vi hade alla vunnit på det. Ändå föll unionen samman i strider och maktkamp.

Dick Harrison.
Dick Harrison. Foto: TT

Dick Harrison: En kraftigt bidragande orsak till att Kalmarunionen havererade var att Sveriges, Norges och Danmarks riksledningar saknade gemensamma utrikespolitiska intressen. Unionen fokuserade framför allt på utrikespolitik och försvar, varför det var allvarligt om de deltagande rikena drog åt olika håll på dessa punkter. Även om de ofta kunde enas om att inte kriga sinsemellan var de inte överens om var de utländska fienderna befann sig, om det viktigaste var att bekämpa Holstein, Ryssland eller någon annan främmande makt.

Det var alltså samma problem som på 1800-talet fällde tanken på skandinavismen som politisk målsättning och som gjorde det omöjligt för de nordiska staterna att föra en gemensam försvars- och utrikespolitik på 1930- och 1940-talen.

Annons
Annons

Om det bara hade handlat om utrikespolitik hade Kalmarunionen kunnat överleva i ytterligare något sekel.

Likväl är vi fel ute om vi söker efter svaret på Kalmarunionens långsiktiga misslyckande på utrikespolitiska fältet. Under senmedeltiden fanns det ännu inte några nordiska nationalstater. Det var inte svårt att hitta svenska och danska herremän och borgare, även bönder, som såg mycket större fördelar än nackdelar i samarbete över gränserna. Till nöds kunde allmogen, borgerskapet och frälset acceptera att bidra till finansieringen av ett och annat krig som inte berörde den egna hembygden, som i fallet med kung Eriks krig mot Holstein och Hansan på 1420-talet. Det var, i slutänden, inte där skon klämde.

Om det bara hade handlat om utrikespolitik hade Kalmarunionen kunnat överleva i ytterligare något sekel. Det som fällde projektet var snarare interna spänningar – konflikter mellan människor som prioriterade sina egna intressen framför folkens och rikenas.

Ytterst vilade Kalmarunionen på makthungriga familjers giriga drömmar om inflytande över riksstyrelsen och möjligheten att tillskansa sig ekonomiska fördelar. När dessa kolliderade med andra familjers visioner blev resultatet split istället för enade fronter. De herremän som hade hjälpt till att bygga upp Kalmarunionen och som på 1400-talet tog över alltmer av det politiska initiativet från kungarna var sig själva närmast. Unionen skulle tjäna deras egna syften, inte garantera svenskar, danskar och norrmän en era av fred och välstånd.

Väl att märka var epokens stora folkliga upprorsledare inte fiender till Kalmarunionen. Engelbrekt Engelbrektsson, den svenske frihetshjälten, ville ha sänkta skatter och beskedligare fogdar. Hans lokala frälseförbundna ville att hövitsmännen och fogdarna skulle vara svenskar och inte utlänningar.

Annons
Annons

Unionen stupade på bristande politiskt underlag inom den dåtida överklassen.

Kyrkomännen ville att kungen skulle hålla händerna borta från biskopstillsättningar. För dem, och för alla de rebelliska smålandsbönder och bergsbrukande dalkarlar som vi ideligen möter med yxor och armborst i redogörelser för erans allmogeresningar, var Kalmarunionen inte bara acceptabel utan något i grund och botten bra. Ju färre tullar och ju starkare kunglig handelspolitik gentemot Hansan, desto bättre för dem själva. Unionens verkliga dödgrävare stod inte att finna i deras led utan i aristokratins.

Kort sagt, unionen stupade på bristande politiskt underlag inom den dåtida överklassen. Rikets mäktiga drog åt olika håll. De insåg inte att unionen, såsom den var tänkt att fungera och såsom den i sina bästa stunder också fungerade, var ett projekt som borde syfta till fred och stabilitet, och att detta ändamål borde överordnas allt annat.

Podden Harrisons historiska brott är tillbaka – lyssna på första avsnittet om slaktaren Lasse här:

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons