Annons

Malibu”Malibu” är en supermusikalisk present

Det började med Kendrick Lamars ”To pimp a butterfly” och fortsatte med Kamasi Washingtons ”The Epic”. Nu kommer del tre i en oplanerad trilogi och enligt Andres Lokko är Anderson Paaks ”Malibu” ett älskvärt album med underverk av jazzfunk och soul.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Malibu

Artist
Anderson .Paak
Genre
Soul
Musikbolag
Steel Wool/Border

Betyg: 5 av 6

Kendrick Lamar och D’Angelo gjorde var för sig något väldigt viktigt under 2015. Med varsitt lika makalöst som politiskt album skrev de om regelboken för amerikansk r’n’b och hiphop. I alla fall en viktig del av den.

Kanske än mer för oss som lyssnar än för utövarna. I många år har konsensus – i synnerhet i Stockholm – dikterat att vi bara tycker om hiphop och trap som med skygglappar rusar blint mot framtiden, helst ska den också toppa försäljningslistor.

Vi har ansträngt oss som tusan för att bete oss som hade vi Fetty Wap och valfri Kardashian i baksätet när vi vant cruisar ner mot Venice Beach. Även om destinationen egentligen är East Björkhagen och den ende medpassageraren heter Jan-Erik.

Då gör man också allt i sin makt för att inte verka ”retro”.

Men vem vid sina sunda vätskor skulle få för sig att kalla Kendrick Lamar retro eller bakåtsträvande? Bara för att han använder 1970-talets soul och funk som grund för det han vill säga och gör det på (ännu) ett nytt sätt?

Lamars ”To pimp a butterfly” var så bra att det fortfarande smittar av sig på alla som kan kopplas till albumet. Jazzsaxofonisten Kamasi Washington är ett exempel, 29-årige Anderson Paak från Kalifornen ett annat.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Paak har gjort egna skivor förr, han har befunnit sig i periferin av andras framgångar och omfamnats av Dr. Dre.

Men det är med ”Malibu” han verkligen vågar ta steget fullt ut och göra precis vad han vill, utan eftergifter eller kompromisser.

Med en röst inte helt olik den Kendrick Lamar själv anammar när han påminner mest om James Brown har Paak till synes nästan oförskämt roligt med sina musiker i The Free Nationals, som inkluderar medlemmar ur D’Angelos utmärkta liveorkester.

Man kan tala om hur lekfullheten i Paaks skapande påminner om Prince kring ”Sign o’the times” men egentligen är det orättvist, trots att det är en komplimang.

**Snarare känns det som om Anderson Paak paketerar **sina smittsamma kompositioner som skulle de utgöra en väldigt fri rockdubbel-LP från 1970-talets början.

Ett sådant som, ofta löst baserat på The Beatles ”White album”, resulterade i Todd Rundgrens blåögda soulskivor men som aldrig glömde bort att också leka hejvilt i studion och det långa formatet.
Om än, givetvis, i modern och väldigt smart r’n’b-skepnad.

”Malibu” är en supermusikalisk present som inte avslöjar allt på en gång utan – känns det som i dag – tänker ägna resten av det här ännu så unga året åt att låta oss upptäcka nya lager av idéer och de små, små underverk av jazzfunk och soul som göms långt härinne.

På många vis är det också något av den tredje del i en – högst oplanerad – musikalisk trilogi. Den som började med Kendrick Lamars ”To pimp a butterfly” och fortsatte med Kamasi Washingtons ”The epic”.

”Malibu” är en älskvärd ny installation i en ständigt pågående lektion i hur funkhistoriens regelbok aldrig tänker bli färdigskriven.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons