Annons
Recension

Diktaren i sitt sekel. Artiklar, tillfällesdikter och opublicerade manuskriptMalmberg som kritiskt tidsvittne

Bilden av Bertil Malmberg som en nazianstruken och världsfrånvänd diktare måste revideras. I ett urval texter, främst från åren i München, framstår Malmberg som ett engagerat och kritiskt samtidsvittne.

Under strecket
Publicerad

Diktaren i sitt sekel. Artiklar, tillfällesdikter och opublicerade manuskript

Författare
Malmberg, Bertil
Genre
Övrig

Förlag: AtlantisÖvrigt: Urval: Peter Luthersson och Anders Mortensen | 289 s.

Bertil Malmberg (1889-1958) har en helt egenartad ställning i den svenska 1900-talspoesin. Han debuterade 1908 som en glödande beundrare av Levertin, Heidenstam och hela det svenska nittiotalet, sökte sig efter sin emigration till Tyskland 1917 till kretsen kring Stefan George där man praktiserade en glödande estetisk idealism, gjorde under 1930-talet ett kort besök i Oxfordrörelsens rigoröst syndamedvetna kristendom och blev till slut modernist i den svenska fyrtiotalismens anda.

Malmbergs sicksackande bana i kombination med en självdestruktiv livsföring och ständig beredskap att ompröva gamla positioner har präglat bilden av honom. Det poetiska mästerskapet har aldrig förnekats, men som tänkare och samtidsvittne framstår han ofta som ett barn eller en hypnotiserad.
Ett bra exempel är ”Vem spelade mig?”, det omfattande urval som den svenska modernismens kaplan Bengt Holmqvist gav ut för knappa tjugo år sen. I Holmqvists inledningsessä ter sig Malmberg som ett herrelöst instrument som efter fyrtio års diktande äntligen finner sin mission när han möter Erik Lindegren och övergår till att skriva fri vers.

Annons
Annons

I en annan mening hade Malmberg dock, trots sin förkärlek för bundna former, länge varit modernist. Modernitetsupplevelsen, alienationen, urbaniseringen och rotlösheten - modernistiska teman sedan Baudelaires dagar - är genomgående i hans diktning. När han mot slutet av sin bana avstår från rim och regelbundna strofformer ändrar detta i grunden inte mycket.

Att han som samtidsvittne för det mesta varken var barnslig eller lättsuggererad framgår också av volymen Diktaren i sitt sekel, ett urval artiklar, tillfällesdikter och tidigare opublicerade manuskript som Peter Luthersson och Anders Mortensen har gett ut. Arbetet på att förändra bilden av Malmberg från tyskvänlig, nazismanstruken och världsfrånvänd estetisk idealist till
engagerat och kritiskt tidsvittne inledde Peter Luthersson redan i sin bok ”Svensk litterär modernism” (2002).

I inledningen till det nya urvalet demonsterar redaktörerna effektivt hur bekväma förmodanden lever kvar i litteraturhistorien utan att utsättas för kritisk granskning. Malmbergs andliga hem var den tyska kulturen. Han emigrerade till München mitt under första världskriget och upplevde den kaotiska efterkrigstiden och nazismens första uppsegling.
Ryggraden i ”Diktaren i sitt sekel” utgörs av en lång rad artiklar från Tyskland, de tidigaste från tiden efter första världskriget, de sista från 1953 då Malmberg sedan tjugofem år var tillbaka i Sverige.
Fascinationen ligger, förutom i hans djupa kunskap om mentaliteten och livssättet i det München där han hade levt, i att följa Malmbergs ställningstaganden till alla de omvälvande händelserna i realtid, utan tillgång till historiens facit.

Annons
Annons

På 20-talet ser Malmberg, som länge hade svårt att förlika sig med demokratin, Hitler som en möjlig räddning för Tyskland. Han kommer dock snabbt på andra tankar. En av de intressantaste artiklarna i urvalet är ”Ungdomskulten i Tredje riket”, där han samlar sina argument mot nazismen. Som titeln antyder har en del av dem intresse även i dag. Malmberg kom även att kraftfullt engagera sig mot antisemitismen och judeförföljelserna.

Som effektfull kontrast till Malmberg ställer Luthersson och Mortensen ”kulturradikalismens särskilda mysfarbror” Karl Vennberg. På 30-talet var Vennberg ingen kritiker av nazism och antisemitism, tvärtom medarbetade han i ”Den svenske nationalsocialisten” med kampdikter som senare aldrig uppmärksammats.
I motsats till Malmberg visade Vennberg aldrig någon lust till senare självrannsakan.
Lutherssons och Mortensens poänger är två. Dels att den svenska litteraturforskningens agenda efter andra världskriget sattes av de segrande modernisterna själva, dels att den närläsning som blev allmänt accepterad analysmetod gjorde dikten till form utan mänskligt innehåll - något som passade dem
som gjort politiska felbedömningar bra (detta är inte bara ett svenskt fenomen).

Förutom de samtidskommenterande artiklarna innehåller ”Diktaren i sitt sekel” artiklar, präglade av väsendsfrändskapens djupa förståelse, om diktare som Levertin, Heidenstam, George och Baudelaire, och om litteraturforskare som Klara Johanson och pionjären för den moderna Hölderlinförståelsen, Norbert von Hellingrath. Till det intressantaste hör de många återkomsterna till frågan om diktens förhållande till samtid och politik, där man kan följa de svårigheter som den stora, Malmberg närstående traditionen från romantik och modernism hade i att anpassa sig till en existens i det moderna, kapitalistiska och demokratiska samhället. Och alltsammans framläggs på en något äldre poets underbart smidiga och tankebefrämjande men alls inte motståndsfria prosa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons