Annons
Recension

Som löven i VallombrosaMalörtsbesk Dramatenfest

TRAGISK KOMEDI Efter nästan 20 år kan en ny borgerlighet njuta av språket, kvickheten och nedbrytningen i ”Som löven i Vallombrosa”. Ingen annanstans kan Noréns röntgenbild av våra löjliga livslögner spelas som på Dramaten.

Under strecket
Publicerad

Som löven i Vallombrosa. Av Lars Norén

Foto: ROGER STENBERG

Som löven i Vallombrosa. Av Lars Norén

Foto: ROGER STENBERG
Som löven i Vallombrosa. Av Lars Norén
Som löven i Vallombrosa. Av Lars Norén Foto: ROGER STENBERG

Som löven i Vallombrosa

Genre
Teater

Dramaten, Lilla scenen. Text: Lars Norén. Regi: Vibeke Bjelke. Scenografi: Steffen Aarfing. Medv: Stina Ekblad, Reine Brynolfsson, Ylva Ekblad, Iwar Wiklander, Björn Granath, Johan Holmberg, Marianne Vassbotn Klasson, Hannes Meidal, Hans Klinga.

LÄS MER: Anna Ångströms intervju med regissören Vibeke Bjelke.

Helvetet är när du ser dig själv evigt speglad via andras ögon – det är kontentan av Sartres pjäs ”Stängda dörrar”. Ett Norénskt sommarhus på en skärgårdsö fungerar lika bra som cell – och scen för att spela upp åratal av fastfrusna roller och oförrätter.

Lars Norén skrev ”Som löven i Vallombrosa” 1991 – som en avslutning på sin långa rad borgerliga kvartetter. Efter detta utbrott av omaskerad självbiografi och -äckel börjar han skriva andra, ordknappa och mot sociala orättvisor vända pjäser. ”Vallombrosa” är ett fyra timmar långt, verbalt avskedsfyrverkeri av elegant, malörtsbesk vältalighet.

”Vallombrosa” är ett förvandlingsdrama där allt kastas om, maktpositioner, självklara relationer och sanningar. Stycket är ett veritabelt ekotempel: först och främst bygger texten på Tjechov – ”Måsen” men också ”Körsbärsträdgården” – plus en rad Strindbergsspillror. Titeln är ett citat från Milton, ”Ett förlorat paradis”.

Annons
Annons

Pjäsen skildrar människor vars behov, brister och sår kuggar i varandra som mekaniska, maniska beroenden.

Vibeke Bjelke tolkar texten som en tragisk komedi, istället för tvärtom. Hon stryker under det tjechovska sättet att föra monologer. Hon betonar alla absurda, språkliga vändningar och sätten som rollerna ljuger för sig själva. Tjechov envisades med att kalla sina mörka pjäser för komedier och Bjelkes regi lyckas skapa något sådant – vi genomskådar alla och skrattar år deras patetiska uppblåsta känslosamhet.

”Vallombrosa” är Dramaten. Inte nog med att den handlar om teater – eftersom huvudpersonen Olof ju är en Noréngestalt och rollen Lena är aktris. Texten låter rollerna också tala om teater som fabrik och egoexplosion. Ingenstans kan denna pjäs spelas mer suveränt än här, på en grund av tradition och välartikulerad psykologisk realism.

Då, 1995, var det lätt att bli indignerad över Noréns utlämnande av sin omgivning. Idag, nästan 20 år efteråt, är det biografiska ointressant och kvar står en pjäs om hemlöshet, om rollspel och förluster. Här stavas kärlek makt.

Idag kan en ny borgerlighet njuta av språket, kvickheten och med vilken utsökt förutsägbarhet allt går sönder. Nu ser man hur Norén använder sina två dramatiker på scenen för att gestalta hela sitt liv. Hur minst två personer kallar övergrepp för kärlek.

Ännu fungerar det rika språket som katharsis, som ursinnig rening och röntgenbild av våra löjliga livslögner.

Spelet är Dramatenspecifikt högklassiskt – spetsat med en udd ironi och därför extra njutbart. Stina Ekblad är magnifik som självupptagen skådespelerska som lärt sig mycket av sina roller. Ett retoriskt monster. Reine Brynolfsson är aldrig så bra som när han får spela Norén – och här gör han det ju bokstavligen, som en feg konstnär som söker material. Hannes Meidal gör Norén som ung – eller en ny generation redo att bli exakt som den förra. Oppositionell men alltmer självgod.

Björn Granath förvandlar sin Fredrik från god samarit till asplöv, en kritik av mentalvården om man så vill. Här hittar man en avgrund.

Marianne Vassbotn Klasson gör en strindbergsk Eleonora eller Agnesgestalt som ett kärl för manlig åtrå som dyrkar hennes spröda oförställdhet. Johan Holmberg spelar Gabriel som blir lycklig över att finna det amerikanska som energisk ytlighet. Hans Klinga gör Umberto lagom igenkännlig som kuf. Ylva Ekblad är också hon storartad som mamma åt sin far och alla andra. Iwar Wiklander dör hela tiden storartat njutbart förbannad.

Så blir detta spel om döda själar en Dramatenfest, ett bländverk av skickliga prestationer och fröjdefull färd genom en Norén på väg att byta riktning. Det är på många sätt en rik kväll där man ändå ofta saknar den förfärliga smärtan att leva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons