Annons

”Ta en paus från mamma och hitta ditt eget liv”

Efter att ha flyttat hemifrån bråkar hon och mamman jämt, skriver den 21-åriga dottern, och ofta blir hon sårad av mammans ord. ”Inget av det du beskriver att din mamma gör låter acceptabelt”, svarar Idagsidans psykolog.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

FRÅGA: Jag är 21 år gammal och flyttade hemifrån för ett år sedan. Jag hade en väldigt nära relation med min mamma när jag var yngre, men i samband med att jag träffade min före detta partner började vår relation strula.

Min mamma har alltid lagt sig i och har väldigt mycket åsikter. Det kan gälla allt ifrån studieval till pojkvänner. Jag upplever henne som manipulativ och blir väldigt sårad av saker hon säger till mig när jag inte håller med henne. Hon säger saker som hon vet kommer att såra mig – som att jag är egocentrisk och självupptagen, men även att familjen aldrig bråkar sedan jag flyttade hemifrån.

Vi bråkar ofta. Alldeles för ofta och vår relation tar oerhört mycket energi. Kruxet är att när jag och mamma bråkar dras hela familjen in (alltifrån pappa till syskon och morföräldrar).

Jag upplever att hon ofta förminskar mig. Då blir jag vrålarg, skriker något dumt och lägger sedan på luren. Hon kan aldrig be om ursäkt eller ta ett nej. Det gör alltid jag.

Ibland vägrar jag svara i telefon och då ringer hon 60 gånger på några dagar. Det känns inte sunt. Jag har föreslagit familjeterapi, men det vill hon inte.

Annons
Annons

Jag känner att jag behöver en paus från mamma (och därmed tyvärr min övriga familj också) – för att kunna landa i mig själv, men även för att jag hoppas kunna rädda relationen i framtiden.

Vad ska jag göra?

Vilsen 21-åring

SVAR: Tack för din mejlfråga! Det är alltid roligt med ungdomar som längtar efter förbättring och förändring och som också söker hjälp för att få det på det sätt de behöver.

Relationen till din mamma låter besvärlig och energikrävande. Jag uppfattar det som att du behöver frigöra dig från de mycket starka band ni haft mellan er, men när du försökt/försöker med detta blir din mamma provocerad och agerar ut sina känslor.

Vi behöver alla vid en viss punkt i våra liv – oftast som tonåringar – frigöra oss från våra föräldrar för att hitta våra egna liv. Gör vi inte det är risken stor att vi fortsätter leva som barn om än i vuxna kroppar. Med det menar jag att vi är vuxna men att vi inte konfronterat oss själva med hur vi vill ha det i våra liv.

Är vi inte separerade – och det handlar inte bara om att flytta hemifrån rent fysiskt – är sannolikheten stor att vi omedvetet kopierar våra föräldrars liv utan att ta ställning till hur just vi vill ha det. Detta kan gälla allt från små saker som gardinsmak, till större saker som studieval och val av partner.

Som tonåringar längtar nog alla efter sitt eget liv och kan känna sig både nyfikna och lite rädda vid tanken på hur livet ska gestalta sig. Då är det viktigt att de närmaste vuxna förmår uppmuntra sina barn att prova sina egna vingar på alla möjliga sätt.

Att våga sig bortom de bekvämlighetzoner som livet som barn innehållit är givande och utvecklande. Då behövs vuxna som ger glada tillrop inför det som tonåringen kommer på och vill prova.

Annons
Annons

Hur denna separationsprocess ser ut är väldigt olika och beror på hur man själv är som person, hur föräldern är och hur banden mellan förälder och barn ser ut.

Är föräldern själv separerad och vuxen med tilltro till livet och dess möjligheter underlättas det för tonåringen. Om föräldern har ett bra eget liv med intressen och utvecklande aktiviteter känns inte tonåringens frigörelse som ett hot mot den vuxnes liv. Till skillnad från den förälder som byggt upp sitt eget liv kring barnen och deras aktiviteter och intressen. Den föräldern kan sannolikt på olika sätt, mer eller mindre medvetet, förhindra att den unga frigör sig. "För vad ska det då bli av mig", kan föräldern tänka.

Att man har starka band sinsemellan måste inte alls innebära att frigörelsen blir svår. Fast så är det i ditt fall. Bråken med din mamma började när du fick en pojkvän. Kanske kände hon sig hotad av din relation till honom, kanske blev hon rädd att ert band skulle komma att försvagas och förändras och det mäktade hon inte med. Istället, och i sin oro och rädsla, blir hon manipulativ och elak mot dig.

Varför dras hela familjen in när ni bråkar? Bjuder mamma in dem genom att prata med dem och tvinga dem att välja hennes sida? Finns det ingen som förstår dig och ditt behov av ett eget friskt och sunt liv? Upplever du att din mamma har de andra under sin kontroll? Finns det någon i familjen som du kan prata med på tu man hand och be om hjälp av?

Inget av det du beskriver att din mamma gör låter acceptabelt.

Poängen med en paus är att ge dig lite andrum och utrymme att hitta bra trådar till ett eget liv.

Du behöver få utveckla ditt eget liv. Om enda möjligheten till det är en paus från mamma så kanske det får bli så ett tag. Jag hoppas innerligt att du har andra personer i din närhet som du tycker om och litar på. Du behöver stöd från andra om du ett tag tar avstånd från familjen.

Dessvärre gör inte ett avståndstagande från familjen att problematiken som du beskriver den upphör. Poängen med en paus är att ge dig lite andrum och utrymme att hitta bra trådar till ett eget liv – som du vill ha det – och utan inblandning från din mamma.

Börja med att bestämma dig för en tids konstruktiv paus. Det är säkert bra om du informerar din mamma om det. Kanske genom ett väl formulerat brev där du beskriver hur du känner och vad du behöver. Tänk också igenom vem i din familj som du ändå skulle kunna tänkas få stöd från.

Fatta mod och stå på dig!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons