Hasse Alfredson och Tage Danielsson redo att kasta paj 1967.
Hasse Alfredson och Tage Danielsson redo att kasta paj 1967. Foto: Aftonbladet/TT

Mammas och pappas skratt smittar fortfarande

I teorin åldras humor aldrig väl. Däremot har den en tendens att göra det alldeles utmärkt i praktiken konstaterar Andres Lokko med anledning av den nya Hasse och Tage-filmen.

Publicerad

I en essä för The New Yorker 2008 (”Dead man laughing”) rannsakar den brittiska författaren Zadie Smith sin egen relation till humor genom sin pappas passionerade kärlek till Monty Python och den av livet så ansatte brittiske komikern Tony Hancock.

Den ögonblickliga reaktionen – alltså skrattet – fungerar som den enda värdemätare humor egentligen behöver. Humor som konstform blir undantagslöst recenserad i realtid och kräver, rent historiskt, sällan utrymme för eftertanke. Skrattar mottagaren så är humoristens uppdrag utfört. Vad någon långt senare anser om varför man brast ut i skratt är fullständigt egalt. Men vad Zadie Smith utforskar är sanningshalten i humorns ursprungliga funktioner. Vad skrattar vi egentligen åt när vi i vuxen ålder återser de komiker vi växte upp med? De som formade vad vi kanske fortfarande tycker är roligt. Och hur skrattar vi?

Annons

Det finns betydligt fler än fyra nyanser av fniss. Smith beskriver hur hennes pappa tvingades titta på samtliga existerande Monty Python-produktioner så ofta att hon och hennes syskon lärde sig dem utantill, ibland innan de ens förstod innebörden.

Hasse Alfredson och Tage Danielsson i Svenska Ords skrivarstuga i Vita bergen 1969.
Hasse Alfredson och Tage Danielsson i Svenska Ords skrivarstuga i Vita bergen 1969. Foto: Nordisk film

Humor är inte bara det som sker sekunderna innan vi skrattar. I Jane Magnussons bioaktuella film om Hasse Alfredson och Tage Danielsson, ”Hasse & Tage: en kärlekshistoria”, är sökandet efter just vad detta kan vara centralt, kanske till och med mer än humorduons livslånga bromans. Hur den humor som formade vår uppväxt fortsätter att påverka oss, vem som introducerar den för oss och varför, hur vi eventuellt försöker göra uppror mot den indoktrineringen och ändå inte kan fly från präglingen i livets tidigaste skede.

Annons

Jag har själv, som medlem i den – i alla fall för stunden – vilande humorgruppen Killinggänget, alltid accepterat att humor, likt fisk och mejeriprodukter, är en färskvara. Den ska nästan inte åldras väl, helst befinna sig i ett absolut nu för att smått omgående ersättas av yngre komiker som levererar nya skämt, gärna på den äldre komike(r)ns bekostnad. ”Det där är helt enkelt inte roligt längre”.

När Killinggängets tv-serie ”NileCity 105,6 ”(från 1995) härom sommaren reprisvisades i Sveriges Television var det väldigt tillfredsställande att läsa vad som skrevs om den på, i synnerhet, Twitter. En massa personer i mer eller mindre min egen ålder skrev nästan undantagslöst ”det håller fortfarande!” och ”roligare än så här blir det inte!” medan minst lika många betydligt yngre istället skrev ”mamma och pappa tvingar mig just nu att titta på nån jävla 90-talsserie som är astöntig!” och ”åh, gud vad skämmigt – mamma viker sig av skratt i soffan, jag fattar ingenting!”. Det är så jag inbillar mig att det ska fungera. Men jag är verkligen inte säker på om jag har rätt i det.

Resultatet av pajkastningen.
Resultatet av pajkastningen. Foto: Torbjörn Andersson/TT
Annons

Hasse och Tage – och allt det som ingick under paraplyet som utgjordes av deras aktiebolag Svenska Ord – har, ur ett rent humorperspektiv, åldrats lika illa som någon annan humor. Komiken är fylld av obegripligheter som kupletter, limerickar, svårt tidsbunden namedropping av i dag bortglömda politiker, skådespelare och kändisar samt ett evinnerligt ordvitsande. När man tar del av deras livsverk i Magnussons film framstår Hasse och Tage ofta som dubbel-nostalgiska. Vi som ser filmen om dem kan, beroende av ålder och kanske också ideologisk åskådning, känna en nostalgi för en svunnen era, en tid vi knappt hann uppleva. Man skrattar av igenkänning, av varma känslor, för att vi, likt Zadie Smith, minns eller i alla fall vet hur våra egna föräldrar och morföräldrar älskade detta, hur de alltid ställde fram finskålen med bridge-blandning när ”Att angöra en brygga” ännu en gång skulle visas på tv.

Hasse och Tage framför skrivarstugan.
Hasse och Tage framför skrivarstugan. Foto: M Newman/TT

Den andra delen, som gör upplevelsen just dubbel-nostalgisk, är hur humorduon redan från första stund byggde en tillbakablickande humorvärld. Ser eller lyssnar man på de sisådär tjugo första åren av deras digra produktion beter den sig som om det sena 1950-talets popkulturella revolution fortfarande inte hade inträffat. Födda 1931 respektive 1928 var de precis bara lite för gamla för att Little Richard och Elvis Presley skulle förändra deras liv i grunden.

Annons

De var redan old school, en bit vid sidan av revolutionens zeitgeist. Samtidigt som The Staple Singers, Lennon och Dylan förenade pop och politik tonsatte Hasse och Tage allt de företog sig med uråldrigt allsångsvänlig music hall, vänlig vokaljazz, kupletter och folkvisor. Det hindrade dem inte på något vis att engagera sig precis lika djupt politiskt i medborgarrättsrörelsen, Amnesty International, mot Vietnamkriget och, senare, kring miljöfrågor och kärnkraftsomröstningen. Men det vi blir nostalgiska över med Hasse och Tage i dag omgavs av ett nostalgiskt skimmer och uppsåt redan i stunden det skapades.

Framför Dramaten 1972.
Framför Dramaten 1972. Foto: Aftonbladet/TT
Annons

Jag märker hur jag inte är säker på riktigt varför jag skrattar åt deras skämt, men skrattar gör jag. Fnissar jag åt det torftiga i att man faktiskt tyckte detta var det roligaste (”Roooooger Mooooore!”) som gick att uppleva? Skrattar jag av igenkänning för att min mamma och pappa kiknade av skratt i tv-soffan i Jakobsberg? Eller är det på allvar alltjämt genuint kul med Lindeman-improvisationer och den nästan post-moderna slapsticken i ”Picassos äventyr”? Jag är inte riktigt kapabel att avgöra det. Som någon slags dokumenterad humorist borde jag ju ha en kristallklar teori om komedins mekanik. Men den hemska, nästan oförlåtliga, sanningen är att de här känslorna är omöjliga att separera från varandra.

Givetvis önskar jag att det fanns ett objektivt vetenskapligt verktyg som med kirurgisk precision förklarar distinktionerna mellan de olika skälen till att man brister ut i skratt. Jag vill ju kunna säga ”nej, det där skämtet föranledde vad forskarna kallar ett sämre skratt eftersom det var sentimentalt betingat och således ej roligt”.

I fallet Hasse och Tage uppstår det 2019 en symbios av så många faktorer och de bara blir fler för varje år som går sedan upphovsmännens frånfällen. Allting flyter ihop till en komplex helhet där tiden de verkade i, det politiska motståndet de erbjöd och deras så ständiga närvaro under min egen uppväxt inte är möjlig att betrakta med kliniskt nykter kritikerblick. Det finns något väldigt fint och förtröstansfullt i den insikten.

Hasse Alfredson och Tage Danielsson i Svenska Ords skrivarstuga i Vita bergen 1969.

Foto: Nordisk film Bild 1 av 4

Resultatet av pajkastningen.

Foto: Torbjörn Andersson/TT Bild 2 av 4

Hasse och Tage framför skrivarstugan.

Foto: M Newman/TT Bild 3 av 4

Framför Dramaten 1972.

Foto: Aftonbladet/TT Bild 4 av 4