Annons
Krönika

Elisabet Andersson:Män, män, män – nej, det funkar inte i musei-Sverige 2017

Kieran Long, ny chef för Arkdes, planerar bland annat en stor utställning om Sigurd Lewerentz. På bilden Markuskyrkan i Björkhagen, ritad Lewerentz.
Kieran Long, ny chef för Arkdes, planerar bland annat en stor utställning om Sigurd Lewerentz. På bilden Markuskyrkan i Björkhagen, ritad Lewerentz. Foto: Claudio Bresciani/TT och Jurek Holzer

Bara män på scen. Bara manliga stjärnor som lyfts upp ur historien.
Kieran Long, ny chef på Arkdes, smittar med sin entusiasm och kunskap, men behöver kanske en kurs i genustänk.

Under strecket
Publicerad

Stämningen var hög när Kieran Long häromdagen presenterade de kommande årens utställningsprogram på Arkdes. Äntligen har arkitektur- och designmuseet fått en chef som både har ett internationellt kontaktnät och en blick för museets fantastiska samlingar, ”a wonderful collection”.

Det var lätt att ryckas med när den nye chefen, rekryterad från Victoria & Albert Museum i London, talade inför en fullsatt hörsal på Skeppsholmen. Vi har garanterat spännande utställningar att se fram emot, bland annat om brännande frågor som antiterrordesign, moskébyggen och teknologins påverkan på våra stadsmiljöer.

Kieran Long har helt klart ambitioner; nu ska Arkdes bli ett museum mitt i samtiden. Så varför var det bara män på scen?

Museichefen lämnade först över till curatorn Rory Hyde, influgen från London. Efter honom kom arkitekten Pedro Ignacio Alonso från Chile, med fantastiska bilder av betongelement som flög genom luften. Sedan var det dags för intendenten Johan Örn att presentera planerna på en stor utställning om Sigurd Lewerentz.

Annons
Annons

Satsningen på Lewerentz är både väntad och efterlängtad. Internationellt talas det om en Lewerentz-hype; den svenske arkitekten som bland annat ritat Markuskyrkan i Björkhagen och Uppståndelsekapellet på Skogskyrkogården inspirerar arkitekter världen över.

Förhoppningsvis kan utställningen få en bred allmänhet att upptäcka Lewerentz märkvärdiga byggnader.

Det är underbart med en auktoritet som Kieran Long, som kommer utifrån och talar så engagerat om den svenska arkitekturen. Men varför hör jag bara Kieran Long namnge manliga hjältar ur historien? Han nämner storheter som Gunnar Asplund, Bengt Lindroos och Sune Lindström fram till dagens Johan Celsing och Tham & Videgård, och för mitt inre ser jag hur kompetenta kvinnor med vita handskar (återigen) ska lyfta fram manliga geniers alster.

Visst är arkitekturhistorien manlig. Det var först på 1920-talet som kvinnor fick tillträde till arkitektutbildningen på KTH. Och byggsektorn, där arkitekterna verkar, är fortfarande en grabbig värld.

Desto viktigare då att en statlig institution som Arkdes är uppmärksam på frågan om kvinnlig representation, och inte kör på i manliga hjulspår. Den som går in på museets hemsida möts nu av en enkönad ledningsgrupp och Kieran Longs första programpresentation blev en onödigt manlig affär.

Har ingen upplyst honom om att detta inte funkar i Sverige?

Det är utmärkt att svenskt kulturliv får internationella chefer. Det behöver vi. Men möjligen behöver de museichefer som rekryteras från utlandet en kurs i svensk samhällskunskap, med grunderna i allt från offentlighetsprincip till genustänk.

Annons
Annons

Vad ger staten egentligen för stöd till de personer som rekryteras från utlandet och placeras som myndighetschefer på svenska institutioner? Efter turbulensen under Marta Kuzma på Konsthögskolan, missnöjet med Berndt Arell på Nationalmuseum och David Elliots svårigheter på Moderna museet i början av 2000-talet anar man att vägledningen kunde vara bättre.

Jag har alltid varit övertygad om att Arkdes, som de senaste åren varit både nedläggningshotat och på väg att slukas av grannen Moderna, är en viktig institution. Genom museet kan arkitekturhistorien bli en resonansbotten för hur vi bygger i dag. Det finns så många frågor kring kvalitet som Arkdes kan lyfta och fördjupa. Men om museet ska vara relevant får det inte uppfattas som omodernt och unket.

Nu får vi hoppas att Kieran Long tar in en kvinna i sin ledningsgrupp, och att han fortsätter att med smittande entusiasm utforska vår arkitektur.

Det är lätt att tro att exceptionella Léonie Geisendorf, skolad hos Le Corbusier, var det enda kvinnliga ljuset i svensk 1900-talsarkitektur. Men här finns ju namn som landskapsarkitekten Ulla Molin, för att inte tala om Ingeborg Hammarskjöld-Reiz som arbetade så föredömligt med människors vardagsmiljöer. Och det unga arkitektkontor som satt det mest pregnanta avtrycket i Stockholms nutida stadsbild – med paviljongerna på Strömkajen – är ju Marge, grundat 2002 av fyra kvinnor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons