Annons
Kommentar

Sofia Lilly Jönsson:Man ska inte behöva känna sig dum i mötet med kyrkan

Östra Ryds kyrka.
Östra Ryds kyrka. Foto: Jennifer Dysell

Min artikel om Svenska kyrkans tweet med en lysten Jesus som såg fram emot tacofredag, drog igång en seglivad och småskuren debatt i kyrkan. Tycker Ola Sigurdson med flera fortfarande att det är en bra idé att skoja bort frågan om vad landets största samfund kommunicerar?

Under strecket
Publicerad

Nyligen var jag med på en högtidligare gudstjänst. Efter ett antal moment vände sig mannen bredvid mig åt sidan och viskade urskuldande: ”Det är svårt ibland att veta när man ska stå upp och sitta ner.”

När jag skrev om Svenska kyrkans skakiga kommunikationsarbete som kulminerade i höstas i tweeten med en lysten Jesus som såg fram emot tacofredag (SvD 30/10) tänkte jag på sådana som den mannen. Många svenskar har en livslång relation till kyrkan genom dopet, konfirmationen, julmusiken, diakonin, familjens riter i kyrkans hägn; allt det som är folkkyrka fastän modernismen reducerat tankefiguren om tron till en ja/nej-fråga.

Men de flesta har inte gått grundkursen. De har inte jobbat i församling. De har inte pluggat liturgi och kyrkohistoria. De vet inte varför man står upp under lovsången och evangelieläsningen och det sitter inte i kroppen som på en som går varje vecka.

Dessa människor ska inte behöva känna sig dumma i mötet med kyrkan. Det är kyrkan som ska förklara riktigt. Och människor har rätt att tas på allvar av kyrkan där de möter den, vilket allt oftare är i medierna. Min kritik gällde inte huruvida kyrkan får visa humor eller inte. Jag såg tacotweeten i ett större sammanhang där Svenska kyrkans mediearbete allt oftare riskerar att segla iväg från kyrkans liv och lära.

Annons
Annons

Artikeln drog igång en seglivad och småskuren debatt i kyrkan, från Kyrkans Tidnings ledarskribent Jonas Lindberg som tog min ståndpunkt (9/11) men utan att nämna mig eller min text, och Maria Küchen som lyckades skriva en hel krönika som polemiserade mot min artikel utan att hänvisa till den (Dagen 8/11), till hånfulla facebookväggar hos kyrkans anställda.

När Kyrkans Tidning igen tar upp #tacofredag, nu i en intervju med professorn i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet, Ola Sigurdson, med anledning av att han snart kommer ut med en bok i tre band om humor och teologi, tycker han inte att det var så farligt.

”Twitter lämpar väl sig för underhållning. Det finns inte så mycket mer man får plats med. Så det verkar väl helt rimligt att lägga ut något sådant. Och föra teologiska diskussioner på andra ställen. Det finns en anledning till att jag skriver ett trebandsverk om detta och inte tweetar mina åsikter om humor.”

Jaha – där fick jag. Nu valsas Sigurdsons svar runt som bevis mot den där kulturskribenten som alltid ska ha så jävla rätt.

Från dem som försvarar sina kyrkliga privilegier förväntas inget annat. Men tycker Ola Sigurdson verkligen att god teologi ska vara förbehållen nördarna? Det förvånar mig. Jag har uppfattat honom som en teolog som tar teologi på större allvar än så.

Annons
Annons

Twitter är på riktigt för dem som är där. Alla läser inte tre band om religion och humor. Det är förstås anledningen till att tanken att twitter ”lämpar sig för underhållning” är mycket ogenomtänkt. Men frågan om kyrkans sätt att tala är viktig av flera skäl.

Just nu söker Svenska kyrkan en gruppledare för sociala medier. Man ska kunna twittra, fejsbooka och instagramma, men krav på teologisk kunskap och kyrklig förankring är det tunt med i annonsen. Arbetsgivaren nöjer sig faktiskt med en önskan: ”Det är önskvärt att du har god kännedom om Svenska kyrkan och delar våra värderingar.”

”Värderingar” har allt oftare fått ersätta det som egentligen styr Svenska kyrkan, nämligen bekännelsen.

Jag läser i Gabriel Byströms intressanta bok om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern, ”Med Guds hjälp” (Ordfront 2017), att talet om kyrkans värderingar används med framgång också i dessa länder. Det fungerar fint som kodord att fylla med innehåll mot homosexuella, judar, eller vilka man nu vill markera mot.

Tycker Ola Sigurdson med flera fortfarande att det är en bra idé att skoja bort frågan om vad landets i särklass största samfund kommunicerar? Själv kan jag hålla mig för skratt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons