Stjärnfilosofen Amia Srinivasan
Stjärnfilosofen Amia Srinivasan Foto: Keiko Ikeuchi, Tim Xinhua Illustration: Staffan Löwstedt

”Man ska inte vara slav under expertisen”

Experterna måste kunna visa upp sina modeller för coronahanteringen så att allmänheten kan hålla politikerna ansvariga. Det säger stjärnfilosofen Amia Srinivasan i SvD:s intervjuserie med intellektuella.

Publicerad

Jag har stämt träff med en av världens främsta tänkare, filosofen Amia Srinivasan, för att prata om coronapandemin.

Som den första kvinnan och den yngsta personen någonsin fick hon i år Chicheleprofessuren i politisk filosofi vid Oxfords universitet, en av de mest prestigefyllda akademiska titlarna i den engelskspråkiga världen.

Vi ska ses hemma hos henne i Oxford, där jag själv slutför min doktorsavhandling om politisk legitimitet. Det är några dagar före den stora nedstängningen, så det är fortfarande tillåtet att träffa människor och att gå ut för annat än att motionera och köpa förnödenheter.

Det kommer att bli dödssiffror när det här är över, men jag tror att de inte ens kommer att vara i närheten av att fånga lidandet.

Men när jag vaknar på morgonen har jag ont i halsen, och i enlighet med den brittiska regeringens riktlinjer måste jag stanna hemma i åtminstone en vecka.

Jag blickar ut över ett öde Wolfson college, en gång grundat av Amia Srinivasans företrädare, filosofen Isaiah Berlin. De höga stenmurarnas portar runt om i staden har börjat låsas för att undvika att smittan sprids mellan universitetsbyggnaderna.

Just som jag ska skriva och fråga om vi kan ta samtalet över telefon i stället får jag ett meddelande från Amia: hon sitter också isolerad.

Det sägs att Shakespeare skrev ”Antonius och Cleopatra”, ”Macbeth”, och ”Kung Lear” när han satt i karantän under pesten. Hur hanterar du isoleringen? Kan du arbeta? Eller är du för oroad?

– Jag känner mig oerhört lyckligt lottad. Inte nog med att jag har det tillräckligt gott ställt för att klara mig, jag har också ett jobb som låter mig arbeta hemifrån, mitt immunförsvar fungerar felfritt och jag tycker faktiskt ganska mycket om att vara isolerad. Det gör mig plågsamt medveten om alla de som har enorma problem med sin isolering eftersom de är ensamma, sjuka och rädda eller bekymrade över mat och pengar. Och så är jag orolig för alla som måste fortsätta arbeta och smörja ekonomins kugghjul. Det kommer att bli dödssiffror när det här är över, men jag tror att de inte ens kommer att vara i närheten av att fånga lidandet.

Annons

Hur ska man förstå den här krisen?

– Pandemin blottar en kris som pågick redan före utbrottet. Man prioriterar ekonomisk tillväxt över allt annat, det finns en fullständig politisk acceptans för skenande socioekonomiska ojämlikheter och en hierarkisk syn på vems liv som betyder något. Redan existerande socioekonomiska ojämlikheter kommer att multiplicera skadorna som orsakas av utbrottet. Så jag är orolig för att en pandemi, precis som en rymdinvasion i en katastroffilm, får människor att säga ”vi kan alla samlas kring det här, alla våra olikheter, skillnader, och småaktiga klagomål kan läggas åt sidan”. Men det är feltänkt eftersom skadefördelningen är fullständigt ojämlik. De som kommer att drabbas hårdast av viruset är redan värst drabbade i andra avseenden. Huruvida det är en kris i något slags objektiv eller vetenskaplig mening är en fråga som jag lämnar till epidemiologerna.

Gatorna i London gapar tomma efter att premiärminister Boris Johnson stängt ner Storbritannien för att förhindra spridningen av corona.
Gatorna i London gapar tomma efter att premiärminister Boris Johnson stängt ner Storbritannien för att förhindra spridningen av corona. Foto: Peter MacDiarmid/Shutterstock/TT
Annons

Apropå epidemiologer pågår en debatt i Sverige om hur vi ska förhålla oss till deras expertis. Dels finns det framstående personer som ifrågasätter den svenska krishanteringen, dels menar andra att vi måste lita på regeringen och Folkhälsomyndigheten för att inte underminera tilliten till våra institutioner. Vilken sida befinner du dig på?

– Ah, expertisdiskursen. Det är otroligt svårt att få den rätt. Det har funnits, mest uppenbart och tydligt i klimatfrågan, ett underskott av politisk hörsamhet gentemot expertisen. Och det underskottet vill jag inte bidra till. Men det betyder inte att man ska vara en slav under statens expertis. Vi har inte experter bara för att de ska skänka oss sina rekommendationer från ovan – de ska också kunna visa upp sina modeller och förklara hur de resonerar. Att den brittiska regeringen inte har berättat för oss vilken modell de faktiskt använder är oroväckande. Om vi fick se den skulle vi få beräkningar om hur många människor som kommer att dö beroende på vilka åtgärder som görs eller inte görs. Allmänheten måste ha den informationen för att åtminstone kunna hålla politikerna demokratiskt ansvariga, och för att modellen ska kunna bli utvärderad av omvärldens epidemiologer.

Annons

Expertis är inte detsamma som hemlighetsmakeri med andra ord?

– Exakt! Dessutom finns det grundläggande värderingsval att göra när man går från modell till policy. Ett uppenbart exempel är vilken risknivå som är acceptabel, och vilka kostnader i människoliv som är försvarbara. Det är normativa frågor, och för normativa frågor tror jag inte att det finns någon expertis. Mina år av filosofisk träning gör mig inte bättre lämpad än min farmor att svara på dem. Hur fungerar beslutsfattandet i Sverige?

Det är epidemiologerna på Folkhälsomyndigheten som tar täten.

– Har de visat sina modeller?

De har sagt att Storbritannien är en förebild (det var alltså innan Storbritannien bestämde sig för en ny, hårdare strategi, reds anm). Och precis som här går kritiken ut på att inte tillräckligt görs. Samtidigt kan vi se i den andra änden av skalan att det finns länder som genomför närmast auktoritära åtgärder.

– När det började komma rapporter från Kina och det fortfarande var väldigt osäkert hur viruset skulle spridas var min första tanke att det här är en fruktansvärd gudagåva till auktoritära ledare. För tal om kriser, och särskilt hälsokriser, legitimerar ofta långtgående statlig kontroll och övervakning. Nu tänker jag på hur situationen blottlägger olika staters inneboende natur. I princip finns det en uppsättning jämförelsefall nu, eller hur? Singapore genomför auktoritära åtgärder med en ”mjuk touch”, exempelvis får man människor att rapportera sin kroppstemperatur flera gånger om dagen. Det är något annat än Donald Trumps främlingsfientliga, isolationistiska och fullständigt meningslösa gränsstängning. Och det är i sin tur olikt det som sker i Sydkorea, där man hittills visat upp ett liberalt och demokratiskt förhållningssätt till pandemin.

Annons
Donald Trump har tillfälligt stängt gränserna till USA.
Donald Trump har tillfälligt stängt gränserna till USA. Foto: Oliver Contreras/TT

Vi har pratat en del om Storbritannien. Men du tog din kandidatexamen på Yale, bor stora delar av året i USA, och har familj där. Kan pandemin lära oss någonting om läget där också?

– Jag tror att den har visat för människor som kanske inte insåg det tidigare vilken misslyckad stat USA är. Det finns en ökande medvetenhet kring hur avsaknaden av välfärdssystem, betald sjukledighet, anständiga minimilöner, allmännyttiga bostäder … faktiskt gör vissa grupper – utan att det är deras fel – väldigt sårbara på ett sätt som också skadar alla andra. Det är ett väldigt oamerikanskt sätt att tänka på. Amerikaner tycks generellt sett tro att det sociala livet är ett nollsummespel. Det börjar nog förändras nu, människor pratar om saker som att sjuka arbetare i matindustrin riskerar att sprida smittan genom försörjningskedjan. Det kan finnas ett slags hopp i det, i känslan av att staten är frånvarande, att den sprider sig, och i insikten om att staten misslyckas med att göra vad alla ser som ett absolut minimum: att skydda människor i en kris. Men kanske är jag alltför optimistisk. Helt säkert beror det på hur länge virusutbrottet varar. Och var dödssiffrorna landar.

Ja, efter terrorattackerna den 11 september 2001 införde många länder lagar som möjliggjorde en kolossalt utökad övervakningsapparat. Även om det kanske inte är den huvudsakliga oron i det här skedet finns det en risk att många av de extraordinära åtgärderna blir kvar när utbrottet är över. 

– Jag har också tänkt på det. Att vi kommer att ta med oss helt fel lärdomar och att det införs massvis med lagstiftning som bara handlar om att kontrollera och spåra medborgarna. Och som överhuvudtaget inte tar itu med de grundläggande faktorerna som gör människor oproportionerligt sårbara. Precis det du sa om 11 september är nog det jag är mest orolig för. Det är mardrömsscenariot, och jag tror inte att det ligger särskilt långt borta. Det är därför vi behöver problematisera krisdiskursen. Och det är därför vi måste tänka på virusutbrottet som något som blottar en kris som pågått länge, inte en kris som just har börjat.

Gatorna i London gapar tomma efter att premiärminister Boris Johnson stängt ner Storbritannien för att förhindra spridningen av corona.

Foto: Peter MacDiarmid/Shutterstock/TTBild 1 av 2

Donald Trump har tillfälligt stängt gränserna till USA.

Foto: Oliver Contreras/TTBild 2 av 2