Annons

Man ska visst gråta över spilld mjölk

En dam på 700 kilo som slår klackarna i taket inför åsynen av grönbetet.
En dam på 700 kilo som slår klackarna i taket inför åsynen av grönbetet. Foto: Tove Lifvendahl
Under strecket
Publicerad

Det ska fan vara bonde, var min tanke efter att ha läst ”Spilld mjölk” som gavs ut år 2015, skriven av mjölkbonden Malin Sundin och en anonym lantbrukare, vars båda livsöden är grunden för berättelsen. Och siffrorna bekräftar tanken. Samma år lade 272 mjölkgårdar ner, 2016 ytterligare 275. Det är ingen svacka, utan en tydlig trend.

Fjolåret blev en skräckupplevelse för många bönder, som tvingades köa i förtvivlan för att nödslakta sina djur på grund av torkan. Vad som händer i en ekvation med flera års låga mjölkpriser och högre priser på foder och halm kan en vaken lågstadieunge förklara.

Idag har jag firat våren och Sveriges öppna landskap genom att besöka ett kosläpp. Det är ett välskött lantbruk inom Arla med ett 60-tal mjölkkor och ett hundratal ungdjur. Djuren mår bra och köttet smakar gott.

Kosläpp har kommit att bli något av en folkfest; på samma sätt som man samlas runt en majbrasa på valborgsmässoafton, far gärna folk långa vägar för att vara med när kossorna möter våren och beteshagarna igen efter vintervistet inomhus. Och liksom elden griper tag i ens inre urmänniska på samma sätt som havet och skogen kan göra, är det en sann muntration att se ystra kor komma farandes med juvren slängande, slå krumsprång och fälla upp svansarna och så att säga lufta hela härligheten. Jag vet inte om det är ett slags däggdjurens gemenskap som uppstår, men mungiporna far uppåt av sig själva på alla tvåfota betraktare.

Annons
Annons

Tyvärr har andra valt att ställa in. Hat och hot från djurrättsaktivister har fått bönder att avstå från att göra tillfället öppet för utomstående. Även i Danmark har bönder hoppat av sedan en vegangrupp via sin Facebook-sida ut berättade att de skulle iscensätta protestaktioner på fyra ekologiska mjölkgårdar vid utsläppningen av korna på vårbete. Det är inte svårt att förstå böndernas reaktion. De flesta lever på samma gård som sina djur, så en aktion vid kornas boende blir samtidigt ett intrång på böndernas hem där de bor med sina familjer.

Och den som vill lägga ner svensk mjölk- och köttproduktion föreslår inga små förändringar av samhället. Det är förvisso färre verksamma i jordbruket idag, på bara 30 år har mängden heltidsjordbruk halverats. Men det fanns år 2015 runt 16 000 heltidsbönder, och det skulle märkas om de jobben försvann.

De flesta svenskar är sannolikt inte beredda att bli veganer, så en nedläggning av mjölk- och köttproduktionen här, som för övrigt har bland de högsta kraven i världen på sig, skulle leda till ett ökat importbehov. En sådan utveckling påverkar dessutom frågan om svensk krisberedskap.

Ett Sverige utan bönder och deras djur skulle också vara radikalt annorlunda rent utseendemässigt. De öppna landskapen som barnen med Ulf Lundells ord sjunger om på skolavslutningarna, och som pryder svenska semestervykort, skulle inte bli kvar. På kort tid växer landskapet igen när det inte betas eller slås.

Samhällen ska förändras. Den internationella tillvaron gör att vi har anledning att ännu mer fundera över komparativa fördelar. Den svarta svenska nationaldryckens grundråvara har vi inte tillräckliga förutsättningar till att tillverka här. Kaffebönsodling är helt enkelt inte vår stora styrka. Men det gäller att tänka flera gånger när man lägger om kursen. Somliga förändringar är irreversibla. Och konsekvenserna av att med olika argument och medel driva svensk mjölk- och köttproduktion att lägga ner vore på så många sätt förfärliga. Den spillda mjölken finge många, rätteligen, att gråta.

Detta är Tove Lifvendahls brev. Få brevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons