Annons

”Många mammor skäms – särskilt när de väntar barn”

Nyblivna mammor med ätstörningar går under radarn – delvis för att de kan vara skickliga på att dölja beteendet. Mödra- och barnhälsovården samarbetar med ätstörningsvården i Landstinget Dalarna för att hjälpa mammor med problem. Konkreta frågor, som ställs om och om igen, är en väg mot förändring.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Vägandet hos mödravården kan trigga slumrande sjukdomsmönster hos mammor. ”Många får en kris när barnet väl är ute”, säger psykologen Anna Kinnander. Illustration: SvD

Foto: Lise Åserud/TT Bild 1 av 2

Att hjälpa mammor med ätstörningar är en process. Det menar Anna Kinnander, psykolog, Åsa Wiking, samordningsbarnmorska på mödrahälsovården i Dalarna och Anna Berg, samordnare och vårdutvecklare av barnhälsovården i Dalarna.

Foto: Anna Ehn Bild 2 av 2

Vägandet hos mödravården kan trigga slumrande sjukdomsmönster hos mammor. ”Många får en kris när barnet väl är ute”, säger psykologen Anna Kinnander. Illustration: SvD

Foto: Lise Åserud/TT Bild 1 av 1
Vägandet hos mödravården kan trigga slumrande sjukdomsmönster hos mammor. ”Många får en kris när barnet väl är ute”, säger psykologen Anna Kinnander.  Illustration: SvD
Vägandet hos mödravården kan trigga slumrande sjukdomsmönster hos mammor. ”Många får en kris när barnet väl är ute”, säger psykologen Anna Kinnander. Illustration: SvD Foto: Lise Åserud/TT

Den som är gravid förväntas väga sig när hon besöker barnmorskan på mödravårdscentralen. Det hör till rutinen. Men för den som har, eller har haft en ätstörning, kan det vara jobbigt att ställa sig på vågen. I värsta fall kan vägandet trigga ett slumrande sjukdomsmönster.

– Graviditeten och småbarnstiden är en sårbar period för den som har problem runt ätandet. Därför måste vi erbjuda lättillgängligt stöd, och under lång tid. Många får en kris när barnet väl är ute, säger psykologen Anna Kinnander.

Anna Kinnander är en av initiativtagarna till Ätsam, ett projekt i Landstinget Dalarna där mödra- och barnhälsovården samarbetar med ätstörningsvården för att fånga upp och hjälpa gravida och nyblivna mammor med ätstörningar. Projektet är i dag en permanent del av verksamheten.

Annons
Annons

Att hjälpa mammor med ätstörningar är en process. Det menar Anna Kinnander, psykolog, Åsa Wiking, samordningsbarnmorska på mödrahälsovården i Dalarna och Anna Berg, samordnare och vårdutvecklare av barnhälsovården i Dalarna.

Foto: Anna Ehn Bild 1 av 1

Man förstår att en person har problem och vill hjälpa direkt. Men man får inse att den här hjälpen är en process.

Det kan vara svårt för vårdpersonalen att upptäcka vem som befinner sig i riskzonen. För den som är eller har varit drabbad är ämnet ofta känsligt. Den som är djupt inne i sjukdomen kan vara mån om, och mycket skicklig på, att dölja den.

– Många skäms över sina beteenden, kanske särskilt när de väntar barn och de förväntas må så bra, säger Åsa Wiking som är samordningsbarnmorska på mödrahälsovården.

Att hjälpa mammor med ätstörningar är en process. Det menar Anna Kinnander, psykolog, Åsa Wiking, samordningsbarnmorska på mödrahälsovården i Dalarna och Anna Berg, samordnare och vårdutvecklare av barnhälsovården i Dalarna.
Att hjälpa mammor med ätstörningar är en process. Det menar Anna Kinnander, psykolog, Åsa Wiking, samordningsbarnmorska på mödrahälsovården i Dalarna och Anna Berg, samordnare och vårdutvecklare av barnhälsovården i Dalarna. Foto: Anna Ehn

För barnmorskan eller sjuksköterskan handlar det ofta om att tolka kvinnans signaler och om att läsa mellan raderna.

– Genom att ställa konkreta frågor som ’hur ser ditt förhållande till mat ut?’ eller ’hur känner du inför att din kropp förändras under graviditeten?’ hoppas vi öppna för ett samtal. Frågorna är ett sätt att få igång processen. Så frön. För även om personen inte vill berätta på en gång, kanske hon bestämmer sig för att göra det senare, säger Åsa Wiking.

– Till exempel när barnet är fött och kvinnorna kommer till oss på barnhälsovården. Då har det gått en tid, och de kan vara redo att berätta. Många blir motiverade att ta tag i sina svårigheter när de blir föräldrar, säger Anna Berg, samordnare och vårdutvecklare av barnhälsovården.

Annons
Annons

Det går inte att se på en person om den har ätstörningar. Det är en myt.

– På BVC uppstår också många situationer då det känns naturligt att börja prata om relationen till mat och kropp. Vi kan märka att det finns en oro hos mamman runt vad barnets ska äta, hur mycket och hur man ser att det är mätt. Då har vi en möjlighet att fråga vidare, fortsätter Anna Berg.

– Ibland är det frustrerande. Man förstår att en person har problem och vill hjälpa direkt. Men man får inse att den här hjälpen är en process, säger Åsa Wiking.

De specifika frågorna om just ätande, kropp och motion ställs till alla gravida som kommer till mödravårdscentralerna och barnavårdscentralerna runt om i länet. Vilka frågor som ska ställas, och exakt när det ska göras, står inskrivet i rutinerna. Att fråga just alla är en viktig nyckel, säger Anna Berg.

– Tidigare ställdes de här frågorna bara vid indikation, alltså om man misstänkte att någon hade problem. Men det går inte att se på en person om den har ätstörningar. Det är en myt. Genom att fråga alla blir ingen heller särskilt utpekad och skambelagd. Dessutom är det en trygghet för personalen med tydliga riktlinjer, säger Anna Berg.

– Det här kan ju vara ett obekvämt ämne också för oss som jobbar inom vården. Man kanske är rädd för att säga eller göra något ’fel’. Men det här är frågor som måste ställas många gånger, man måste våga det, säger Åsa Wiking.

Den här typen av förebyggande insatser är det svårt att mäta effekten av. Det gör dem lätta att ifrågasätta.

– Graviditeten är också ett fönster för förändring, det är jätteviktigt att betona. Många mår bra av att bli med barn. Ofta känner mamman stor glädje och stolthet över att deras kropp, som de kanske har misshandlat tidigare i livet, har klarat av att bli gravid. Det kan i sin tur göra att man vågar ta itu med förändringar som man tidigare inte orkat med. Det fönstret försöker vi hålla öppet lite längre, säger Anna Kinnander.

För den som är sjuk, eller känner sig oroad över sitt beteende, erbjuds särskilt mammastöd och behandling. Personalen får utbildning och möjlighet till egen handledning.

– Ibland är det svåra balansgångar. Varje familj och situation är unik. Då är det skönt för oss att kunna rådgöra med ätstörningsenheten, säger Anna Berg.

De tycker att samarbetet hittills har varit en framgång. Samtidigt säger de att det hela tiden krävs kontinuitet och uppföljning för att inte arbetet ska falla i glömska. Barnmorskor och sjuksköterskor inom barnhälsovården ska identifiera många olika risker och skyddsfaktorer, och att just ätstörningar ska tas upp måste ständigt påminnas om.

– Den här typen av förebyggande insatser är det svårt att mäta effekten av. Det gör dem lätta att ifrågasätta och därför är de ständigt hotade, säger Anna Kinnander.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons