Annons

Monica Braw:Manga sätter kärnkraften under lupp

Hiroshima 1945, Fukushima 2011 … de nukleära katastroferna i Japan har omgivits av censur och lögner. Men spekulationer och diskussioner har frodats där makthavarna glömt att titta – i de tecknade seriernas värld.

Under strecket
Publicerad

Ur ”Oishinbo – sanningen om Fukushima”.

Bild 1 av 1

Ur ”Oishinbo – sanningen om Fukushima”.

Bild 1 av 1
Ur ”Oishinbo – sanningen om Fukushima”.
Ur ”Oishinbo – sanningen om Fukushima”.

Våren 2013 publicerade den japanska serietidningen ”Big Comic Spirits” åtta avsnitt av mangan ”Oishinbo – Sanningen om Fukushima”. Den väckte livlig debatt.

”Oishinbo” fyller 30 år i år. Det är ovanligt att en serie blir så långlivad. ”Oishinbo” handlar om journalisten Yamaoka Shiro som har i uppdrag att hitta den bästa maten i Japan. Serien har under årens lopp handlat om många aktuella och kontroversiella ämnen, alltifrån miljöförstöring från industrier och gifter i jordbruket till tsunamin och kärnkraftsolyckan 2011.

”Sanningen om Fukushima” handlar mera specifikt om mat och strålning i området. Tidigare var detta en viktig jordbruksbygd. Nu kämpar bönderna mot rädslan för födoämnen, framför allt grönsaker, som kommer därifrån. I Tokyos tunnelbanor har jag i sommar sett reklam för hur smakrika dessa är. ”Oishinbos” mathjälte Yamaoka, iklädd ansiktsmask mot strålning under besöket hos bönder i Fukushimatrakten, får höra talas om alla berömda läckerheter som en gång odlades här. Bönderna, som går omkring utan ansiktsmask och Geigermätare, visar ägor deras släkt odlat i generationer. De varken vill eller kan lämna sin jord. En del fält är helt vildvuxna. I den mysiga restaurangen där maten med närodlade specialiteter ser så läcker ut visar regnvattnet på höga radioaktiva värden. Serien sammanfattar: ”Vi ger aldrig upp hoppet om att få tillbaka vår mat.”

Annons
Annons

Miljontals japaner litar förmodligen mera på mangans beskrivning av läget i Fukushima än på regeringens och kraftbolagets versioner.

Att serier har stor genomslagskraft i ett ämne som man i allmänhet inte tror dem om, kärnfysik, kärnvapen och kärnkraft, visar Ferenc Morton Szasz i ”Atomic Comics. Cartoonists confront the nuclear world” (University of Nevada Press 2012).

Den 6 augusti 1945 släppte amerikanskt flyg en atombomb över Hiroshima i Japan. I Washington tillkännagav president Harry S Truman att ”ett nytt slags vapen” hade använts:

”Det är en atombomb. Det innebär att universums grundläggande kraft har tämjts. Vi är nu beredda att snabbare och fullständigt utplåna varenda japanskt produktionsföretag ovan jord i alla städer. Vi ska förgöra deras varvsdockor, deras fabriker och deras kommunikationer. Det råder inget tvivel om att vi fullständigt ska undergräva Japans förmåga att föra krig.”

Som jag visade i min doktorsavhandling ”The Atomic Bomb Suppressed. Censorship in Occupied Japan” (Armonk, NY 1991, Tokyo 2011) väckte tillkännagivandet men framför allt rapporterna om det nästan totala utplånandet av Hiroshima inte bara segerkänsla utan också förfäran. Till dem som uttalade sig hörde amiral William Leahy, stabschef för presidenterna F D Roosevelt och Harry S Truman. Han skrev: ”Det faktum att vi var de första som gjorde bruk av (atombomben) innebär för mig att vi använde oss av samma etiska mått som barbarerna på medeltiden …”

Efter Japans kapitulation införde den amerikanska ockupationsmakten sträng censur av material om de två atombombningarna. Ett motiv var att USA inte fick anklagas för att ha handlat inhumant.

Annons
Annons

I USA infördes officiell censur 1942. Men redan 1940 hade forskarna som sysslade med kärnfysik självmant slutat publicera vetenskapliga artiklar för att inte ge fienden Tyskland någon vink om hur forskningen utvecklades och med den möjligheten för ett atomvapen. Också vetenskapsjournalisterna slutade att skriva om ämnet.

Men spekulationer och fantasier kring atomklyvning och de möjligheter och faror den öppnade grodde vilt inom en genre där inga restriktioner rådde eftersom ingen tog den på allvar: seriernas värld. Inte heller historiker har i någon nämnvärd grad brytt sig om denna bransch förrän nu.

Enligt Szasz var den amerikanska allmänheten tack vare serietidningar och serier i dagstidningar väl insatt i spekulationer som även vetenskapsmän gett sig in på före kriget. De handlade ofta om fredlig användning av kärnenergi: till exempel att man i framtiden skulle kunna köpa en energiladdad tågbiljett som kunde ta en flera gånger runt jorden eller att energin i ett glas vatten skulle räcka för att ta en oceanångare över Atlanten.

Serier hade dåligt rykte och många vuxna förfasade sig över dem. Men de var enormt populära. Enbart 1945 såldes i USA 25 miljoner serietidningar och i andra publikationer infördes 6 miljarder serier. Genom dem fick läsarna på ett tidigt stadium hjältar som på ett eller annat vis hade med atomer att göra. En av dem var Buck Rogers, skapad av Philip F Nowlan 1928. Buck Rogers arbetade för ”American Radioactive Gas Company”. Där drabbades han av ett slags radioaktiv gas som gjorde att han vaknade upp år 2430. Då hade man uppfunnit ”disintegrationsstrålen”. Den kunde förvandla allt den rörde vid till ”intet”. Redan 1938 manar Buck Rogers: ”Släpp atombomber. Sedan landar vi och rensar upp.”

Annons
Annons

1939–1940 tecknades 40 olika ”atomberättelser”. Blixt Gordon var den mest populäre. Han hamnar redan i första avsnittet 1934 tillsammans med flickvännen Dale Arden och vetenskapsmannen Dr Hans Zarkov på planeten Mongo som drivs med atomenergi. Den onde härskaren Ming the Merciless tvingar sina undersåtar att arbeta i radioaktiva gruvor där de kollapsar efter hundra dagar och Blixt Gordon förgör monster med atomkraft.

Till och med Musse Pigg hamnar i ett äventyr på Sky Island där han upptäcker både fördelarna och farorna med atomenergi därför att Dr Einmug sysslar med sådant.

Stålmannen/Clark Kent träffar 1940 på en ”atomdisintegrator” som ”kan förgöra alla substanser”. Serien blev förbjuden av censuren två gånger, den ena för att den onde Lex Luthor uppfunnit en atombomb, den andra för att den handlade om en ”cyklotron”.

Fantasierna kom alltså ibland förvånansvärt nära det superhemliga projektet att utveckla kärnvapen. Som Szasz påpekar fick läsarna genom serierna insikter i den kommande atomåldern då vapen med oändlig kraft kan utvecklas, städer kan förintas av en enda bomb, dödliga strålar blir resultatet av bombningen och sådana vapen kan hamna i fel händer. Faktiskt beskrev piloten som förde bombplanet Enola Gay över Hiroshima själva bombningen med seriereferenser:

”Vi blev stumma av det vi såg … Fastän vi hade väntat oss något enastående gjorde verkligheten att vi kände oss som Buck Rogers Krigare från 25:e århundradet.”

General Leslie R Groves, som ledde Manhattanprojektet att bygga atombomben, skämtade i ett tal med att hänvisa till Stålmannen: ”Barnen i vårt land blev inte överraskade av atombomben. De gick allesammans hem – den var välbekant för dem – och sa ’Ja, vadå, vi visste det var möjligt!’ Det var de vuxna som blev överraskade.”

Annons
Annons

Efter kriget handlade många serier om det goda som atomenergi skulle föra med sig. Flera försök gjordes att skapa en positiv hjälte, bland annat Atoman, ”en person som genererar atomkraft”. Han deklarerade: ”Atomkraft kan inte tillhöra bara en man… en grupp män… eller ens en nation! Den tillhör hela världen! Min egen kraft måste användas till att hjälpa alla… oberoende av ras, tro eller nationalitet.” Stålmannen, Durango och Wonder Woman bland andra räddade världen från våldsmän med kärnvapen.

Samtidigt fördes under president Dwight D Eisenhower en kampanj, ”Atoms for Peace”, för att sprida kärnkraft. Storföretag som reaktortillverkaren General Electric och General Dynamics gav ut serier om kärnenergi och dess positiva sidor.

Det kalla krigets serier handlade ofta om världen efter ett kärnvapenkrig. Samtidigt föddes undergroundserier på 1960-talet, som använde humor som vapen, till exempel i ”Atomic Horror Comics”. Andra beskrev fasorna grafiskt som ”Hydrogen Bomb and Biochemical Warfare Funnies”. Åter andra tog upp verkliga händelser, som Karen Silkwood-fallet. Hon dog i en misstänkt bilolycka när hon ville avslöja förhållandena i en plutoniumanläggning för New York Times.

I Japan kom ämnet att behandlas på ett helt annat sätt sedan den amerikanska censuren upphört 1949. Tezuka Osamu (1928–1989) kallas numera i Japan Mangans gud. Hans serier hade alltid en politisk underton. Redan i Framtidsvärlden 1951 förekommer ett vätebombsexperiment och radioaktiv strålning men berättelsen slutar med en maning till samexistens.

Annons
Annons

Den mest älskade mangafiguren genom tiderna är Tezukas ”Astro Boy” som först hette Atomambassadören (Atomu taishi). ”Astro Boy” är en superhjälte vars kraftkälla är atomenergi. Fastän han är en robot, som Dr Tenma har skapat istället för den son han förlorat, lever Astro Boy som en pojke. Jag har hört medelålders japaner vittna om hur han gav dem hopp om att övervinna svårigheter när de växte upp. Astro Boy är medkännande mot alla som är annorlunda och Tezuka bakar in varningar för mänsklig arrogans och övertro på teknik. 2003 firades Astro Boys 50 år med stor pompa. Frederik L Schodt, specialist på japansk manga, har beskrivit honom som ”förkroppsligandet av drömmar och fantasier hos miljoner människor, unga och gamla.” Szasz anser att Astro Boy ger uttryck för en japansk längtan efter en amerikansk officiell ursäkt för atombombningarna men också efter försoning, som när Astro Boy säger: ”Om du ser några som är dumma… kanske har de hamnat i en konstig dimma! Men de är inte onda på riktigt!”

Urtidsmonstret Godzilla skapades efter katastrofen med fiskebåten ”Den lyckliga draken” som 1954 råkade komma in i testzonen för amerikanska vätebombstester vid Bikini. Det väckte stor upprördhet i Japan. Besättningen drabbades av strålningssjuka och en i besättningen dog. Minnen av atombombningarna återupplivades. Hela fångsten av bestrålad tonfisk fick grävas ner och många tvekade att äta fisk, en basföda. Godzilla har utsatts för just strålning från en vätebombstest och spyr därefter ut radioaktiv strålning. När han äntligen förintas i den första filmen säger Dr Yamane, en paleontolog:

”Jag tror inte att detta är den sista godzillan. Fler uppstår om vi fortsätter med vätebombstester.”

Den mest berömda serie som direkt handlar om Hiroshima är ”Barfota Gen”. Den gick ut i åtta miljoner exemplar och blev anime. Författaren Keiji Nakazawa var själv överlevande medan flera i hans familj dödades. Historien om den sexårige Gen i Hiroshima har likheter med hans eget öde. Trots det mynnar serien ut i livsvilja.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons