Annons
Fördjupning

”Många skulle nog må bra av lite mer död i livet”

Ritualerna kring döden förändras i det ständigt uppkopplade samhället. Så kallade direktkremeringar – begravningar utan ceremoni – ökar stadigt, och väcker frågor om vår syn på döden.

– Många av oss skulle nog må bra av lite mer död i livet, säger prästen Birgitta Söderberg som hållit i begravningar i över 25 år.

Under strecket
Publicerad

Prästen Birgitta Söderberg har hållit i begravningsceremonier sedan nittiotalet, och hon har märkt hur attityderna runt döden har ändrats.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 3

”Jag tänker mig att vi är människor fram tills att vi är mull. Att respektera den döde är att värna människovärdet.”

Foto: Tomas Oneborg Bild 2 av 3

Askgravslunden på Huddinge kyrkogård är en minnesplats där man kan minnas den döde utan en gravsten, ett vanligt inslag på många svenska kyrkogårdar idag.

Foto: Tomas Oneborg Bild 3 av 3

Prästen Birgitta Söderberg har hållit i begravningsceremonier sedan nittiotalet, och hon har märkt hur attityderna runt döden har ändrats.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
Prästen Birgitta Söderberg har hållit i begravningsceremonier sedan nittiotalet, och hon har märkt hur attityderna runt döden har ändrats.
Prästen Birgitta Söderberg har hållit i begravningsceremonier sedan nittiotalet, och hon har märkt hur attityderna runt döden har ändrats. Foto: Tomas Oneborg

– Här gick jag för ett tag sedan med en urna i famnen, säger prästen Birgitta Söderberg medan gruset knastrar under hennes skor på parkeringsplatsen bakom församlingsgården.

November känns behagligt mild under Huddinges bleka sol. På kyrkogården har de sista löven precis krattats bort från gravarna inför den stundande allhelgona-helgen.

– En människa väger ungefär tre kilo när hon föds, och efter kremering väger vi tre kilo igen.

Birgitta Söderberg pratar öppet om ämnet som för många är både svårt och obekvämt – döden.

När någon har dött sätter sig folk och försöker planera in begravningen i sin fulla kalender.

Sedan hon prästvigdes för 25 år sedan har Birgitta Söderberg närvarat vid så många begravningar att hon tappat räkningen. Under åren har hon kommit att se hur vissa saker har förändrats.

Annons
Annons

”Jag tänker mig att vi är människor fram tills att vi är mull. Att respektera den döde är att värna människovärdet.”

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

– Tidigare var det mer självklart med begravningen – att den döde ska ner i jorden snabbt. Nu är det inte alltid fallet. När någon har dött sätter sig folk och försöker planera in begravningen i sin fulla kalender, det kan ta ganska lång tid innan begravningsgudstjänsten kan hållas, och ibland blir det liksom inte av alls.

”Jag tänker mig att vi är människor fram tills att vi är mull. Att respektera den döde är att värna människovärdet.”
”Jag tänker mig att vi är människor fram tills att vi är mull. Att respektera den döde är att värna människovärdet.” Foto: Tomas Oneborg

Begravning utan ceremoni, ibland kallad direktkremering, har blivit allt vanligare i hela landet, något som innebär att den bortgångne kremeras, varpå man gravsätter urnan utan att anhöriga närvarar.

I dag begravs mellan 5 och 10 procent genom så kallad direktkremering, en siffra som ökat stadigt de senaste åren, enligt samstämmig statistik från Fonus och Svenska kyrkan.

Det vore skrämmande om min kropp bara skulle ses som något att göra sig av med i en biologisk avfallskvarn.

– Det är klart att det är lite tråkigt. Jag tror vi behöver någon form av rit för att hjälpa oss att förstå det oerhörda som just hänt. Det är en viktig stund både för den döde och för de anhöriga som lämnats kvar, säger Birgitta Söderberg, som 2016 var med och tog fram boken ”Begravningssed i förändring”.

Är vi för distanserade till döden idag?

– Jag tror egentligen inte att vi är avskärmade från döden i sig, den tänker vi nog på. Men det är den dödes fysiska kropp som vi inte vill kännas vid. Vi klär våra döda, visst, men vi betalar någon annan för att göra det.

Annons
Annons

Askgravslunden på Huddinge kyrkogård är en minnesplats där man kan minnas den döde utan en gravsten, ett vanligt inslag på många svenska kyrkogårdar idag.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Är det nödvändigtvis negativt?

– Personligen tycker jag att det vore skrämmande om folk skulle sluta se mig som människa i samma stund som jag dog, om min kropp bara skulle ses som något besvärligt att göra sig av med i en biologisk avfallskvarn. Jag tänker mig ju snarare att vi är människor fram tills att vi är mull. Att respektera den döde är att värna människovärdet.

Askgravslunden på Huddinge kyrkogård är en minnesplats där man kan minnas den döde utan en gravsten, ett vanligt inslag på många svenska kyrkogårdar idag.
Askgravslunden på Huddinge kyrkogård är en minnesplats där man kan minnas den döde utan en gravsten, ett vanligt inslag på många svenska kyrkogårdar idag. Foto: Tomas Oneborg

Plötsligt skär kyrkklockornas uråldriga klang genom höstluften, de kallar en svartklädd skara till ett sista avsked. Dagens tredje begravning i Huddinge kyrka.

– Allhelgona är den kanske viktigaste högtid vi har i dag, det är en tid för eftertanke och tacksamhet. Att stanna upp och tänka på allt fint vi har, och på att allt en dag ska försvinna, säger Birgitta Söderberg.

Birgitta Söderberg berättar att den stundande helgdagen ligger henne extra varmt om hjärtat då det är just den typ av kollektiv ceremoni som i dag blir allt mer sällsynt.

Många skulle nog må bra av lite mer död i livet, att stanna upp och tänka på allt fint vi har och på att allt en dag ska försvinna.

– Varje allhelgona förundras jag över vad människor kan åstadkomma när vi gör det tillsammans. Ingen säger åt folk var de ska ställa sina ljus – men i slutet av kvällen har de format en regelbundenhet och kyrkogården har förvandlas till en stjärnhimmel av fladdrande lågor. I den stunden finns vi där för varandra, vi som besöker gravarna, de som inte längre finns vid vår sida, och de som en dag ska tända ett ljus för oss.

Men hur bra är vi på att minnas våra döda resten av året? Trenden med ökat antal direktkremeringar får påverkan också för begravningsentreprenörer.

– Ja nog är det så. Om trenden med färre begravningsceremonier skulle öka så skulle det bli en utmaning för oss inom branschen, säger Peter Göransson, kommunikationschef på begravningsbyrån Fonus.

Han tillägger att utvecklingen inte nödvändigtvis betyder att dagens svenskar bryr sig mindre om sina döda.

– Jag tror snarare att vi uttrycker vårt engagemang annorlunda i dag. I och med att vi flyttar mer i dag har många svårt att närvara fysiskt, men då kanske man i stället använder sig av ett digitalt hjälpmedel som till exempel minnessidor, säger Peter Göransson.

– Jag tror att många av oss lever i tron om att vi är odödliga bara för att vi inte vågar tänka på det här, men trots allt så är ju döden är en viktig del av livet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons