Annons

Jenny Nordberg:Mångkultur är numera ursvenskt – ändå missar vi grundtanken

”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”, sade Stefan Löfven 2016.
”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”, sade Stefan Löfven 2016. Foto: Anders Wiklund/TT

Vet du vad ”mångkultur” egentligen betyder, eller hur det blev inskrivet i Sveriges grundlag? Följ med på Nordbergs söndagsskola om sådant som kan vara matnyttigt att veta när någon besserwisser börjar hålla låda i sommarstugan.

Under strecket
Publicerad

När några svenska politiker nyligen använde begreppet mångkultur som något man skulle kunna vara ”för” eller ”emot”, så var min enda reaktion att ”kultur” väl är ett abstrakt begrepp som ständigt är i förändring. Människor rör på sig och kulturella uttryck blandas. Tack och lov.

Dessutom förefaller det ju ganska fruktlöst att vara ”mot” utveckling och förändring av kulturen vi lever i – för hur tänker man sig då framtiden om man inte vill låsa in sig och aldrig mer gå ut?

Men hur kom begreppet ”mångkultur” egentligen att bli något som av en del används som skällsord och andra ses som helt självklart? Jag tillbringade några eftermiddagar på KB i Stockholm med att läsa om en del av den tid jag själv levt genom.

Något som är mångkulturellt ”innefattar många olika” enligt Nationalencyklopedin. Motsatsen är ”mono”, det vill säga att det är mer likriktning. Sverige var länge ganska mono, det vill säga homogent. Det var dessutom helt acceptabelt att tro att en del ”raser” var bättre än andra och skulle inte blandas. Mycket forskning ägnades åt att bevisa detta.

Annons
Annons

Ett relativt homogent samhälle ansågs också länge vara en fördel för uppbyggnaden av folkhemmet. Alla tyckte ungefär likadant och gick åt samma håll. Men med invandringen till Sverige kom samhället och kulturen att förändras.

Så hur kom det sig till exempel att invandrare fick rösträtt i kommunal- och landstingsval innan de blir svenska medborgare? Eller att hemspråksundervisning infördes? Allt detta ingick i reformerna mot att bättre tillgodose och respektera etniska minoriteters kultur i Sverige.

Att etablera ett mer mångkulturellt samhälle som sociologiskt och politiskt begrepp blev ett politiskt projekt på 1960- och 70-talen i Sverige. Frågan drevs från början av minoritetsgrupper som ville ha större rätt och möjlighet att bevara sitt språk och sin egen kulturella identitet. Bland dem fanns estniska, finländska och samiska aktivister, och förintelseöverlevaren David Schwarz som själv invandrat från Polen var en pådrivande debattör.

Samtidigt har attityden till att ge utlandsfödda sina kulturella rättigheter förändrats i Sverige

Att försöka tvångsassimilera människor från andra kulturer skulle bara göra att de slöt sig hårdare samman inom gruppen, förklarade han enligt rapporten ”En invandrarpolitisk oppositionell” från 1994 av Henrik Roman vid Uppsala Universitet. Det vore bättre, föreslog Schwarz, att “integrera invandrarna så att de med bibehållen etnisk stolthet skulle kunna bli svenska medborgare i själ och hjärta och lojalt följa svenska lagar och förordningar.”

Som en ledande debattör för det som då kallades för "flerkultur" varnade han också för att om invandrare inte tilläts behålla sin etniska och religiösa särart så skulle de sluta sig hårdare samman inom gruppen och risken fanns att de skulle bli “rabiata kommunister och fascister på grund av ett obestämt missnöje”.

Annons
Annons

Det var alltså den värsta radikalisering som kunde ske då.

Han såg även “med oro” på att vissa etniska grupper (redan då) upprättat egna domstolar för att lösa inre tvister – som en följd av att det svenska rättssamhället inte närmat sig eller förstod dessa gruppers inre konflikter.

När man läser om den debatt som utspelade sig för ett halvsekel sedan i Sverige är det en del slående detaljer som hoppar ut från sidorna.

Socialdemokraterna (liksom LO) var från början helt emot. Folkhemmet hade byggts på att alla var ganska lika och gjorde samma saker ungefär samtidigt. Folkpartiet var (!) splittrat. Centerpartiet brydde sig överhuvdtaget inte.

Och redan då -- för femtio år sedan -- var det argsint debatt om huruvida etnicitet skulle kopplas till brott och hur tidningar skulle rapportera om det. 

1968 tillsattes en utredning, som leddes av en specifik tjänsteman som själv hade starka övertygelser och därmed kom att styra de förslag som lades.

1975 tog riksdagen beslut om en mångkulturpolitik. Istället för att minoriteter skulle anpassa sig till majoriteten blev nu målen för invandringspolitiken ”Jämlikhet, valfrihet och samverkan”. Integration istället för assimilering, där majoritet och minoritet skulle anpassa sig till varandra, med lika rättigheter och skyldigheter.

Kanada var ett föregångsland, och respekt och tolerans blev ledorden. Hela projektet utgick från en ganska hårt reglerad invandring. Det var alla överens om.

Att ”etniska, språkliga och religiösa mi­noriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfunds­liv bör främjas” skrevs in i regeringsformen. Det ändrades senare till ”ska främjas”.

Annons
Annons

Historikern och forskardoktorn i minoritetsstudier Mats Wickströms fascinerande forskning vid Åbo Akademi visar hur ett massivt utbildnings- och påverkansprojekt sedan tog vid för att ändra attityder i Sverige, både hos utbildningsväsendet och inom press och media, för att bättre anpassa Sverige till en mer modern och internationell tid.

Vi som föddes på 70-talet -- och sedan dessutom blev journalister -- levde genom detta som första testgrupp. Med framgångsrikt resultat, får man väl säga.

När Queens University i Ontario senast utvärderade 21 västerländska demokratier placerade de Sverige högst i Europa i sitt ”mångkulturindex”. Totalt ligger Sverige ligger på tredje plats bakom Kanada och Australien när det gäller graden av mångkulturell politik i samhället, enligt mätningen från 2010.

Båda de två länderna i topp har drivit en ganska hårt begränsad asyl- och flyktingpolitik som har syftat till att välja ut och premiera högutbildade invandrare.

Lika intressant är också hur många andra länder valde en egen variant, eller en helt annan väg. USA är exempelvis inte mångkulturellt på samma vis. Där har idén traditionellt varit att alla kommer någonstans ifrån men att alla vill bli något gemensamt - nämligen amerikaner. För detta krävs att det framstår som tillräckligt attraktivt att bli just amerikan.

I Sverige har attityden till att ge utlandsfödda sina kulturella rättigheter förändrats med tiden, enligt ”Mångfaldsbarometern” vid Gävle Högskola som har mätt dessa attityder i 13 år. Förra året uppmättes fortfarande en relativt hög positiv attityd från en majoritet, men samtidigt är det den lägsta siffran någonsin och en ”negativ trend” noterades.

Annons
Annons

Är det någon gång acceptabelt att föredra och välja en kultur framför en annan?

Finns det således någon gräns för hur många olika kulturella uttryck ett land kan innehålla? Är det någon gång acceptabelt att föredra och välja en slags kultur framför en annan? Eller att förkasta något som ingår i en kultur – den egna eller någon annans?

Ja, det är väl exakt vad allt har handlat om de senaste åren i Sverige. Det är också något som ständigt diskuteras i de flesta länder som tillåter en fri politisk debatt – vad som ska gälla, och vad som är mer eller mindre önskvärt. Få kulturella uttryck är heliga. Och ibland blir det en konflikt mellan två eller fler, där man måste välja.

Statsminister Stefan Löfven har ju exempelvis flera gånger meddelat var just han anser att gränsen går.

”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen” sade han 2016. Tidigare i år talade Löfven också om hedersförtryck – vilket ingår i ett flertal kulturer – som ”ett av de mest avskyvärda förtrycken av alla.”

En särskilt olycklig sorts låsning tycks dock fortfarande finnas kvar i Sverige, ett halvsekel senare.

David Schwarz, som från början var tongivande inom debatten för mångkulturalism, noterade enligt Henrik Romans bok redan i början av 1980-talet att både inom politik och media blanda samman “rasism” och “främlingsfientlighet”. ”Framför allt genom att stämpla även invandrar- och invandringspolitiska kritiker som rasistiska och därmed förkväva en öppen debatt.”

Redan före Ny Demokrati och SD efterlyste han istället ”en förutsättningslös och kritisk diskussion, utan rasism- eller främlingsfientlighetbeskyllningar”.

Men det är vi kanske längre ifrån än någonsin idag. Trots att det måste ingå i själva grunden för en mångkultur – att fritt kunna diskutera och uttrycka vilka värden som är viktiga för var och en.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons