Annons

Mångtydig bild av Turkiets "islamisering"

Dagens Turkiet har under AKP i ökad utsträckning låtit religiösa ordnar få en ställning som bryter med den sekulära traditionen från Atatürk, skriver Gibril Fodor i en analys av bakgrunden till ”islamiseringen”.

Under strecket
Publicerad

De sufistiska ordnarna har stärkt sin ställning i Erdogans Turkiet, hävdar dagens skribent.

Foto: Ng Han Guan / TT Bild 1 av 1

De sufistiska ordnarna har stärkt sin ställning i Erdogans Turkiet, hävdar dagens skribent.

Foto: Ng Han Guan / TT Bild 1 av 1
De sufistiska ordnarna har stärkt sin ställning i Erdogans Turkiet, hävdar dagens skribent.
De sufistiska ordnarna har stärkt sin ställning i Erdogans Turkiet, hävdar dagens skribent. Foto: Ng Han Guan / TT

Debatten om Turkiet, dess styre och dess politik har intensifierats i västvärlden sedan det misslyckade kuppförsöket i juli, och många kämpar med att förstå vad det är som pågår. Reaktionerna på kuppen från väst kom förvånande långsamt och med diplomatisk försiktighet, förmodligen ett resultat av den auktoritära bild president Erdoğan och det styrande regeringspartiet AKP fått utomlands de senaste åren. Analyserna har dock ofta varit ytligare än förväntat och utelämnat vissa aspekter som är kritiska att ha med för att förstå upptakten till dagens konflikter.

De ideologiska strömningar ur vilka AKP och andra politiska rörelser är sprungna och som i svenska och västerländska medier ofta slarvigt generaliseras som ”islamism” är nyckeln till att förstå stora delar av konflikterna på den politiska arenan. Fenomenet kan bäst beskrivas som en politiserad sufistisk version av islam, där de sufistiska ordnarna tagit steget in på den politiska arenan och kombinerat sina traditionella metodologier med historiska politiska strömningar från främst Egypten.

Annons
Annons

Sufistisk islam, med sina olika ordnar (eller brödraskap), som Naqshabandiyya-orden eller Shadiliyya-orden, har historiskt varit stark i Turkiet och under det osmanska riket, och flera sultaner var initierade i dessa ordnar. Ordnarnas skriftlärda gjordes till höga religiösa auktoriteter eller gavs viktiga poster i samhället. Sufistisk islam anses fokusera på spiritualitet och asketism, men innehåller också avvikelser från klassisk islam såsom den förstods av tidiga skriftlärda från de första seklerna efter profeten Mohammad och hans följeslagare. Shejken (ordens ledare) anses vara en spirituell guide åt sina följare, och i vissa mer extrema tolkningar ska dessa följeslagare lyda shejkens order för att komma närmare det gudomliga, och ges med det en helgonlik status. Det är något som avvisas och kritiseras av klassiskt lärda. Gülens rörelse anses av flera experter vara rotad i den traditionen.

I Turkiet förstärktes detta även av att vanliga människor inte hade tillgång till det arabiska språket för att själva kunna tolka urkunderna, och därmed blev shejken även religiös uttolkare.

En som också var kritisk var det moderna Turkiets landsfader Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938), som förutom att fördöma dem offentligt även i november 1925 undertecknade lagen om tvångsupplösning och stängning av samtliga sufistiska ordnar med tillhörande organisationer och aktiviteter. Detta och andra repressiva medel som förbud mot särskilda religiösa seder och i viss mån förföljelser från den kemalistiska regimen ledde till en ”radikalisering” om man så vill av ordnarnas anhängare, som sedan kommit att i stor utsträckning prägla både det politiska och sociala livet i det moderna Turkiet.

Annons
Annons

Konflikten blev därmed mer en strid mellan dem som ville ha ett modernt samhälle (religiöst eller icke-religiöst) och sufism, snarare än en svartvit sekulär-religiös konflikt. Atatürk hade själv i tal framhållit islams rationella natur i motsats till sufismens mysticism. Det märks bland annat genom att religiösa oftast framställdes i populär och politisk diskurs som just fanatiska sufistiska anhängare till sina shejker som hotade det upplysta samhället, något som visats av t ex Hasan Bülent Kahraman i studien ”En strukturell analys av turkisk politik”. Förtrycket från statligt håll (delvis lättat under den liberale premiärministern Adnan Menderes period 1950-61) skapade en grogrund för olika politiska tolkningar av islam influerade från främst Egypten, där det muslimska brödraskapet förtrycktes av Nassers sekulära arabsocialistiska regim.

Det är en tolkning av religionen som en ideologi där styre och makt görs till en central del av religionen, där religiösa handlingar ses som ett medel och inte ett mål, vilket går tvärt emot den klassiska förståelsen av islam, där dyrkan, gudstjänsthandlingar och åminnelse utgör kärnan. Det är en tolkning som uppstått, som experten på islamistiska rörelser Jacob Olidort uttrycker det, ur brutaliteten och förtrycket i de egyptiska fängelserna under Nasser snarare än ur klassisk tradition.

Den turkiska ”islamismen” var dock annorlunda till sin natur, och en reaktion mot det statliga förtrycket snarare än teologiska tolkningar. Ett exempel är Necmettin Erbakans (1926-2011) rörelse Milli görüş (Nationella visionen), ur vilken AKP är sprunget, och som utgör grunden till mycket av det moderna islamiska politiska livet, eller den nationalistiska varianten av islam som förespråkades av nationalistledaren och översten Alparslan Türk (1917-1997) och hans parti Nationella rörelsepartiet (MHP). Båda har utgångspunkt i en traditionell anatolisk islam.

Annons
Annons

Konflikten mellan sekulära och olika religiösa krafter har även blivit vad historikern Adam McCornell beskriver som en klasskonflikt, där en västerländsk sekulär elit och överklass ställs mot en traditionell religiös arbetarklass och framväxande konservativ medelklass, och det är här AKP kommer in i bilden. AKP gjorde det politisk-taktiska draget att ställa sig på den religiösa under- och medelklassens sida mot de sekulära eliterna, som historiskt utgjort en minoritet men ändå varit styrande sedan Atatürks tid på ett sätt hans mentor Erbakan misslyckades med på grund av sin traditionella nischning.

Grundaren Erdoğans folklighet och öppning till dessa förtryckta grupper tillsammans med reformer och närmande till EU som samtidigt lockade delar av de sekulära och liberala grupperingarna är det som i stort bidragit till nästan 15 år av kontinuerligt maktinnehav. Det har varit en strategi som också satt konceptet demokrati på sin spets, och gett upphov till mycket diskussion. Är det sann demokrati när man öppnar spelplanen för konservativt religiösa?

En oro som jag mötte hos oppositionen på plats under presidentvalet 2014 var just en nästan paranoid rädsla för religiösa, och speciellt de sufistiska ordnarnas makt. En undersökning visade på existensen av mer än 50 ordnar i hela landet, däribland Gülens rörelse. De har under AKP-styret återfått synlighet och visst inflytande i samhället och stöttar ofta öppet regeringen. Ofta hånfullt beskrivna som tarikatçilar, ordensanhängare, utgör de en ny typ av politisk kraft, på gott och ont. De fungerar som en typ av sociala skyddsnät och har viktiga roller i social- och hjälparbete. Men de har också i viss mån bidragit till ökad polemik och religiösa rättfärdiganden av politiska handlingar, vilket lett till motstånd mot religion generellt bland vissa grupper i samhället, något konflikten med Gülen-rörelsen förstärkt.

Annons
Annons

Precis som i Egypten, som experten på internationella relationer Michael Wahid Hanna pekar ut, har ordnarnas anspråk att vara de enda ”rättfärdiga” muslimerna uppfattats som stötande och arrogant bland de muslimer som inte delar deras världsbild eller tankesätt.

Det turkiska samhället står inför stora utmaningar om religionens roll och sociala förhållanden, och den misslyckade kuppen har visat att det som bubblat under ytan nu kan komma upp till riktig diskussion, för den turkiska nationen och det turkiska folkets bästa och framtid. Majoriteten, inklusive stora delar av oppositionen, har slutit upp bakom den valda regeringen mot både militär och parallella stater, och långsiktiga förändringar är nu på väg.

GIBRIL FODOR är debattör med internationellt fokus. Hans tidigare artiklar handlar om Lenins ideologiska betydelse för IS och hur IS-rekryteringen bäst bekämpas.

Lästips! Vem bestämmer om säkerhetspolitiken i regeringen, undrar Anna Dahlberg i Expressen. Läs även kommentarer av Max Eskilsson och Maria von Beetzen till Bringéus-utredningen på Natobloggen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons