Astronauten Alan Bean på månen, 19 november 1969. Apollo 12 var den andra rymdfarkosten som landsatte människor på månen.
Astronauten Alan Bean på månen, 19 november 1969. Apollo 12 var den andra rymdfarkosten som landsatte människor på månen. Foto: TT

Månlandningen handlar om oss – inte rymden

20 juli är det 50 år sedan människan tog sina första steg på månen. Författaren Maria Küchen var åtta år gammal och fick stanna uppe hela natten framför hennes pappas hemmabyggda tv. Texten är ett utdrag ur hennes bok ”Rymdens alfabet”.

Publicerad

Det var en filtpenna som räddade Neil Armstrong och Buzz Aldrin från att bli kvar på månen. De hade äntrat landningsmodulen Eagle för att ta sig tillbaka från månytan till kommandokapseln, där Michael Collins oroligt väntade på dem, när Aldrin såg att strömbrytaren till uppstigningsmotorn låg på golvet. Den hade fått en smäll och brutits av under allt skuffande i det trånga utrymmet.

Där den hade suttit fanns nu ett hål. På något vis måste problemet lösas, annars skulle det inte bli någon återfärd.

Aldrin och Armstrong informerade mission control och försökte sedan förgäves sova en stund. I sin bok ”Magnificent desolationskriver Buzz Aldrin:

”Eftersom det hela var elektriskt, beslöt jag mig för att inte sticka in fingret eller använda något som hade metall i änden. Jag hade en filtpenna i axelfickan på min dräkt som kanske skulle kunna göra jobbet. Efter att ha justerat nedräkningsprocessen med några timmar för den händelse det inte skulle gå vägen, förde jag in pennan i den lilla öppningen där strömbrytaren skulle ha suttit och tryckte till.”

Det fungerade. En likadan filtpenna – Michael Collins exemplar från Apollo 11 – finns i dag på National Air and Space Museum i Washington DC. Buzz Aldrin har behållit sin penna och förvarar den hemma tillsammans med den avbrutna strömbrytaren.

Minnena av månfärderna bevaras och gestaltas i ett metaforiskt tittskåp fullt av scener som denna. Att Apolloprojektet i likhet med andra världskriget hela tiden genererar nya berättelser stämmer inte riktigt. Den som tillräckligt noga och ofta spanar in bland tittskåpets tablåer vet så småningom det mesta om vad som hände, men befintliga anekdoter sätts ständigt i nytt ljus.

Annons

Kanske har även tvivlet, förnekelsen och konspirationsteorierna en plats i berättelsen om de bemannade månlandningarna. Tidslinjer och beräkningar räcker inte för att fånga månfärdernas väsen och färger i sitt nät av statiskt torra angivelser. Det krävs ett kalejdoskop. Där glimmar tusentals anekdotiska skärvor och bildar mönster som oavbrutet ändras.

Konstverk av astronauten Alan Bean.
Konstverk av astronauten Alan Bean. Foto: TT

Var börjar berättelsen om Apolloprojektet? Var slutar den? Den är inte linjär. Den är cirkulär som ett solsystem, cylindrisk som en kapsel i vilken astronauterna oavsett tid och rum fortsätter sväva om varandra i sina reflekterande dräkter. Gång på gång återges berättelsen som ett evangelium där saker till sist blir sanna för att de sägs, och sannare ju oftare de sägs.

Annons

Ordet går från mun till mun, från bok till bok. En av mina favoritböcker om månlandningarna är astronauten Alan Beans och journalisten Andrew Chaikins ”Mission Control, this is Apollo”.

Chaikin har skrivit om rymdfart i mer än trettio år och träffade Alan Bean första gången som tolvåring. Bean bidrog till hans bok med illustrationer – hyperrealistiska målningar av astronauter i arbete på månytan, farkoster och rymd, fotspår i damm.

Det nämns inte i ”Mission Control, this is Apollo” att måndamm fastnade utanpå dräkterna, kom med tillbaka in i farkosterna, fick astronauternas ögon att rinna och gav dem nästäppa och halsont. Det statiskt laddade nålvassa dammet luktade bränt krut och innehöll silikat, samma ämne som ger gruvarbetare på jorden inflammerade och såriga lungor.

Nermalt i färgen i Alan Beans originalmålningar finns detta giftiga damm, avborstat från hans rymddräkt, tillsammans med fragment av värmeskölden på hans farkost och folieisolering från tunneln mellan kommandomodulen och månlandaren. Med fotografier och museiföremål som förlagor framför staffliet gestaltade Bean sina minnen. Samma hammare och rörprovtagare som han hade använt på månen för att samla in markprover, togs i bruk i ateljén för att skrapa fram ytor och stansa cirklar i målningarnas färglager.

Annons

I Stina Nordenstams sång ”The Return of Alan Bean” blev hans återkomst från månen en metafor för tomrummet efter en utbrunnen passion:

You better take care of your dreams baby, but if you touch them you'll never be the same … Don't try to reach the moon if you don't want to realize: It's so hard to return from a trip to the moon.

Men Alan Bean hade en passion kvar. Poeter som upplevt och förlorat en kärlek större än världen vill skriva dikter om tomrummet efteråt. Alan Bean ville måla.

”Varje målning jag avslutade”, skrev han i sitt efterord till Chaikins bok, ”tog mig närmare platsen där jag ville vara.”

Bean var LMP (Lunar Module Pilot) på Apollo 12, samma befattning som Buzz Aldrin hade haft på Apollo 11. Knappt fyra månader efter Armstrongs och Aldrins framgångsrika landning blev han den fjärde människan på månen. Han steg ner på månytan från Apollo 12:s landningsmodul den 19 november 1969, efter en delvis dramatisk resa.

1/2

Edwin E "Buzz" Aldrin på månen, 20 juli 1969.

Foto: TT
2/2

Aldrin inne i Apollo 11.

Foto: TT

Hotfulla moln hade tornat upp sig ovanför havet och träskmarkerna vid starten från Kennedy Space Center. Fyrtiotre sekunder efter uppskjutning fick mission control under ledning av Gerry Griffin meddelandet från befälhavaren ombord, Pete Conrad, att han hade förlorat ”en hel mängd saker” och inte visste vart han och besättningen var på väg.

Annons

En rad säkringar hade just gått. Det visade sig att två blixtar hade slagit ner i raketen, som nu accelererade mot rymden med ett delvis utslaget elsystem.

Pete Conrad är lika okänd som Neil Armstrong är välbekant. En lätt vridning på kalejdoskopet, en aldrig så liten förändring av tingens ordning, och det hade varit tvärtom.

I stället har det för evigt instämplats i historien som ett fotavtryck i dammet på en himlakropp utan atmosfär, utan vind som blåser bort och utplånar: Neil Armstrong var den första människan på månen.

I tittskåpet står han ensam i en knivskarp vit spotlight med övriga Apolloastronauter i dunklet omkring sig. I kalejdoskopet tumlar han runt, runt tillsammans med de andra.

Snabba åtgärder gjorde att krisen med elsystemet ombord på Apollo 12 kunde lösas. Utan större bekymmer färdades sedan farkosten från jorden till månen genom mörker och rymd, men fem timmar före den beräknade landningen uppstod nya problem. För en kort stund slogs månmodulens landningsdator ut. Alltför tidigt indikerades låg bränslenivå i tank två. Månmodulens motor rev upp dammet på landningsplatsen, damm som för en stund dolde den fullständigt.

Annons
Neil Armstrong.
Neil Armstrong. Foto: TT

”Örnen har landat”, meddelade Neil Armstrong.

Lokal tid vid Cape Canaveral i Florida var klockan arton minuter över fyra på eftermiddagen den 20 juli 1969. I Europa var det kväll. Armstrong hade just satt ner Eagle i Stillhetens hav, nästan i sista ögonblicket. Inflygningsbränslet som fanns kvar i landningsmodulen skulle ha räckt i tjugofem sekunder till.

Till det första steget på månytan skulle det dröja ytterligare tre timmar och trettioåtta minuter. Formellt hade landningsproceduren inletts samma morgon. Buzz Aldrin, fortfarande i bana runt månen tillsammans med sina kolleger, kravlade då genom tunneln som ledde från kommandomodulen till månlandaren för att slå på strömmen i Eagle.

Skeenden i samband med månlandningen fotograferades, filmades och tv-sändes och den visuella dokumentationen har sedan dess reproducerats oändligen. Ett flimmer av ord och bilder uppstod och består. Arkiven sväller av lådvis med papper. Böcker finns i hundratal. Nätet svämmar över av informativa länkar. Tv-dokumentärer återberättar skeendena gång på gång, ofta till sakralt suggestiv musik som antyder att en kedja av mirakel inträffade.

Annons

Alan Beans målningar är mer handfasta. En astronaut framför sitt månfordon, en exploderande syretank på Apollo 13, jorden i ensamt majestät bortom en kommandomodul i bana, oljefärg och måndamm i lager på lager – det är vackert och grovt, drömskt men föga insmickrande.

Beans bilder, liksom Michael Collins akvarell av en fisk som skjuts upp från en raketbas, är skärvor av något som dokumentation och tabeller inte kan förmedla.

Jag vet inte vad det är. Är det rymden? Nej. Det är något annat.

Buzz Aldrin kravlade genom tunneln som ledde från Apollo 11:s kommandomodul till landaren för att slå på strömmen. Han och de andra i besättningen hade färdats i fyra dygn. Trettio varv hade de snurrat tillsammans runt månen. Nu skulle landningsmodulen lösgöra sig och börja färden mot månytan med bara Aldrin och Armstrong ombord, medan Michael Collins ensam höll ställningarna i bana.

Tidslinjen tickar fram förloppet, minut för minut. Klocktiden är rörlig, föränderlig. Minuter, sekunder och bråkdelar av sekunder skramlar i kalejdoskopet när det vrider sig kring jordaxeln. Dagar och nätter virvlar över jordens yta, biter varandra i svansen.

Annons

I rymden kring månen är det alltid dag och alltid natt. I Sverige är det tidig kväll. Jag har sommarlov. Om en månad ska jag börja i andra klass på lågstadiet. Nu sitter jag vid vår lilla svartvita tv – en apparat som min pappa byggde själv i slutet av femtiotalet, en av de första tv-apparaterna i landet – och väntar, väntar.

17.44 universell tid den 20 juli 1969 lösgör sig månlandaren från kommandomodulen:

– Örnen har vingar, säger Neil Armstrong.

Michael Collins som beskådar månlandaren genom fönstret på kommandokapseln tycker inte att Eagle ser ut som någon örn. Benen stretar ut från en kropp som varken har symmetri eller elegans:

– Jag tycker ni har en snygg flygmaskin där nere, ljuger Collins över radion, även om ni är uppochner.

Någon är uppochner, kommer det från Eagle.

19.52 universell tid slås landningsradarn på. 20.04 befinner sig Apollo 11:s landare en och en halv mil ovanför månytan, lika nära som Apollo 10:s landare innan den planenligt vände. Sex minuter senare går larmet. Något är fel.

Besättningen på Apollo 12, fr.v. Charles Conrad, Richard F. Gordon och Alan L. Bean.
Besättningen på Apollo 12, fr.v. Charles Conrad, Richard F. Gordon och Alan L. Bean. Foto: TT
Annons

Rymden är för stor och jag är för liten. Så är det. Längtan drabbar mig igen efter en tillvaro som i en barnteckning med ett stort tryggt ”jag” i mitten, omgivet av det allra närmaste: nära, kära, hus, träd, en del av en sol i papperets hörn.

På sådana teckningar svävar ingenting. Upp är upp, ner är ner. Alla klockor visar samma tid. Himlen pryds av bomullslätta molntussar. Det är en klar och enkel dag, alltid, överallt.

Vi behöver sådana bilder av vår egen plats i världen. Det är ett behov som under vissa omständigheter nog skulle kunna väcka månlandningsförnekaren även i mig.

Där ute vältrar sig väldiga klot, välver sig oändliga rymder, brinner miljarder eldar tusen gånger större än vår sol, blåser stjärnvindar, insuger svarta hål allt i sin närhet och förintar det, sväller gigantiska nebulosor, döljer sig mörk materia, närmar sig okända faror i så hög hastighet att jag inte kan förstå det.

Jag vill sätta ner fötterna någonstans, men det finns inget ”ner”. Framför min pappas lilla tv, i Apolloprojektets kalejdoskop, tumlar jag som en vante, en docka, åtta år gammal, förfärad och hänförd.

Annons

Larmet går i rymden. Det vet jag inget om. Tiden veckar sig, allt har redan inträffat eller inträffar långt senare och jag är bara ett barn, ett barn som lever när det händer. Jag lever men jag vet inget.

Navigeringssystemet i Apollo 11 utvecklades vid MIT, USA:s kanske mest renommerade tekniska universitet. Arbetet leddes av en ingenjör som i början av femtiotalet hade låtit ett militärflygplan styra sig självt från Boston till Los Angeles, utan några referenser till landmärken utanför flygmaskinen.

Han använde sig av tröghetsnavigering – ett system där man mäter farkostens lägesändringar under färd och utifrån dessa beräknar dess position.

Navigeringen utgick från en verklig fast mätpunkt, färdens startpunkt. Sedan beräknades positioner kontinuerligt utifrån mätinstrumentets rörelser, utan nya referenspunkter. I dag är det standardutrustning på fartyg, flygplan och rymdfarkoster. I mitten av förra seklet var det raketvetenskap.

Tusentals sidor har skrivits om MIT och utvecklingen i paniskt tempo av datateknik inför månlandningarna, en kamp mot president Kennedys deadline som bland mycket annat gav upphov till fenomenet och ordet ”mjukvara”. Ingenjörens vision var ett datoriserat navigeringssystem ombord på Apollofarkosterna, ett system som styrde hela färden – i en tid då datorer fortfarande var så stora att de fyllde hela rum.

Annons

Det tycktes olösligt. Allt sackade efter. Folk från NASA dök upp på MIT, klagade och skällde. Resultatet efter många motgångar blev en dator ombord med ett minne motsvarande sjuttiotvå kilobyte, att jämföra med det femtiotvåtusen gånger större lagringsutrymmet på en billig MP3-spelare från 2000-talet.

Idén fick överges om att hela navigeringen skulle kunna genomföras med datorer i själva rymdfarkosten. I stället skedde den i samarbete med markkontrollernas datorer via radiosignaler. Datorn ombord fungerade som backup och som enda orienteringskälla på månens baksida dit inga radiovågor från jorden nådde.

Under tidigare flygningar med Apollo 7 och 8 hade allt gått så perfekt att MIT:s ingenjörer bokstavligen gråtit av glädje, men nu skulle örnen landa. Till sitt förfogande hade man en mjukvarurutin som aldrig fullt ut hade testats i djuprymden. Utan denna komplicerade programvara, skriven av en nyanställd tjugotvååring på MIT, sågs landningen som omöjlig. Med Neil Armstrongs ord var svårighetsgraden för landningen – även med datorns hjälp – tretton på en skala från ett till tio.

Annons

Eagle var på väg mot månytan när larmet gick, ett programalarm från datorn som tog alla på sängen. Gång på gång samma sak: ”1202 alarm”, ”1201 alarm”. Ingen visste vad felkoderna betydde.

I direktsänd tv inför miljoner människor världen över avfärdade nyhetsankaret Walter Cronkite det mystiska alarmet som normal kommunikation i rymden. Hans bisittare, Apollo 7-veteranen Wally Schirra, gjorde inget för att rätta honom. Samtidigt i rymden bad astronauterna markkontrollen om råd. Skulle de ställa in landningen?

Neil Armstrong lät bekymrad. Det brukade han inte göra. Ett år tidigare, utan att det tycktes beröra honom alls, hade han nästan dödats under en testflygning på jorden med en bisarr farkost som av astronauterna kallades ”järnsängen” – det officiella namnet var Lunar Landing Research Vehicle, LLRV.

På trettio meters höjd hade kontrollerna i den insektsliknande skapelsen löpt amok. Fordonet gick in i en riskabel sväng och Neil Armstrong sköt ut sig. Om han gjort det en halv sekund senare hade han dött.

Filmklipp av händelsen visar hur järnsängen slår i backen i ett eldmoln, medan Armstrong kurvar mot marken i sin vackert orangevita fallskärm. Efteråt kom han in till de andra i fikarummet som om inget hade hänt. Kamraternas ängsliga frågor – vi hörde att du kraschade med järnsängen i morse? – besvarades med ett lakoniskt:

Annons

– Yeah.

1201- och 1202-alarmen visade sig inte bero på ett datorfel, utan på ett fel i checklistan som hade instruerat Buzz Aldrin att slå på en radar i månlandaren för tidigt. I kombination med alla omedelbara landningsdata hade detta blivit för mycket för den lilla datorn, som inte hann med alla sina uppgifter. Den hade programmerats att i sådana lägen välja bort uppdrag med låg prioritet och koncentrera sig på väsentligheter. Därmed, bedömdes det, fanns inget akut hot.

Gång på gång hade Armstrong och Aldrin i bana runt månen sett sin planerade landningsplats i Stillhetens hav. Nu låg de fyra sekunder före sin beräknade tidtabell. Det innebar att de skulle behöva landa flera kilometer väster om målet, i ett stenigt område intill en trehundra meter vid krater.

Nerver krullade sig överallt på jorden medan Armstrong förbrukade månmodulens sista inflygningsbränsle, i jakt på en punkt där Eagle kunde sättas ner säkert.

Apollo 12 var den sjätte bemannade rymdfarkosten i det amerikanska Apolloprogrammet.
Apollo 12 var den sjätte bemannade rymdfarkosten i det amerikanska Apolloprogrammet. Foto: TT
Annons

Vid kontrollbordet i Houston hade Bruce McCandless avlösts av astronauten Charlie Duke. Han hade själv ännu inte varit i rymden men skulle så småningom få samla nittio kilo sten på månen som LMP på Apollo 16.

Vid sin sida på marken denna julidag hade han backup-piloterna Jim Lovell – som ett halvår tidigare varit befälhavare på Apollo 8 och läst Bibeln för all världens folk från rymden – och Fred Haise som liksom Lovell skulle tvingas vända tillbaka till jorden sedan ena syretanken exploderat ombord på Apollo 13.

Innan besättningen på en Apollofarkost fick tillstånd till avgörande åtgärder som translunar injection, dockning eller landning, krävdes ett individuellt klartecken från var och en med ledningsansvar i rummet. Ingenjören som följde farkostens flygdynamik, läkaren som övervakade astronauternas hälsotillstånd, capcom, motoringenjören och många fler – alla måste de ge sitt ”Go”.

Efter en skur av ”Go” och ”Go for landing” från olika håll, hade Charlie Duke förmedlat landningstillstånd till besättningen på Eagle. Nu till sist, efter gastkramande minuter med bränslebrist, mystiska alarm och missad landningsplats, kunde han och alla andra i ledningskontrollen höra Buzz Aldrin meddela:

Annons

– Contact light.

En indikatorlampa hade just signalerat att en av de långa sonderna som hängde från landningsställets fötter rörde vid månytan.

För en lekman lät den följande kommunikationen mellan kommandomodul och månlandare som vilken obegriplig cockpitdialog som helst: ”Shutdown, okay, engine stop, ACA out of detent, auto, mode control, both auto, descent engine command override off, engine arm off.” Capcom Charlie Duke bekräftade från jorden:

– We copy you down, Eagle.

Han fick svar från Armstrong, som på eget bevåg döpte landningsplatsen till Tranquility Base:

– Örnen har landat.

Apollo 11:s landare stod på månytan. Datorn ombord hade inte hunnit med i svängarna. Hur skulle detta påverka återfärden?

Barnet framför tv-apparaten visste inget om rymdfararnas oro. Allt jag såg var skärvor i kalejdoskopet, mörker och ljus, månlandare och människor i flimrande rörelse. Jag var inte medveten om timmarna inuti Eagle mellan landningen och det första steget på månen, timmar av förberedelser, bök och stök och vånda, innan Neil Armstrong till sist klättrade nerför stegen och uttalade sina bevingade ord om ett litet steg för en människa men ett stort språng för mänskligheten. Jag behövde inte gå och lägga mig, det var allt. Jag fick vara uppe till tre på natten.

Annons

Inte heller stod det klart för mig att Armstrongs och Aldrins tjugotvå timmar på månytan innebar krävande och riskabelt arbete med att göra mätningar och samla prover. I min värld for de till månen, landade, hoppade ut, satte upp en flagga, lekte en stund, hoppade in igen och for tillbaka hem till jorden. Att det var svårt och farligt att genomföra detta begrep jag visserligen, men ord som translunar injection, lunar orbit rendezvous och extravehicular activity skulle återstå att upptäcka.

– Okej, redo att gå ner och hämta lite sten? frågade Buzz Aldrin Neil Armstrong.

Örnen hade landat. Inuti Eagle förberedde sig de båda astronauterna för sin första EVA (rymdpromenad) på månen. Detaljerade diskussioner följde om deras LEC, Lunar Equipment Conveyor, ett slags sele som utnyttjades som säkerhetslina och för att forsla utrustning till och från månlandarens stege.

– Oprofessionell, sa Aldrin diplomatiskt några decennier senare om denna sele.

Att ta sig ut ur den trånga landaren krävde intrikata rörelser. Ett slags klaustrofobisk balett pågick ett tag – ner på knä, undvika att knuffas, öppna luckan, ut med benen ur landaren – innan han till sist stod där, Neil Armstrong, first man, den första människan, rymdålderns Adam. Han sa sina ord. Världen lyssnade. Allt ljus föll på honom.

Annons

Kvar i landningsmodulen, som vid en tvillingförlossning, fanns Buzz Aldrin som skulle få finna sig i att för alltid förbli nummer två. Uppe i moderskeppet avundades Michael Collins kanske trots allt sina kamrater nere på månytan. Avund hade han känt förr när andra fått göra EVA:s och inte han.

Ordningar och hierarkier – först, störst, snabbast, bäst – föder missunnsamhet och frustration, men kalejdoskopet återställer allt till lekens ursprungsinställningar.

I kalejdoskopet är vi alla lika. Du, jag, Neil Armstrong och de andra astronauterna, himlakroppar och gasmoln, jord och träd, alla planetens människor och det oändliga antalet bokstäver i rymdens alfabet – alla rör vi oss i relation till varandra i ett spel av speglingar som ingen kan fånga, en bild där inget är för evigt.

En av författaren Maria Küchens favoritböcker om månlandningarna är astronauten Alan Beans (bilden) och journalisten Andrew Chaikins ”Mission Control, this is Apollo”.
En av författaren Maria Küchens favoritböcker om månlandningarna är astronauten Alan Beans (bilden) och journalisten Andrew Chaikins ”Mission Control, this is Apollo”. Foto: Michael Stravato/TT
Annons

Den första och den fjärde människan i historien som genomförde en EVA, kosmonauten Aleksej Leonov och astronauten Michael Collins, har förutom rymdpromenader även akvarellmåleriet gemensamt. Den unge Leonov följde uppförandet av kosmodromen Bajkonur genom att avbilda dem. Ett antal akvareller i ockra och rött visar hur centraltorget i Bajkonur växte fram, ett torg som jag mer än ett halvsekel senare skulle beskåda från mitt rum i hotellkomplexet Tsentralnaja.

Utsikten från min balkong – en av hundratals identiska – hade inte ändrats sedan femtiotalet. Aleksej Leonov hade hunnit bli en gammal man, men än vajade rymdfartens och nationens fanor, än stod Lenin staty i torgets södra ände.

På rymdkonstutställningen jag såg i Arizona med den åldrade Michael Collins akvareller var Leonov inte representerad, trots att hans bilder har illustrerat böcker och pryder frimärken i Ryssland. Han var den första som tecknade i rymden. Med färgpennor avbildade han en soluppgång som på papperet såg ut som ett barns bild av en regnbåge.

Annons

Med på utställningen fanns däremot reproduktioner och original av Alan Bean samt rymddräktskonst av Ron Woods.

Woods växte upp i femtiotalets Houston och fick tidigt lära sig att laga sina egna kläder. Han blev bra på att hantera en symaskin och i armén tilldelades han uppdraget att rigga fallskärmar. En dag ringde hans mamma och sa att han måste kolla upp en annons där Johnson Space Center sökte överlevnadstekniker.

Woods fick jobbet och började arbeta med underhåll av rymddräkter. Det blev startskottet till ett konstnärskap med dräkterna som stående motiv:

– En del målar landskap och båtar, sa han i ett samtal med en NASA-historiker. Jag vill måla av den här utrustningen så att människor ser rymden från det perspektivet. Hur nära vi än var så fick vi inte flyga och jag är säker på att alla som någonsin arbetat med rymdfart har haft den drömmen, så kanske är detta det näst bästa, att göra en berättelse om saker många inte får se.

I utställningshallen i Arizona, medan solen stekte och öknen rasslade som en skallerorm där ute, begrundade jag Woods, Beans och Collins drömska realism. Den framstod som frukten av en längtan att lämna spår bortom teknologi och ingenjörskonst, att omforma historien om nittonhundratalets rymdfart från rationella redogörelser till dikt.

Annons

Senare i en fåtölj i baren medan skymningen föll och luften svalnade, bläddrade jag i ”Mission Control, this is Apollo” och funderade på vad jag själv skulle ha valt som tonåring sommaren 1969 i USA. Uppskjutningen av Apollo 11 eller Woodstock?

Jag ögnade ett uppslag med en översikt av de sexton Mercury- och Geminiuppdragen som mellan 1961 och 1966 föregick Apollo. Astronauternas namn, uppdragens längd, deras emblem, plötsligt blev jag trött. Ord och bilder dansade framför mina ögon. Nio timmars tidsskillnad tog ut sin rätt. Det hade varit en lång dag.

Kaffe eller drink? Drink fick det bli. Jag beställde en gin och tonic och hoppades att jag inte skulle spilla på min fina bok, där Alan Bean hade skrivit sin autograf med guldtuschpenna. I boken presenterades kortfattat och tillgängligt alla de bemannade Apollouppdragen, ledsagade av Beans bilder, från Apollo 1 som slutade illa fram till Apollo 17 drygt fem år senare.

Fem år?! Det kändes lika osannolikt som Beatles korta karriär, och då var det ändå ett mer än årslångt glapp mellan Apollo 1-katastrofen och Apollo 7 vars astronauter cirklade runt jorden i elva dagar för att testa den förbättrade kommandomodulen.

Annons

”Detta, och dessutom kalkon”, står det i ”Mission Control, this is Apollo” om Apollo 8 som beskrev sitt evighetstecken kring jord och måne julen 1968. Kanske kan människan faktiskt få allt – högteknologiska landvinningar och julfirande med kalkon och skinka, gudstro och vetande, fest och arbete, helighet och rymd.

Eller också inte. De flesta måste välja bort saker vi skulle ha älskat. Raketuppskjutning eller Woodstock? Jag skulle inte ha haft råd med båda.

Arizonaskymningens ljumhet fick folk att äntligen våga sig utomhus. Två bord bort satt Ron Woods och skrålade med gamla vänner. I poolen i en salig röra stojade rymdhistoriker, astronauter och amerikanska semesterfirare som bara hade kommit för att festa.

Jag önskade så innerligt att inte någon där uppe plötsligt skulle slå av strömmen.

Strömbrytaren på ISS som inte fungerade, David Bowies apokalyptiska sång ”Five years” som meddelade att tiden var utmätt, strömbrytaren i Eagle som gick av, en okänd jättekomet i kollisionskurs mot jorden, strömbrytaren på restaurangbordet i Moskva som Sergej Krikalev och jag förväntades trycka på för att få beställa mat, strömbrytaren som av misstag slogs på och orsakade Nedelinkatastrofen, den stegrande hettan i Arizona som höll flygplanen kvar på marken – allt blandades samman i mitt huvud.

Annons

Raketuppskjutning eller Woodstock? Båda eller ingetdera, det spelade ingen roll bara vi fick leva. Jag beställde en drink till.

”Kläderna gör rymdfararen”, läste jag i Alan Beans bok medan mörkret föll över öknen. På månen hade Bean haft svårt att hålla sin hammare eftersom de trycksatta handskarna var väldigt stela. Hans EVA-dräkt var inte särskilt böjlig vid knäna och midjan så han tvingades springa med raka ben.

Konstverk av Alan Bean, den fjärde människan på månen.
Konstverk av Alan Bean, den fjärde människan på månen. Foto: TT

Femtio år senare skulle alla fira Apollo 11, men 2019 är också Apollo 12:s jubileumsår. Även Alan Bean och hans kolleger landade på månen 1969, fyra månader efter Eagle. Deras CMP – testpiloten, kemisten och sjöofficeren Dick Gordon – stannade kvar i bana kring månen på samma sätt som Michael Collins, medan Alan Bean och Pete Conrad landade i Stormarnas ocean.

Annons

Ensam i kommando- och servicemodulen senhösten 1969 tog Gordon fotografier av månytan för att dokumentera potentiella framtida landningsplatser. Det är inte otänkbart att de ännu kan komma till nytta. Även han är jordens ensammaste man.

”As we tumbled down to earth”, konstaterar indiebandet Hefner i en sång om Alan Bean, ”we felt the capsule turn, we saw the blue skies burn … And what you didn't see, I'll let you see through me. I'm going to paint the moon for you”.

Liksom Bean återvände alla astronauter som hade varit på månen med en värld av berättelser, men stämmer de med vad som egentligen hände? På Kennedy Space Center i Florida talade jag med en anställd som bestämt hävdade:

– Buzz sa till mig personligen att när den där strömbrytaren hade gått sönder åstadkom han en kortslutning som gjorde att månlandningsmodulen kunde startas. Han gjorde det med hjälp av metallocket på en penna.

Allt Buzz Aldrin säger måste trianguleras mot andra källor, men om också dessa källor är i rörelse?

Buzz Aldrins historier – liksom Beans målningar av en rymdfarares minnen och Michael Collins akvareller av det jordiska, det nära som växer och lever, av växter och däggdjur och av en fisk som skjuts upp i rymden – är skärvor av något som mätningar och tabeller inte kan förmedla.

Det är inte skärvor av rymd. Hela Apolloprojektet är en barnteckning med oss människor i mitten, oproportionerligt stora i en världsrymd som bara finns där som en del av en sol i hörnet av papperet. Det här handlar inte om rymden. Det handlar om oss.

Konstverk av astronauten Alan Bean.

Foto: TT

Edwin E "Buzz" Aldrin på månen, 20 juli 1969.

Foto: TT

Aldrin inne i Apollo 11.

Foto: TT

Neil Armstrong.

Foto: TT

Besättningen på Apollo 12, fr.v. Charles Conrad, Richard F. Gordon och Alan L. Bean.

Foto: TT

Apollo 12 var den sjätte bemannade rymdfarkosten i det amerikanska Apolloprogrammet.

Foto: TT

En av författaren Maria Küchens favoritböcker om månlandningarna är astronauten Alan Beans (bilden) och journalisten Andrew Chaikins ”Mission Control, this is Apollo”.

Foto: Michael Stravato/TT

Konstverk av Alan Bean, den fjärde människan på månen.

Foto: TT